Oro – sinnesro

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag är en person som har lätt att påverkas av olika stämningar och känna oro över ditt och datt. Klarar ofta ganska bra att rationalisera för att erbjuda oron motstånd, vilket åtminstone kan lugna för stunden.
Jag minns inte hur det var förut – har jag alltid varit sådan, eller kom det med sjukdomen?Med barnen? Man får ju ett och annat tillfälle i livet då det man annars tar för givet börjar kännas skört och osäkert.
I dag är det förstås självklart vad de flesta av oss oroar oss för: Egen och närståendes hälsa. Sitter jobbet löst? Hur ska det gå för landet i stort – kommer vi att klara oss genom detta och hur lång tid kommer det att ta? Frågor som i det stora hela hänger i luften varhelst man går. Inget känns riktigt givet, tycker jag. Jag undrar, känner alla andra det likadant? Ödesmättat? Vi lever i ett slags undantagstillstånd, utan bortre gräns och det påverkas vi alla av.

Jag är verkligen glad att jag har jobbet att gå till, där jag inte bara får ha fullt fokus på annat, utan också får tiden att gå. Jag tycker så oerhört synd om dem som sitter i karantän, kanske ensamma och oroliga, med starka begränsningar i den personliga friheten att gå vart man vill och vara med vem man vill.

Börjar få en glimt av insikt i hur det är för människor som sitter inlåsta, eller som inte vågar gå ut av en eller annan anledning. Tänker på krigstider, då utegångsförbud kan förekomma, och på ghetton och orättfärdigt dragna gränser.

Det känns allt mer givet hur värdefull friheten är. Hur de måste lida som saknar denna frihet. Tänker på hur olika det slår, beroende på var man bor, med vem och beroende på social status.

För egen del har jag tagit till mig den kända sinnesro-bönen och använder den flitigt vid oro och sorg och annat som får mig att vackla. Mitt knep är att skriva ner allt, de gånger huvudet är fullt med oroande och splittrade känslor och tankar.

Sen strukturerar och sorterar jag. Först efter tema (ekonomi, relationer, till exempel). Därefter delar jag in det i två. 1. De jag inte kan påverka och 2. de jag kan påverka. Lägger de förra åt sidan och ägnar mig åt att fundera över hur jag ska göra med de saker jag kan påverka.

Ofta landar det i några beslut och det känns lättare att gå vidare med livet, nu i bättre balans. Inte sällan ser jag att även de icke-påverkbara fasorna har gett med sig och kanske till och med fått en lösning. Det behövdes bara lite hjärnlugn och struktur. Så just nu är denna oumbärlig för mig:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Bli först att kommentera

Fördelar och nackdelar

Av , , Bli först att kommentera 3

Ja det lär det finnas med det mesta här i livet. Häromdagen skrev jag om de nackdelar som kan finnas med att vara social i underkant. Det gäller alltså mig och några till. Vi är ganska många, men vi är i ändå olika. Dessutom är det inte alltid en nackdel. I dag ska jag tala om några fördelar.

För visst finns de! Som det är i nuläget kan det verkligen vara en fördel att inte behöva ha alltför många människor omkring sig. På mitt jobb träffar jag heller inte många. Det gör visserligen mina kollegor, men de får vackert hålla sig borta från mitt kontor ifall de hostar och nyser.

Alla körens övningar och framträdanden är inställda tills vidare, så inte heller där blir jag exponerad. Vad gör jag då i dessa tider? Som vanligt skulle jag påstå. Jobbar, äter, sover. Handlar mat tankar bilen. Träffar vänner någon gång. Promenerar.

Nu börjar det tina upp  på gångvägarna och våren är på g!

Så länge jag och de är friska kan vi nog unna oss att ha kontakt. Sen finns ju hela utbudet av sociala medier. Det känns bra och de är redan en väsentlig del av mitt liv. Säga vad man vill om skärmtid, men för mig som inte orkar vara ute bland folk så mycket är det mer än bara bra. Det är en välsignelse!

