Något slags lugn

Av , , Bli först att kommentera 3

Något slags lugn har infunnit sig. Under våren har jag kämpat hårt för att hålla balansen mellan vad jag vill och vad jag mäktar med. Jag har dragits isär mentalt och medan hjärnan rusat före och ropat ”jobbajobba” segade kropp och psyke efter och tappade helt lusten att göra något alls. ”Vi åårkar inte”, kved resten av mig. Och eftersom resten av mig utgör bromskloss hände allt mindre, ju mer huvet drev på.

Så funkar det. Ofta, ofta får jag lov att påminna mig om att det är jätteviktigt att inse att jag har gränser; att jag inte kan förändra de tvingande reglerna hur mycket jag än vill. Jag måste aktivt söka balans.

Nå, det går faktiskt bromsa hjärnan lite ändå. Jag gör en slags arbetsplan – realistisk – och blir lugnad vid tanken på att det är möjligt att genomföra. Lägger till några reservationer och har både plan B och C, plus en ”nä nu ger jag mig”-klausul.

Så här gör jag varje år, så det är inte något nytt. Nytt för i år är att jag rest omkring en hel del med K och på grund av detta skjutit upp/tagit bort saker från min årliga vill-göra-lista. Inte helt utan inre motstånd. Men med många resor behövs mer återhämtning och färre ”vill göra”.

Men en lista har jag. Jag har rutiner. En gång i tiden gjorde jag både vårstädning och höststädning. Det tog ungefär en vecka per gång. Numera tar det nästan hela året i anspråk och jag hinner sällan allt. Det gör ingenting. Det blir ju gjort förr eller senare, för planen liksom rullar över till nästa säsong. Däremellan – vid midsommar, fram till någonstans i september och över advent fram till trettondagen – drar jag streck och lägger ner.

Gör sen minsta möjliga och lämnar den ambitiösa städ-Lena åt sitt öde. Konverterar till lediga Lena, som nu ägnar sig åt roligare grejer. Hon blir för övrigt också ganska stressad tidvis. Man vill och man vill och man vill, men måste likafullt välja och välja bort även bland nöjena.

Balans. Ja, som läsaren förstår är den det viktigaste för att jag ska må bra och inte bryta ihop av stress. Så är det säkerligen för alla och liksom för alla andra blir det lite si och så med den saken i omgångar. Sånt är ju livet. Man behöver stanna upp lite då och då, tänka till och ta omtag på tillvaron – om man kan och får. (Fast det är klart man får, det kan bara vara svårt att komma ihåg ibland.)

Ko-lugn, vill jag vara

Det senaste året har jag som sagt haft lite extra om mig och kring mig. Resorna med K är bara en av de påverkande faktorerna. Saker händer i ett liv och runtomkring en. Jag har även haft mycket nytt att lära och utföra arbetsmässigt och det har förstås tagit mycket mer tid än jag trott: Det har varit framsteg blandade med totalstopp, studier och övningar och lite vanliga rutinsaker ovanpå det. Därför är glädjen nu stor, att jag nu har lärt mig så pass mycket av det nya att jag kan utföra hela linjen av deluppgifter fram till slutmålet.

Hurra!

Ja minsann, det har varit mycket upp och ned under lång tid och tröttheten pga. detta har varit enorm. Mitt vanligen rätt optimistiska och gladlynta sinnelag har legat i träda. Inte konstigt alls, förstås. Jag är övertygad om att vi är många som känt press och oro på grund av allt som varit de senaste åren, men för egen del tror jag nu att det kan ha vänt  – åtminstone för nu.. Även osäkerhet och ofärd kan bli ett slags vardag. När jag sen kunnat bocka av de saker som direkt påverkat mig och min vardag, kom jag äntligen fram till den dagen då jag började känna mig nöjd.

Tyngderna har lättat från såväl sinnet som axlarna. Jag känner små kvillringar av fröjd och förhoppningar. I år lägger jag ner vill-göra-listan redan nu. Vilar upp mig lite inför semestern.

Bli först att kommentera

Flaggdag: hiss eller diss?

Av , , Bli först att kommentera 2

 


Sitter i skrivande stund och tittar på nationaldagsfirandet på Skansen, med all pompa och ståt. Ett trevligt sätt att fira, även om jag personligen tycker att det allra finaste är att delta i det lokala firandet. I år blev det dock inte av, utan det blir Skansen för hela slanten.

Jag kan tänka mig att det just i år kan vara extra många som firat ute i landet.. I orostider och under hot reflekterar man nog lite mera än vanligt över vad det är att tillhöra ett land, en nation och känslorna påverkas förstås därav. Tanken på att vi skulle kunna mista vår medborgerliga identitet och frihet är förstås outhärdlig.

