Starka känslor

Det bor säkert en liten förbundskapten Andersson i många av oss. Vi som har nära till våra känslor. Men inte alla vågar släppa fram dem så där rakt av. Nej, vi håller det inom oss, som de hämmade typer vi är. Så tokigt!

Men vänta nu..

Är det verkligen så bra att gå i luften närhelst man blir upprörd? Eller ens alls? Det kan enligt min erfarenhet vara på både gott och ont.

På ont, för att det sällan är själva orsaken till vår ilska och frustration som får ta emot det vi har på hjärtat. Kanske låter man eventuell partner lyssna sig fördärvad på ens problem, eller ännu värre: hen blir utsatt för vår vrede. Om inte partnern, så kanske familjen, kollegorna, eller någon annan som inte alls har med saken att göra.

Ni vet, man biter ihop, sväljer, vill inte ställa till med en konflikt, trots att den där typen visserligen skulle behöva få höra ett och annat. Har man otur möter man källan till frustrationen ofta, kanske till och med varje dag. När man bitit ihop länge nog, går proppen och allt forsar ut. Kanske vid helt fel tillfälle. Illa. Man vill verkligen inte att detta ska drabba någon oskyldig.

När the bottom is nådd and the propp har gått

Kanske är det ändå mest på gott att visa sin ilska direkt? Till den det vederbör. Möjligen, men det kan ju finnas anledning fundera över hur man bäst kanaliserar den? Jag måste erkänna att jag själv haft eldfängt humör en gång i tiden. Det brann av utan hinder. Då tyckte jag det var bara skönt och jag blev ofta på jättebra humör efteråt. Jag hade ju fått allt ur mig! Men varför var den andre så upprörd? Var det inte bra att vi fått rensa luften kanske?

Nej, det var nog inte det. Det blev ju mest på mina villkor. Men hur ska man då göra? En bra ide är nog att skaffa sig RIKTIG kontakt med sina känslor. Inte bara ilska och frustration, utan även rädsla, stress och känslor av orättvisa till exempel. Sen ta itu med dessa – om det fortfarande behövs. Den närkontakten kan ge oväntat bra resultat.

Hösten 1997 var jag oerhört frustrerad. Mitt nya jobb uppfyllde inte förväntningarna, jag var trött och stressad hela tiden. Jag minns dagen väl, då jag stod uppe på övervåningen i mitt hem och tittade ut på min (hemska) granne, fru M. Hennes beteende var oerhört provocerande och irriterande (i mina ögon). Dessutom var hon charmig. Där, just då, kände jag hur mycket jag HATADE henne.

Den känslan hade förstås byggts upp ett tag och när den blommade ut blev jag chockad. För jag insåg ju att min reaktion inte var rimlig. Något var väldigt fel. En tid senare var depressionen ett faktum och jag slapp ha några känslor över huvud taget. (Jag kände mig mig i stället helt död inombords.) Det gick över med tiden tackochlov och då började insikterna komma om allt annat som också legat bakom. De kom förstås inte alla på en gång, snarare så att det fortfarande ramlar in en och annan än i dag.

Det är väldigt lätt att glömma bort sig själv när livet kör lite hårt med en. Kriser drabbar ju inte när det passar (gör de någonsin det?). En en dag fick jag i alla fall nog av att trilla dit i negativa känslor och ilska hela tiden. Det fick mig alltmer att känna mig dum. Jag beslöt mig då för att bli mer behärskad – på ett bra sätt. Och jag började jobba på att prata om vad jag kände. I och med det började jag också ge mig själv och mina känslor mera kärleksfull respekt.

”När du säger så där till mig känner jag mig trängd.” ”Kan vi lugna oss lite innan vi fortsätter den här diskussionen?” ”Nu blir jag rädd/ledsen/arg.” Det är inte alltid lätt sätta ord på sina känslor, men som med allt annat blir man allt bättre på det med lite övning. Det blev alltså bättre med tiden. Konflikter löstes allt oftare utan konflikter. Problem blev ompratade och hanterade och ibland lösta. Jag kände mig mer till freds. Och det tror jag omgivningen gjorde också.

Men det kan slå över åt andra hållet innan man vet ordet av. En förälskelse bevisade detta, då mina egna känslor och behov blev helt undanskuffade under en lång tid. Efteråt kände jag inte alls igen mig själv. Undfallande, överslätande, medberoende. Å om jag kunnat säga ifrån i stället för att ge efter! Jag visste väl ändå bättre? Men icke. Inte heller i nästa relation kunde jag riktigt ta plats. Sen var det ju livet NU IGEN!! som ställt till det, när jag åter gick i bitar, förkrossad, deprimerad och utbränd, ja jag vet inte allt.

Då fick jag tillfälle att reflektera angående mitt liv än en gång. Jag mådde dåligt över hur allt blivit och bestämde mig nu för att ägna de närmaste åren åt att återuppbygga den Lena jag känt och ville vara. En som respekterade sina känslor – alla! – och förväntade sig respekt och gott uppförande från andra.

Det tog sin tid. Sedan dess har jag provat båda metoderna. Den konfrontativa allt mer sällan. Men jag är rätt nöjd med den där gången när jag lät min vredes skålar flöda över en välförtjänt person. Äntligen fick jag plocka fram den Lena som inte tar någon skit (Jag hade faktiskt försökt hålla god min, men det finns gränser.) Jag blev på rasande gott humör efteråt och personen i fråga blev satt på plats. (Vi är vänner fortfarande.)

På gott eller ont, jag tycker nog att rättmätig vrede kan få komma ut ibland. Men jag vet också att om jag vill ha förändring behöver jag välja den andra vägen. I långa loppet.

P.S. Jag gillar Janne Andersson. Och konflikten verkar lyckligtvis ha löst sig.

Och snart är det vår!