Men i övrigt, så. Jag är van vid att vara ensam hemma och det är inte något särskilt med det. Ingen större skillnad mot förut. För den aktive, den som brukar frottera sig i allehanda sammanhang och älskar det sociala livet är det nog mindre kul. För att inte alla om de som livnär sig på diverse etablissemang och arrangemang. Tycker synd om dem. Tycker ännu mera synd om spanjorer och italienare. De som bor i flyktinglägren, är det någon som har koll på hur det går för dem? Dem är det ju dessutom alltid synd om. 🙁

Men jag, jag sitter här hemma under ”korkeken”. Läser, pysslar, planterar små frön och skolar ut dem i krukor, lagar mat. Däremellan någon tupplur. Promenerar. La dolce vita!

Växtkraft

Men man måste ut ibland. Dels tror jag det kan vara risk att man blir räddare och osäkrare av att isolera sig. Allt blir farligt. Det är lätt att det uppstår domedagskänsla och onödigt stark otrygghet om man inte vågar ut. De som hör till riskgrupperna måste tyvärr hålla sig isolerade, men alla mådde nog psykiskt bättre ute i det fria? Frisk luft och motion lär dessutom vara nyttigt, har jag hört. 😉

Handla måste man också ibland. Det var tämligen glest på stan i fredags när jag gjorde mina ärenden, men rent generellt verkar det som om skellefteborna ännu inte stängt in sig i sina hem. Sansad stämning. Affärens hyllor är visserligen inte knökfulla, men heller inte tomma. Toalettpapper fanns det gott om och de lätt stressade och halvdesperata minerna från förra fredagen syntes knappt till alls.

Vi har kanske börjat anpassa oss och acceptera att det som sker det sker. Jag har märkligt nog sluppit undan nästan varje epidemi/pandemi under min levnad, vad jag kan minnas. Tänker att denna gång kanske jag får viruset ändå.. Nån gång måste man ju åka dit på något och här tycks ju risken vara extremt hög. Å andra sidan – om jag får corona, då kan jag sen hälsa på dottern i Stockholm utan fruktan.

Men först ska jag hjälpa särbon att flytta så till dess – stay away!

Bli först att kommentera

Viktiga vänner

Av , , 2 kommentarer 2

Är du en flockmänniska? Hör du till dem som har ett rikt socialt liv, med många vänner och aktiviteter? Grattis. Jag avundas dig – och det tror jag många med mig gör.

Självkänslan är starkt kopplad till det sociala livet, där man känner sig omtyckt, sedd och hörd. Bekräftad och inte minst lyckad! Självklart kan man ha många människor omkring sig utan att få känna allt det där. Ensamhet är ju också existentiell till sin natur, så mitt i smeten kan man ändå känna sig utanför.

Sen har vi den påtagliga ensamheten, den som gör en isolerad och socialt otränad. Den som inte har någon att prata med om dagarna tappar både stimulans och förmågan att hänga med i sånt som är aktuellt för resten av befolkningen.

13 procent av svenska vuxna saknar en nära vän, konstaterar SCB i en undersökning. Nästan vart fjärde barn i årskurs tre till nio känner sig ensamma i skolan och dessa barn kan i högre grad vara utsatta för t.ex mobbing. Dystra siffror, Inte minst i vår tid, när det är så oerhört viktigt att vara socialt högpresterande.

Dessvärre har ensamma högre risk för depressioner och annan ohälsa. Man undrar ju hur det ska sluta när en del blir sjuka av ensamhet medan andra drabbas av utmattning för att de är högpresterande och lyckade. När är det lagom?

Jag själv har hyfsat många bekanta, men ett fåtal nära vänner och inte ens vi har så mycket kontakt alltid. Jag har nog alltid varit lite socialt velig. Har lätt att få kontakt och gillar att prata med folk, rent generellt. Men jag får som inte till det! Är visserligen enstörig till min läggning, men med stigande ålder likafullt mer sällskapssjuk. Känner mig ofta utanför. Orkar inte så mycket mer än arbeta, äta och sova. I ungdomen och senare, med barn i huset och som ensam mamma, hade man fullt upp, men när de flyttat fanns plötsligt oceaner av tid. Det var då jag märkte att jag sitter ensam hemma väldigt mycket.

Gör i alla fall ansatser då och då. Alla har dock sitt, och även de med avtagande ork, så det blir inte alltid lätt. Träffade min särbo och var inte ensamstående längre, men jag fattade i alla fall beslutet att bli mer social. Och varje gång jag träffar någon vän tänker jag att ”det här var ju jätteskoj! Det ska jag göra om snart”. Sedan går flera veckor gå utan att jag lyfter ett finger socialt.

