Det pyser ur innebandyballongen…

Man ska ju inte måla fan på väggen sägs det ju, men än då.
För ett antal år sedan började vi Umebor att blåsa upp en ballong där texten löd: Umeå-Innebandyns huvudstad. För mig känns de just nu som det gått hål. Inte nån risk för explosion kanske men luften pyser sakta ut. Knappt några positiva rubriker. Det det låter över huvud taget inte bra. Resultaten gör en heller inte speciellt glad.
I helgen förlorade:
Dalens damer stort mot Pixbo och före det mot Mora. Sammanlagt 3-16 i baken. OK, mot vasst motstånd?
Dalen herrar får 1-6 i baken på hemmaplan mot Linköping. OK, med kritiska skador?
Umeå City fortsätter kräftgången mot Haninge, 4-7. Man kanske inte kan förvänta sig mer?
Thoren tappar ledning 7-4 sista tio och får torsk i sudden. Godkänt?
Ljusglimten står väl IKSU för genom att besegra toppkonkurrenten Rönnby med 7-4. Men ska dom inte det?

Tränarutlåtandena är följdaktligen inte särskilt roliga. Men behöver dom vara så negativa?
Från Dalens håll heter det att man ställt in en träning och att dom man genomfört varit svaga. Dåligt tempo och sömnigt??
Thorens tränare menar att laget inte vet hur man spelar på ledning? Men hur många år på en innebandyplan har spelarna? Dags att lära sig. Eller är Thoren redan ett ängsligt lag?
Lägg därtill att Thoren/City konsekvent struntar i att kommunicera med sina fans via hemsidan.
Och publiksiffrorna slutligen. Dalen drog bar drygt 800 mot Sirius. Det tippade Allsvenska topplaget Thoren fick spela med 162 på läktaren i Botkyrkahallen. IKSUS toppmatch drog 373.
Är det myckna cupspelandet en bov i dramat? Har man nött ut både vissa spelare och en del av publiken. Är det därför som så många skador dyker upp så tidigt på säsongen? Kanske, samtidigt som publiken blir en aning mätt redan innan seriestarten?

Jag har varit frånvarande från matcher i två veckor nu. Utlandssemester först och i helgen maratonrysaren Ryder Cup. Det hade behövts ett rejält inspirerande innebandydrama för att slita mig från TV-soffan. Och det fanns det inte…