En studie i idrottens psykologi…

Dalen slog Täby ikväll med 7-4. Var det en intressant match? Inte direkt spelmässigt. För det var Täby alltför svaga.

Men som en studie i idrottspsykologi var den som hämtad direkt ur skolboken.

In kommer Dalen med en tuppkam på spelarna som vida överstiger tupparnas hos Yttertavle Ägg. Oövervinneliga, snygga och eleganta. Täby går in på arenan med bekymrade miner. Verkar som om flera av spelarna hellre sett att man skickat upp några andra. Helt stukade redan från början.

Detta präglar tuppfighten två perioder och lite till. Dalen äger banan. Allt flyter. Hur ska dom kunna förlora? Täby sliter i sitt anletes svett, men det gå inte bra. Många av Dalenspelarna försöker finlira. Göra det där som vanligtvis inte går hem. Men idag tror dom att det är möjligt. Peder Bodén försöker sig på dom där trixen som han briljerade med för 4-5 år sedan. Det gick inte alls. Spela roll vad Dalen gör. Målen trillar in med jämna mellanrum och Täby är ju ofarliga.

Men så händer det i tredje perioden. Täby sätter en straff och gör ett mål till snabbt därefter. Och helt plötsligt är rollerna ombytta. Dalenspelarna blir ängsliga. Felpassen ökar. Bjudningarna tilltar i antal. Och man kommer inte ur det. Har man en gång tappat i en match så är det mycket svårt att komma tillbaka. Svart blir vitt och vitt blir svart.

Tränare Parviainen tar time out. Går ner på folk. Bänkar de mest ängsliga och satsar på rutin. Ett förlösande 7-4 mål ordnar segern. Men det kunde ha gått illa. Övermod går före fall…

Två saker från slutet av matchen. En förvånande och en inte. Varför plockar inte Täby  Ramsin ur buren när dom får PP 4 min kvar och har 3 mål att hämta upp?

Inte förvånande att Ackevi till slut skulle dra på sig en femma. Den kom 17.51 som ett brev på posten. Till hans försvar får man ändå säga att han inte gnäller själv när han går på en propp. Men i Ackevi har innebandyns ADHD-spelare fått ett ansikte…