Det gör i och för sig ingen annan heller, så det jämnar väl ut sig lite. Men det känns allt lite tråkigt att inse att jag har en naturlig fallenhet för att gå och såsa i tystnad och ensamhet.

Det är dock skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Egentligen skulle väl ingen behöva vara helt ensam i världen? Det måste väl finnas hur många möjliga kontakter som helst att få med andra, som också vill ha en vän eller två. Vad kan göras? Kan det vara så att mötesplatsen fattas?

2 kommentarer

Meningen med livet

Av , , Bli först att kommentera 2

Vad är meningen? Den ständiga frågan. Hur ska jag veta vilken mening mitt liv har?

Det trista är att det inte finns något svar. Och ändå måste man komma på något. Om inte, blir det trögt att finna något försonande med att livet inte är en serie kul händelser, endast avbrutna av sömn. Tvärtom är ju livet en serie av dagar som kommer att försvinna alldeles för fort, om man inte lyckas se dem som meningsfulla

Det roliga är att det där inte spelar någon roll egentligen. För egen del bestämde jag mig för att livet är meningsfullt även de dagar som ingenting särskilt händer och som jag kanske till och med önskar ska försvinna fort.

En stor del av livet såg jag måndag till torsdag som transportsträckor – men på helgen då var det dags för fest och glam! Eller åtminstone för vila och lön för veckans slit. Ja, ända till dess att jag blev sjuk och livet bromsade in för att sen aldrig få upp farten igen.

Det kommer en tid i många människors liv, då man måste bestämma sig för om man ska leva eller bara finnas. Trots att alla planer blivit till grus ville jag inte se slaget förlorat, utan försökte få en annan infallsvinkel, ett annat perspektiv till det hela.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Meningen_med_livet

Jag ville ju så gärna få jobba med sådant jag tyckte var viktigt. Jag ville väldigt gärna få känna mig betydelsefull och göra skillnad. Men mina planer gick i stöpet. Å andra sidan ville jag gärna vara lycklig också. Och det insåg jag, att om de två första låg utom räckhåll, så fanns fortfarande möjligheten till det tredje. Så jag bestämde mig för att vara satsa på nr tre: lycklig.

Det gick faktiskt ganska bra. Jag samlade alla goda tankar och saker jag kunde komma på och fann att det räckte ganska långt. Mina krav på tillvaron var inte särskilt stora när det kom till kritan. Faktiskt kunde de sammanfattas med den gamla slagdängan ”Någonting att äta, någonting att dricka” https://youtu.be/tGUL7h4lhJ0

Det finns ett motstånd förstås. Som motvikt till mitt optimistiska beslut har jag ett antal hinder: ångest och depressioner, värk, taskig mage, svajig självkänsla, bipolär sjukdom och ont om pengar. Ser fram emot (nää..) en usel pension.

Vad har jag då? En tjurskallig personlighet, en rolig partner, två barn som gör mig glad att tänka på. Ett jobb där det jag gör är viktigt och en hobby. Några vänner och lite annat smått och gott.

Jag bestämde mig alltså för att livet är meningsfullt trots de dagar som ingenting särskilt händer och som jag kanske till och med önskar bort. Jag kan inte gilla allt och alla, men jag kan se det som den del i att vara människa och inse att meningen med livet är att hitta en ork, en vilja att fortsätta.

Jag både tror och vet att det finns en sol bakom moln och regn. Jag tror att även om idag känns usel, kommer jag att skratta snart igen. Det känns förvisso inte alltid så. Bevis må saknas. Men jag har ändå bestämt mig.

://youtu.be/tGUL7h4lhJ0

 

Bli först att kommentera

Solen skiner

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag sitter och drömmer om våren. Den närmar sig och en solig dag som denna känns den inte alls långt borta. Jag tänker att det nog inte finns något vackrare än en vårdag, när gräs och träd vaknat upp ur vintersömnen och fyller våra ögon med sin oerhörda livskraft.
Sen ändrar jag mig lite. Kommer på att den vackraste dagen kanske är en härligt krispig, klar höstlövsdag, med hög luft och en sol som ännu värmer. Finns det något vackrare än det?

