Vad är värt att uppröras över, i längden…

Har i princip inte hittat ut i twitterrymden ännu. Och jag vet inte om jag har nån större längtan heller…

På några sekunder kan man där klä sin frustration i de mest ironiska och kränkande ordalag man kan komma på i stunden. Och alla som vill kan ta del. Förra veckan gällde det landslagsuttagningarna. Igår handlade det om Umedomarnas prestationer i Allsvenskan. Man blir häpen över vad man kläcker ur sig. Tillför detta nåt till sporten? Troligen tvärtom. Det mesta som sägs i frustrerade tillstånd får man ångra. Vilket faktiskt också Mattias Hagert gör på sin twitter. Hoppas att domarkåren har inaktiverat sin twitterfunktion…

Att domare kan göra fel är inget nytt. Men finns dom inte där så blir det ingen match. Självklart ska dom vara så objektiva som möjligt. Att deras insatser sedan ska reprisspolas om och om igen på TV och som i Cityfallet på nätvideo kan man ifrågasätta nyttan av. En viktig funktion har video och det är för att klargöra svåra regelbrott som leder till skador på spelare. Där ska alla medel användas.

Tveksamma mål kan uppröra men det det finns viktigare saker att uppröras över inom innebandyn. Saker som i längden kan äventyra sportens framtid, inte minst publikt. Ett exempel är detta notoriska protesterande mot domslut. Även vid dom enklaste frislagssituationer. Det ska reflexmässigt gnällas. En mycket negativ utveckling. Ett annat är tacklingar vid sargen. Jag upplever att hårdheten tilltar för varje säsong. En tackling som gav två minuter för fem år sedan leder knappt till frislag idag. Domarpressen där också kanske…