Grå och trist

Är det alla moln som gör själva tillvaron grå nu i dagarna? I mitten av förra veckan lystes dock tillvaron upp rejält, när den förbaskade Lumbagon började ge med sig och jag kunde röra mig fritt igen. Blev riktigt piggelin och livet kändes mer som en dans än dagen innan. Att kunna gå till jobbet och klara mina timmar var en härlig känsla. Sen gjorde jag helg.

Glad, men det gick över

Tyvärr är det så att man måste ta det lite lugnt i början efter att ha haft så pass svåra ryggproblem och jag försökte, det gjorde jag. På torsdagen alltså. På fredagen skulle jag dock fixa en del saker som fått stå på vänt de senaste veckorna. Inget stort och tungt egentligen, men kanske någon sak för mycket under en dag och dansglädjen var helt plötsligt ett minne blott. Resten av helgen har jag skött mig så gott det gått och känner mig bättre igen.

Men å vad jag blir less på att alltid vara trött och sliten. Tröttheten är min ständiga följeslagare och den blir visst inte lättare att hantera med stigande ålder. Surprise!

Även oron är med jämt: att kunna leva ett bra liv är inte alltid lätt, utan man får kämpa för sina framgångar. Med livets och hälsans ”ups and downs” och denna ständigt gnagande oro för ekonomin och framtiden är det tidvis en hård kamp. Kamp för glädje och mening, men också för att få känna sig som en helt vanlig, normal människa.

Att ha psykisk ohälsa med stressproblematik och återkommande depressioner gör att man får lov vara väldigt noga med hur man planerar och använder sin tid. Varje vecka och nästan varje dag har ett schema, där jag först fördelat de nödvändiga inslagen över veckan: sömn, arbete, tid för motion, träning och återhämtning. Lagt in viktiga grejer, som läkarbesök och sånt. Luckorna däremellan får jag fylla med det jag vill göra med mitt liv.

Det blir inte mycket tid över till det. Det beror så klart mest på att orken saknas. Jag brukar säga att jag är en 25 %-människa: Jobbar 25 %, har i och för sig minst lika mycket fritid som en frisk, men orkar använda ca 25 % av den. Ibland har jag riktigt bra och energiska perioder, men inte så ofta och – känns det som – allt mer sällan. Får medge att det är frustrerande, tråkigt och allt annat än stimulerande. Emellanåt blir man både less och ledsen. Som i dag då.

Är det för mycket begärt?

Och det är ofta en tydlig signal om att jag haft lite väl mycket att hantera. Jag tar fram min lilla mentala verktygslåda och plockar upp kalendern, där jag lagt upp dagar för de frågeställningar jag behöver ställa mig med jämna mellanrum:

”Reflektera. Hur fungerar allt? Mår jag ok? Får jag det jag behöver? Är belastningen rimlig och hanterbar?”

Just nu är svaret Nej; det har jag inte tagit hänsyn till på senaste tiden. Vilket jag varit medveten om. Men man biter i hop. Bryta ihop får man göra sen. (Och det brukar jag göra.) Denna gång, var det bara ryggen som sade stopp och hur det än må kännas just i dag, tror jag nog att det stannar med det.

Livet är inte alltid lätt att hantera, men med acceptans och vilja att göra det bästa av situationen kan det ändå bli ganska hyggligt, ja till och med riktigt njutbart. Man får ta det onda med det goda. Ta hand om sig.

”Livet är en strid. Striden är en kamp och kampen är en häst. Livet är en häst.”
Oförglömligt visdomsord från min gamle fader, när han var på skämthumör.