Vårkänslor

Plötsligt hörs en kraftig smäll utanför min balkong. En massiv tryckvåg gör att fönstren mot balkongen exploderar och in i mitt vardagsrum flyger glassplitter, men också rök, damm och annat. Fler smällar hörs och ett tilltagande oväsen från gatan utanför. Skrik, brak, knatter och en massa andra ljud jag inte förstår vilka de är. Tillsammans bildar de en ofattbart kompakt ljudmassa.
”Dom bombar oss!” Paniken rusar genom mina vener och tankarna skenar åt en massa olika håll. ”Jag måste ut” Plötsligt blir jag medveten om att det rinner något ner över mitt ansikte och jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag känner efter med handen, som blir röd av blod. Jag har en glasskärva i pannan, den enda av de tusentals som täcker golvet i mitt vardagsrum, som träffat mig. Jag sliter ut den, men samtidigt skär jag mig i handen. Det har jag inte tid att tänka på nu, jag måste ut!

Barnen! Skolan! Är den också bombad? Jag måste ut och jag måste ta mig dit. Paniken gör att jag får andnöd, men jag snubblar ut ur lägenheten. Ut i trapphuset. Utanför huset smäller och knattrar det förfärligt.I trapphuset står alla dörrarna öppna, som om alla rusat ut på samtidigt. Två små barn och en äldre kvinna sitter längst ner i trappen och gråter. De ser oskadade ut. Jag fortsätter ut genom porten. Utanför är det folktomt, men längre bort på gatan ser jag flera personer springa iväg och några bilar kör fort, fort därifrån.

Kvar på gatan finns en massa bråte, trasiga bilar, cyklar, barnvagnar. Glassplitter sten och murbruk. Alla fönster mot gatan är tomma och det är rök och damm överallt. Explosionerna fortsätter, men rör sig bort från mitt hus. Jag kan inte ta in det jag ser. Jag förstår inte vad jag känner. Mer än paniken som stiger för varje minut. Jag måste till mina barn innan…
Jag vaknar upp ur min skrämmande tankeflykt ut i en annan människas verklighet. Ute skiner solen fortfarande. Mitt hem är fortfarande tryggt och varmt. Barnen har gått ut skolan för länge sedan och jag är i Sverige.

Trygg

Bli först att kommentera

Mitt omval

Av , , Bli först att kommentera 2

Det var mig en kort helg, men så har jag haft lite grann att göra. I en dryg vecka har jag suttit med ett bokmanus i handen (inte mitt), lusläst, funderat, noterat. Lite av en utmaning för mig, att läsa sakta och noga, men jag var mycket angelägen om att göra ett bra jobb, för K:s skull och för berättelsen om henne, hon vars levnads öde svävar över varje boksida: Ester.

 I går em nådde jag slutet och var nu fri att ta upp min ordinarie vardag igen = Jobba, äta sova. Och heja på folk på Fejsbuck och skriva inlägg i olika öppna trådar på samma ställe. Det är inte utan att jag kan känna mig överambitiös ibland. Jag vill så gärna resonera och propagera för min åsikt, trots att jag är väl medveten om hur svårt det är att få någon att ändra uppfattning om den inte vill. Därför är det bortkastad energi, förstås. Motiverar mig själv genom att tänka att någon annan kanske läser och tycker det känns rätt.

Jag upphör dock aldrig att förvånas över hur en del tänker och uttrycker sig. De öser sin vredes skålar över olika saker, bryr sig inte alltid om ifall ämnet gäller en verklig företeelse eller ett påhitt från någons överhettade hjärna, eller från en trollfabrik i Ryssland. Källkritik: noll. Andra perspektiv: nope. Kunskaper om hur samhället fungerar och om lag och rätt: alltför sällan. Kunskap och fakta ringaktas.

Man bär stolt sin okunskap, likt en fjäder i hatten.

Självklart förstår jag att folk är arga, rädda och besvikna. Samhället har förändrats och blivit hårdare. Svaga grupper känner att samhället skiter i dem. Jag är också arg och orolig över utvecklingen.

