Politisk dagsbetraktelse

EDIT: det ser ut som om regeringen tagit min kritik på största allvar. Inte visste jag att Svantesson läser min blogg!

Tillvaron var aldrig så enkel som när allt var endera svart eller vitt. Enkla lösningar på till synes enkla problem. Mitt gäng hade förstås rätt och de som inte tyckte likadant hade fel. Det fanns en och bara en väg som var den rätta.

Den vägen avsåg jag personligen att ta och inledde resan vid gott mod. Var jag hamnade? Ja, inte där jag tänkt mig i alla fall. Det blev alltså lite fel. Eller också blev det rätt. Vem kan säga hur jag haft det om planerna gått i lås? Vem kan säga om jag nått fram, om jag fortsatt på den inslagna vägen?

Lovande väg

Jo, det kan jag förresten, för den inslagna vägen ledde ju hit! Hade jag gjort andra planer och val, hade jag blivit lyckligare? Framgångsrikare? Jag tänker rätt krasst att jag kommit hit därför att det faktiskt var hit vägen ledde. Kunde inte hamnat någon annanstans. De avsteg jag gjorde hade rimliga orsaker – i alla fall just då.

Planen var i alla fall att bli ”någon”. Tror jag. (Vad var jag innan? Ingen?) Jag visste i alla fall vad jag ville göra och arbeta med, så långt kan jag uttala mig med säkerhet. Jag påbörjade en politisk ”karriär”. Det var inte min grej, visade det sig. De långa beslutsvägarna och hela apparaten gjorde mig lite otålig. Sen kan det förstås hända att jag inte passade för det politiska livet.

Samtidigt började jag ta igen mina förlorade studieexamina. Jag gick ju aldrig gymnasiet efter nian, så jag fick börja med det. Jag ville läsa språk och samhällsämnen, men det visade sig att den linje som gällde för detta också ledde till en examen som gymnasieekonom. (Vilken jag lustigt nog fick användning för trettio år senare.)

Det var för all del ganska intressant och jag hade tydligen viss fallenhet för detta, eftersom det gick så bra. Planen var dock att bli informatör – helst i samhällets tjänst. Men inte heller utbildningsmässigt nådde jag ända fram. Senare kom jag att gå en bra kurs i marknadsföring och det var min sista betygsrelaterade utbildning.

Det är aldrig för zent för zen

Blev jag då informatör? Näpp! Vid fyrtio var jag en sjukskriven mother of two, utan jobb och utan framtidsplaner. Utöver att fixa livet i stort som smått alltså. Kringelikrokar ledde mig hit där jag är i dag. Det är ingen dålig plats alls. I stället för framgång och god ekonomi fick jag i alla fall en viss inre frid (och mycket fritid).

Lite som med den sittande regeringen, tycker jag. Så många planer och utfästelser och så mycket som gått snett på så kort tid..

Men de tycks till freds trots att inte heller de är särskilt politiskt framgångsrika! Kanske lite synd, nu när vi befinner oss i minst sagt skarpt läge. De utfästelser de gjort har de fått överge en efter en. Vägen de tagit – självklart har vi inte sett slutet på detta ännu, men man får också medge att de haft en hel del otur med verkligheten. Den ville inte bete sig. Och hur ska man då kunna regera och uppfylla löften? Det är väl ändå självklart att det går trögt just nu. (Ja, jag är ironisk nu.)

Sånt som också gick upp i rök

Rent informationsmässigt har de också lite svårt för sig. Löften om elstöd på plats 1 november var uppenbart förhastade, förstår vi som tittar på. Själva tycks de anse att de levererat i denna fråga. Det är i alla fall vad de kommunicerar.

Jag skulle dock inte hålla med, nej. Men de har i alla fall sent omsider levererat till vissa. Som till exempel den privatperson som uppgivit elförbrukning lika stor som sjuttio villor! Stackar’n, hen kan inte ha det lätt. Hen borde tilläggsisolera omgående!

Men jag tycker verkligen att vi saknar information om vad regeringen vill göra för Sverige i dagsläget. I det stora hela? En daglig titt på nyhetssidorna ger vid handen att de inte vill göra just nåt alls. Alla ska rida ut stormen på egen hand. Bita ihop och invänta bättre tider. Maten, blöjorna, livets nödtorft blir allt dyrare. Att härda ut är inte lätt när man måste leva på en nivå långt under en statsrådslön.

Det kunde vart värre, man kunde varit 70-villaelförbrukningsmannen.

Men hur ska detta sluta? Nu kanske vi inte heller blir insläppta i NATO! Ack ja och nåja. Det kanske blev så här för att det var just på det här sättet det kunde bli. Som vi levat, som vi röstat, som vi trott oss vara skyddade mot allt ont. Som om vårt demokratiska system skulle skydda oss från att bli illa behandlade av Den Vrånge Erdogan. Som om vi kunde äta kakan och ha den kvar, bara för att det alltid gått förut.

Men låtom oss icke förtvivla. Nu har vi chansen att göra om och göra rätt. Det tar ju inte slut här. Vägen framåt och vidare börjar med nästa steg, för oss medborgare och för dem som har makten. Det enda som krävs är att vi drar åt samma håll. Men nu kommer jag att tänka på regeringen igen.. Skit också.