Sen finns det förstås också en tanke om att man inte ska ägna sig åt nationalism, eftersom det rent historiskt inte har varit uttalat av godo. Nationalsångens ”Fornstora” dar, var bland annat den tid då svenskarna intog andras hem och spred våld och fasa i Europa.

Sverige har inte alltid varit en välmående demokrati, utan en gång var det ett väldigt fattigt och eländigt land. Människor emigrerade för att söka frihet och lycka – och kanske framförallt komma undan svälten – någon annanstans.

En gång i tiden fanns slaveri (träldom) även i Sverige. Inte alls kul att tänka på. Är det verkligen något att sjunga om? Och att Sverige skulle vara bäst i världen är det någon som tror på detta längre? Vi har tappat både tron och anledningarna till att vara stora i truten. Eller hur?

Nationalism göder både främlingsfientlighet och ovilja att släppa in, finns det dom som påpekar. Och ja, visst jag tror det kan bli så i värsta fall. Det hindrar dock inte mig att känna varmt för mitt Sverige. Min hembygd, mitt hem på jorden och allt som ryms i det begreppet allt från min uppväxt och fram till i dag, då jag är lika tacksam som någonsin att ha haft turen att födas här. Nya och gamla traditioner, fred och jämlikhet, är viktiga ledord för de flesta av oss. Och inte att förglömma: NATUREN!!! Som svensk är man väl automatiskt naturdyrkare, va? Kan tänka mig att det gäller såväl gamm-svenskar som nysvenskar.

Jag ska erkänna att jag tänkt på både för och emot-argument genom åren. För min del är det dock så att orden ”hem på jorden” är nyckelordet, förklaringen till varför jag firar. Sverige är mitt hem på jorden även om jag nog inte älskar landet som nation betraktat mer än rimligt mycket. Jag känner dock att vi är förbundna till varandra på många sätt inte minst genom att vi rent organisatoriskt är en ekonomisk enhet, typ som ett slags familj. En familj som bryr sig om, planerar, budgeterar och agerar för bästa möjliga resultat, samtidigt som vi både har råd och vill bjuda in och ta emot andra att ta del av gemenskapen.

Många som flytt sina älskade hemland skulle säkert ha förfärats om de hört de ord som sades av en del av mina arbetskamrater en gång i tiden (=på 80-talet), när de pratade om Sverige som ”Det här jävla landet”. (Låter det så fortfarande?) Det förakt kollegorna visade sitt hemland har grott och vuxit sig alltför starkt under ytan och gjort oss lite svagare i motståndet mot främlingsfientlighet och protektionism. Tråkigt, men vi bär fortfarande framtiden i våra händer, tack och lov, så vi får öka motståndet helt enkelt. (Jobba, jobba, jobba.)

Många som tvingats lämna sitt eget hemland slutar självklart inte älska det för det. De som har makten må vara hatade och fruktade, men.. Jag vet kanske inte så mycket om kärlek. Men jag vet att den ändå kan bestå i onda tider som i goda. Den kanske inte alltid är oproblematisk och alls inte perfekt, men kan ändå vara både innerlig och stark. Kanske till och med evig.

För inte jättelänge sedan trodde vi nog en aning på att freden och demokratin fått evigt fäste i Europa, eller åtminstone i Sverige. I dag är vi ju inte lika säkra och påminns om vad det är vi har och att det är värt både att försvara och att fira.

Och jag firar. Sedan många år tillbaka och även detta år. Nej, jag är inte alltid glad och nöjd över Sverige. Inte alltid jättestolt. Ibland känner jag mig trygg och glad, ibland inte alls, men det är som det är med kärleken: den har drömmar och längtan; den må ha sorger och besvikelser – men kärlek är det ändå!

Bli först att kommentera

Dofterna!

Av , , Bli först att kommentera 3

Äntligen kommer de: dofterna. I går morse under promenaden till jobbet kände jag äntligen doften av grönt gräs och lövknoppade träd. Doften som kungör att våren äntligen besegrat vintern. Jag fylls av ett känslorus som överträffar det mesta i tillvaron av dessa dofter.

Jorden har börjat värmas upp och i dag kom äntligen vårens första regn. Såå bra och välkommet. Det ger naturen den skjuts den behöver för att klara sin fantastiska omvandling från död till liv, från grå till grön. Utan vatten, inget liv. Så är det bara.