Det som också förvånar mig är hur lågt det fria ordet och demokratin värderas. Av vanligt folk – inte bara Sverigedemokrater och liknande. SD anklagar ständigt journalister för lögnaktighet – och är det inte ironiskt att det förmodligen är samma journalister som skrivit om dem och gjort dem än mer framgångsrika! (Nu ska jag inte lägga hela skulden på media. Fröna till de sverigedemokratiska sipporna har länge legat under ytan och grott och när klimatet blev det rätta trängde de upp ur underjorden.)

Ja, det är oroliga tider. Rädsla och pessimism märks överallt. Vart ska vi vända oss för att kunna tro igen? Har politiken helt tappat folkets förtroende? Det tycks nästan så. Men är vi rädda för rätt saker eller fel? Är det kanske till och med dumt att vara rädd? Rädda människor bildar negativa orosvågor och förändrar inget till det bättre, eller hur? Självklart ska man ta människors oro på allvar, men vad vi behöver nu är hopp och framtidstro. Var ska vi få det ifrån?

För egen del gjorde jag ett omval. Under Persson-epoken hade jag lämnat S och bestämt mig för att därefter hålla mig obunden politiskt. Såå skönt det var! Har inte ångrat det en dag.

Men det var oerhört svårt att få upp rötterna ur min politiska grund. Längtan hem kom och gick. Jag såg ett S som kämpade tappert i motvind, men aldrig riktigt kunde motivera varför de gjort som de gjort och varför de ville det de ville. Deras allra svagaste punkt! Allt blev realpolitik och några visioner kunde i alla fall inte jag upptäcka. Bara vacklande grund och blindfönster.

Antar att många andra kände som jag, med tanke på förtroendefallet. Omsprungna av sina ärkefiender får de nu regera med bilan hängande över huvudet.

Mina förhoppningar var stora när Stefan tog över ordförandeskapet i mitt gamla parti. Tyvärr måste jag medge att jag inte alls blev nöjdare med S efter detta. Lika ideologiskt fattigt som tidigare, kändes det som, så jag fortsatte att speja vänsteröver.

Men så hörde jag talas om om Reformisterna, en S-förening som lyft upp de klassiska välfärdsfrågorna på bordet. Så nu har jag anslutit mig till sällskapet igen och det känns som det bästa jag kan göra för att hålla mitt eget hopp levande.

Andra å sin sida tycks fatta mod genom att backa upp ”Sverige-Modekraterna”. Får se om de blir lika glada den dagen ifall – gud förbjude – de reaktionära och demokratifientliga, de rasistiska och fascistiska krafterna tar över. Den dagen, då vi tvingas inse att vi älskade vår frihet och demokratin, men sålde bort dem av rent missnöje.

Bli först att kommentera

Böckerna, jag och biblioteket

Av , , Bli först att kommentera 2

Tänker ni någonsin på biblioteken? Vilken betydelse de har för människan och kulturen, för kunskap och som tidsfördriv! Biblioteket är i de allra flesta fall en av de mest demokratiska institutioner man kan tänka sig. I hela världen är biblioteket en källa till nästintill obegränsad bildning och till att kunna förkovra sig på alla sätt, även utan pengar och om man saknar möjlighet till studier. På biblioteket kan man ju dessutom låna musik och filmer, låna internet och läsa dagstidningen och det i stort sett gratis överallt. För vem som helst! Wow!

Nyligen blev jag uppmanad på Facebook att i sju dagar publicera foton på böcker som berört mig. Den utmaningen kunde jag inte motstå, men vilka böcker skulle jag ta? Jag har ju läst så oerhört många i mina dar.

De allra flesta har jag lånat på biblioteket. Jag undrar verkligen hur många böcker jag kan ha hunnit med. Min syster lärde mig läsa när jag var i sexårsåldern och inte långt därefter tog hon med mig till det lilla bybiblioteket som fanns några kilometer bort. Skolbiblioteket var nästa upptäckt och sedan det stoora bokpalatset inne i stan. Och jag lånade och läste, lånade och läste.

Hemma hade vi inte många böcker, syrran läste, men om bröderna gjorde det, minns jag inte. Pappa tyckte om att läsa historieböcker. Mamma såg jag aldrig med en bok. (Hon lyssnade dock på P1 dagarna i ända, så hon blev väl bildad ändå.) Hur som helst fanns inte mycket läsning och än mindre någon skönlitteratur. Hemmets bibliotek bestod så vitt jag minns mest av uppbyggeliga verk av kristlig karaktär.

Undantaget var en bokserie som pappa fått eller införskaffat, som var del i någon slags korrespondenskurs i engelska. Från nivå lätt, med bara enstaka meningar, till svårare text. Det var engelska klassiker och de var oerhört spännande. (De bidrog alldeles säkert till att jag tidigt blev riktigt bra på engelska.)

Själv kom jag att äga ett tiotal böcker, fram till dess att jag fick ett eget hem och hade inkomst att handla för. Det blev inledningsvis fler klassiska verk, men med tiden följde jag med i det aktuella bokutbudet genom ett par bokklubbar. Vid 40 hade jag en enorm boksamling. Vid 50 började jag skala ner den så gott jag kunde och slutade i princip att köpa böcker. I många år köpte jag på sin höjd någon pocket eller fackbok då och då. I stället återgick jag till att bli boklånare!

Om bibblan var en bokpärla i mina unga år, hade den blivit en ren drömfabrik vid det laget. Där fanns ju såå mycket att välja på och numera landade böckerna ofta i bibliotekshyllan samtidigt som på bokhandelsdiskarna, så man behövde nästan aldrig vänta med att läsa den. Dessutom lånade jag magasin och läste lokaltidningen då och då. Med K har jag besökt många bibliotek som haft honom på författarbesök. Överallt välkomnade av bokentusiaster! Nu senaste advent kunde jag få njuta av ett luciatåg.

Ja, ni förstå att jag är ett stort fan av Biblioteket. Jag tänker att det är kulturen mest grundläggande och viktiga bastion, det som aldrig får begränsas eller stängas ner, oavsett vad.

Jag försöker ibland göra ett överslag på hur många böcker jag läst. 60-6 år blir 54. Gångra det med 52 veckor och du får 2808 veckor. Två böcker (i genomsnitt) i veckan gör ca 5600 böcker! Kan det verkligen stämma? Jag provar att dra av mina vuxenstudieår (då jag förstås läste andra slags böcker..) och småbarnsår, 5 plus 9 år, då jag kanske läste hälften så många. 14X52. Drar av de 728 böckerna och får ändå en svindlande hög summa: 4872. Nää, det är faktiskt svårt att tro… Jag måste ha räknat fel.

Men ändå, det är kanske inte konstigt att jag har svårt välja ut titlar till min Facebookutmaning!

Bli först att kommentera

De e mycket nu

Av , , Bli först att kommentera 3

Pride!

Jag har ägnat några dagar åt att läsa, skriva synpunkter och kritik, föreslagit ändringar och rättat grammatik- och ordfel. Den käre K har nämligen gett mig det hedersamma uppdraget att korrläsa sin nya bok. Det är alls ingen uppoffring får jag säga, för jag misstänker starkt att detta är hans allra bästa bok! (Men säg det inte till honom, då kanske han blir dryg och stöddig och vägrar lyssna på mina kloka synpunkter..) Är klar med halva nu och i morgon börjar jag med den andra halvan, som kommer att levereras i omgångar under kommande veckan.

Tanken var egentligen att den gångna veckan skulle ägnas åt arbete och återhämtning, dvs. slappande de luxe. Och det började bra. Jag gick in i måndagen med en helt ny energi, som varade hela dagen – ända till morgonen därpå. Då var allt som vanligt, jag var snuvig och in i döden trött. Lite sömnlöshet på det gjorde onsdagen till en seg smet av energilös massa och ja, slappa fick jag i alla fall göra, för jag orkade inte mycket mera än så.

Fast nu ljuger jag ju lite. Orkade faktisk släpa mig in till stan. Och belöningen för denna kraftsamling kom mötande mig för en gemensam lunch: en av mina äldsta skol- och lekkompisar Maria. Det vi inte hann säga under en timmes lunch är knappt värt att sägas alls. 🙂 Men för säkerhets skull gör vi nog om det snart.

På kvällen samlade jag i hop mig en gång till, nu för körövning. Det märkliga med den, är att den kan lyfta en upp ur trötthet, nedslagenhet och övriga allmänna anti-känslor som råkar råda för stunden. Så även denna gång. Upplyft, om än väldigt trött kom jag hem, gjorde en tidig kväll och fick en lång natts sömn.