Normalt sett är jag inte särskilt förtjust i regn, men måste ändå medge att i ett duggregn eller efter ett regn blir jag nästan lika överglad som av grönskan. Doften av vått gräs, våta träd, våt asfalt och den karaktäristiska doften av vått vägdamm. Ååh, andas jag och drar vällustigt in aromerna. (Jag har hört att det kan dofta ozon, men är lite osäker på hur ozon luktar.)

Andra dofter som jag älskar finns hemma. Doften av kvällsluften från min balkongdörr. De blommande pelargonerna och sommarkläderna när de packats upp ur sin vinterförvaring. De sista luktar kanske inte jättegott, snarare lite unket, men luktar ändå vår.

Dofterna inspirerar och skapar visioner om sommarens blomning. Tar en titt på rabatten utanför min ytterdörr. Jag gerilla-odlar den sedan många år tillbaka, för jag stod bara inte ut med att se den trista eftersatta spireabusken och de tomma och skräpiga ytorna runt omkring den, i sällskap med en endaste perenn. Sedan första sommaren har jag gradvis odlat upp den med fler perenner och dessutom sommarblommor, allt efter årets ork och möjligheter.

Trist och tråkigt runt omkring

Men här har vi nånting!

De senaste åren har det burit iväg en aning och i fjol hade jag plantor överallt här inne. De levde ett eländigt liv, mest beroende på den kalla våren och mina varannan veckas-resor till Umeå, fast kanske mest ändå bristen på ordentligt med ljus.

Som boende i lägenhet, med en något dragig balkong har jag inte den optimala miljön för hemmaodling. Men jag har knogat på och det har varit roligt. I år insåg jag dock i ett tidigt skede att jag varken kunde eller ville satsa på någon odling – inte i år. I stället har jag minst tio pelargoner som väntar på att få komma ut på grönbete. Utöver det rensar jag den där gerillarabatten och direktsår eventuellt lite snabbodlade blommor.


Ja, vi får se var det landar, för innan semestern brukar det förstås ha tillkommit en hel del inköpta plantor. Jag vill ju ha blommigt och lummigt omkring mig. Det blir spännande att se hur det blir. I år bestämde jag att jag var less på den vanliga balkongplanen och försöker tänka lite nytt och köpa till lite roligt pynt.
Allt känns väldans lovande inför sommaren. Den kommer att bli varm, solig och lång. Det har jag bestämt…
…att jag ska tro alltså, Det bästa med förväntningar är att man får vara glad i förväg, i stället för att vänta på något som kanske inte händer. Ta ut sommaren och glädjen i förskott tycker jag! Blir jag besviken sen, så har jag i alla fall fått vara glad innan och det är inte fy skam.

Bli först att kommentera

Hej våren!

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har ägnat helgen åt vår-saker: Projekt BBB, dvs. Balkongen, Bilen och Beklädnaderna (klädtvätt , mm) stod på dagordningen detta veckoslut.

Inledde med att åka in till stan och beställa ett par nya fräscha glasögon. Tiden går fort och mina nuvarande är älskade in i de sista, men allt mer slitna. Man ser allt sämre vartefter. Trist att skrota de kära favoriterna, men jag gläds ändå över att ha hittat nya roliga! Lite ängsligt är det också. På grund av mina synfel blir det sällan perfekt på första försöket och det kan kännas rätt frustrerande. Dels för att det känns lite besvärligt att klaga på köpet, dels för att det blir fler turer till optikern innan allt är i hamn. Låt mig slippa!

I går var det dags för balkongen att få en make over, med städning och grundinredning. Nu fattas bara pyntet (det roligaste). Varvat men en och annan tvätt och att ta fram vårskorna. Hoppas de sopar snart så jag nänns börja använda mina nya vita sneakers!

Det kan dock dröja. Här utanför pågår markarbetet efter att det brandskadade grannhuset rivits. Utsikten är allt annat än hänförande, men dock lite bättre än brandrester, ska erkännas.

Ett år sedan

Nyligen

Sen var det ju Valborgs. Vi har en tjugoårig valborgstradition, mina kompisar och jag och trots att livet ibland kommer emellan har vi ändå lyckats få till det nästan varje år. Bra, jobbat av oss, tycker jag. I år hoppade jag över brasa och missade vårtalet, men huvudnumret var en orgelkonsert i Skellefteå Landskyrka, med min gamle körledare Anders. Såå fint och mysigt. Glad och upplivad körde jag hemåt i skymningen.

Passade på att kolla oljan när jag ändå var vid bilen. Bilen läcker olja, i små mängder och man behöver fylla på då och då i väntan på att verkstan får lägga sina helande händer på problemet. Men det fick vänta över natten.