Det behövdes. Och nu kunde jag äntligen ta ta helg och grotta ner mig i manus. Och inte bara det, jag har haft det lugnt och trivsamt här på egen hand. I morgon blir det nog ändå lite sociala trivsamheter och inte lika mycket läsning. Plötsligt i dag insåg jag att det pågar en Pride-vecka i schtaaan. Pride-paraden gick i dag. Jag brukar delta när jag kan, men i år missade jag det hela, tyvärr. Förhoppningsvis kom det så enorma mängder folk att man inte saknade mig!

Men en sak vill jag säga: Alla är vi människor och har samma rätt till att få leva ett liv i fred, frihet och sanning. Ingen ska behöva skämmas eller ta spö för sin sexualitet.

Hips vips var det nu lördag kväll igen och Mello väsnas för fullt i mitt vardagsrum. Ännu har jag inte hört någon låt jag fastnar för men så lyssnar jag inte heller särskilt noga. Det är mysigt ändå. Jag har ju tänt ljus och smuttar på ett glas vin, skriver en blogg och lyssnar som sagt med halva örat. Har det gött och det hoppas jag också ni har!

Bli först att kommentera

Förundran och förkylning

Av , , 1 kommentar 2

…Europas tredje största land (…) låg långt norrut, i Skandinavien, ett kungadöme som varit självständigt sedan medeltiden..” (Ur Pärlfarmen, av Liza Marklund)

Jag läste detta häromdagen och fick oväntat syn på mitt Sverige med lite nya ögon. Man får ju nästan intrycket av ett exotisk sagoland. Och visst bor vi i ett av världens vackraste länder! Säkert också väldigt exotiskt i omvärldens ögon, åtminstone utanför Europa.

Vi som bor här kanske inte tycker det är något särskilt med Sverige, för vi är ju så vana vid allt vi har och hela kittet: med slätter, berg och dalar, sjöar, hav och vår långa kustlinje, täta skogar, en oerhört stilig befolkning, ljusa sommarnätter, frostiga vintrar och norrsken. Våra traditioner, vår demokrati, vår välfärd och strävan efter att alla människor ska ha samma chanser och ett lika värde. Kanske inte så unikt som en gång i tiden, men väldigt speciellt – åtminstone för mig! Jag ❤ Sverige.

I dag är första gången på hela veckan som jag kan andas obehindrat. Förkylningen slog till och den var faktiskt lite efterlängtad! Hela januari har jag gått och väntat på att den ska bryta ut, haft huvudvärk, frusit och varit oerhört trött. Dessutom har ju alla andra varit förkylda har jag förstått. Men jag hoppas slippa få den i rundgång, utan att den ska läka ut så jag får bli klar i knoppen igen.

Det blev tre dagar, med sömn och vila och sedan sova igen. Sen följde några dagar då jag gradvis försökt hålla mig uppe och aktiv allt mer. Det går rätt bra. Somliga tappar aptiten när de blir sjuka, men det gäller tyvärr inte mig, inte denna gång. Vid min 60-årskoll nyligen fick jag veta att mitt BMI och mitt kolesterol låg väl högt. Därför hade jag inlett 2020 med en sundare kost och livsstil, men som sjuk orkar jag inte hejda mig inför frestelserna. Jag gav fort upp och lät det bli som det blev. Aptiten blev minsann bättre än innan. Håhå jaja, det är bara att knoga på. Ta nya tag. Lite motion är i alla fall inte helt uteslutet denna helg.

Korrekturläser K:s nya bok i dagarna. Det är ca 400 sidor som ska granskas. Jag är nu inte världens tålmodigaste och noggrannaste, så det vill till att jag har en bra strategi. Det har jag. Delar upp arbetet i 20-minuterspass. Är jag trött eller ofokuserad efter 20 tar jag en paus, annars kör jag 20 till. Sen blir det uppehåll. Det funkar bra. Det är enormt spännande att få ta del av en roman i det här stadiet, som den allra första läsaren i hela världen! Det ser mycket lovande ut, tycker jag.

Men just nu gör jag ingen nytta. Jag bara knappar ner lite tankar i bloggen, samtidigt som jag håller ett öga (och öra) på Melodifestivalen. Är inte jätteintresserad numera, men det hör väl lite till allmänbildningen att hålla sig à jour.

Äntligen har jag lyckats producera en kort text! Målet är alltid runt 400 ord, och det spricker i princip alltid. 😲

För övrigt tycker jag att låt nummer 6 var bäst!

1 kommentar

Bättre tillsammans

Av , , Bli först att kommentera 3

När jag fyllde 60 fick jag kallelse till hälsokontroll. Det kostade som ett vanligt sjukbesök. När jag fyllde 50 också. I höstas fick jag mammografi. Gratis. Nu senast var det dags för cellprov. Gratis igen. Jag är väldigt glad i mitt Sverige, där folk som jag (utan pengar) ändå kan få hälsokontroller och vård för en rimlig peng. Ibland till och med gratis! Jag är också i mångt kritisk. Tycker att välfärden undergrävs av politiskt idiotiska beslut och giriga aktörer.

Landet Idyllien

Jag växte upp i en tid med stark framtidstro. Jag förlitade mig länge på folkhemmet. I dag känns det inte lika självklart att göra det. Förändringar som gjorts har har inte fallit ut väl. Marknadskrafterna är tydligen inte det magiska trollspö som vissa politiker trott så fullt och fast. I stället tvingas vi inse att inte alla har det bra i vårt land. Någonting har blivit snett och skevt. Folkhemmet blev satt på undantag. ”Tillsammans är vi starka” blev till ”satsa på dig själv”. Vi skulle alla vinna på det. För många gick det väl ok, medan många andra hamnade i kläm.

Somliga går med trasiga skor

Nej, det blev nog inte som tänkt. Många av oss trodde länge på bluffen om att satsa på sig själv. Vi skulle få allt och ge våra barn allt, med guldkant därtill. Kanske fick vi verkligen allt och nu sitter vi här med mätta magar och med pryltäta hem, men med hungriga själar och en andlig tomhet? Det är uppenbart att våra djupaste behov aldrig blir uppfyllda genom ökad prestige, ökad tillväxt och konsumtion. Kanske bättre satsa på att vara nöjd med lagom? Kanske bättre att inte få allt, än att bli mätt på allt? Och att tänka ”bättre tillsammans”, i stället för tvärtom.

Alla fick ju inte allt. Inte de som tvingats ge upp och nu lever i välfärdens skuggland. Inte de som saknar utbildning och arbete, de sjuka, de socialt nedvärderade. Inte de som inte har resurser att komma någonvart. Jag har själv varit illa ute. Men det löste sig för mig. Jag landade (hårt) efter en svår tid, men med ett jobb och en tillvaro där jag kunde växa. Jag kunde börja leva igen, inte bara överleva. Rädslan som gastkramat mig klingade av allt mer. Men än i dag när det dyker upp ett brev från Försäkringskassan, känner jag en kall fruktan krama hårt i bröstet. Den rädslan delar jag med många. En dag kan den vara din.

Villkoren kom att stramas allt åt än mer. Men varför fortsätter samhället att ta strupgrepp på sjuka och funktionsnedsatta? Förstår de inte att de allra flesta inte vill något hellre än att leva ett normalt liv, ha ett jobb och en inkomst som går att leva på? Att vi skulle om vi kunde?

Varför inte använda positiva krafter i stället för piskan? Det känns i dag som om den ideala svensken borde vara utan svagheter, egna drömmar och behov, helt anpassad efter de måttstockar andra sätter upp. Framför allt får man inte ha otur. Jag vill ha ett människovänligare samhälle. En del tycks tro att marknadskrafterna ska ordna detta med sin osynliga men oändligt visa hand. Det kommer inte att ske.

I dag finns mycket missnöje och frustration. Många saknar helt förtroende för vårt politiska system, politiska partier, ja till och med själva demokratin. Negativa trender och attityder tar alldeles för stor plats. Man kan verkligen tappa sugen för mindre.

Vi kan bygga upp igen

Jag vill inte tro att vi är chanslösa. Jag vill tro på de positiva krafterna, inte på de som ägnar sig åt svartmålning och elakheter. Man kan inte skapa något positivt med en negativ inställning, så löser vi ingenting. Sverige är ett på många sätt fantastiskt land, men med stora behov av förbättringar.

Jag kan inte säga att jag vet hur allt ska kunna lösas. Tack och lov finns det andra som har både optimismen och idéerna som krävs.

Bli först att kommentera