Så kom söndagen och första maj. Hade länge velat mellan att delta i första majfirandet eller i gudstjänst, tillsammans med min kör. – Det fick bli det senare, men först en tur till Biltema, var det tänkt.

Och före det, fylla på olja. Sen rasade planeringen ihop en aning.

Jag har tappat bort locket till oljetråget. Först hamnade det i någon vinkelvrå inne i motorrummet. Jätteknepigt att få tag i det tog säkert tre kvart att få ut. Tänkte att ”det får inte åka tillbaka” och släppte därför ner det på golvet. Rakt ner genom motorrumet. Å vad händer då?

Det försvinner, vet inte vart. Nu måste jag köpa nytt! Det var så ofattbart klumpigt att jag inte ens orkade bli upprörd. I stället gav jag upp ambitionerna för bilen. Gick in och lade mig på soffan med en kopp kaffe och vid tretiden bar det i väg till kyrkan för övning och uppsjungning. Väldigt trevligt.

Som ni ser är det inte jag på bilden. Och inte är det jul heller… 🙂

Sen var dagen lista i princip avbockad och jag kunde avrunda några mindre projekt och sen slå mig ner med laptopen.

Så nu sitter jag här, ganska nöjd ändå. Sinnena lägger sig till ro och snart kommer natten, med förhoppningsvis lite välgörande sömn. Ny dag, nya tag. I morgon hoppas jag få tag i ett nytt lock för oljetråget. Utan det kan jag inte köra till Umeå på onsdag och det vore ju tråkigt. (Fast det går förstås bussar..) Ska följa K till vårens sista framträdande, denna gång i Vilhelmina. Ja ack, man får se sig omkring, minsann!

Hoppas på snöfritt förstås. Våren är ju äntligen här och nu fattas bara värmen, så börjar balkonglivet och de bara fötternas tid.

Brandrester är inte så roliga att se.

 

Bli först att kommentera

Äntligen!

Av , , Bli först att kommentera 5

Äntligen värme! tänkte jag lyckligt och bredde ut mig över en solstol på balkongen. Njöt till fullo i säkert fem minuter innan svetten började rinna ner i ögonen och över min lättirriterade atopiska hy.

Så blir det nästan alltid och då börjar turerna för att hämta det ena efter det andra (dricka, nåt gott, en bok, mer dricka) tills värmen slagit ut de flesta tankar och initiativ och jag tar en lite lur i stället.

Förr i t’in kunde jag pressa dagarna i ända och ändå vara pigg, fräsch och solbrun på kvällen. Men numera är det SPF50 i ansiktet som gäller (man är väl inte galen och ger sig ut oskyddad heller?) Lite mindre SPF på kroppen, som inte vill bli lika snyggt brun som förr om åren.

Det är ett fåfängt försök att rädda vad som räddas kan, men tyvärr något sent påkommet. Det senaste året har de urgamla djupa solskadorna börjat synas på ytan. Egentligen borde jag förstås sluta sola helt.

Ändå: trots att jag blir varm, slö och rastlös fort är det ändå en välkommen njutning varje vår. Slöheten brukar ju ändå ge med sig så småningom – lagom till läggdags. (Haha!) Perioden från första varma dagen fram till midsommar ägnas åt sol- och somrig dyrkan. Efter det brukar jag bli less och uppskatta skuggan desto mer. Soligt vill jag ändå ha, förstås! Som den där nästan årligen återkommande veckan i juli, då sommaren och röten gör gemensam sak och allt känns som utomlands – om än lite mindre fräscht och exotiskt. Ja, man får passa på att njuta, det blir strax kallare igen och ny nederbörd.

Helgen går mot sitt slut och har verkligen varit till belåtenhet på alla sätt och vis. Jaa, det känns faktiskt inte allför fel med måndag nu.

Nästa vecka bär det av igen ut med K på vägarna, denna gång norröver, till Boden och Piteå, dvs en kortsväng. Ska bli kul återse Boden igen. Tror det kan vara 24 år sedan sist. En övernattning, sen hemåt och ta tag i saker hemma. Återupptar vårstädningen efter ett par veckors uppehåll. Nu varken kan eller vill jag skjuta på det längre.

En som verkligen tycks mig villig att skjuta på saker är Ebba Busch. Hon ville se blod flyta under påskhelgens upplopp. Är det kravaller, så är det och Ebba vill ha öga för öga, tand för tand, som man sade i förr, innan Kristus själv lade fingrarna emellan och förkastade detta.

Det var verkligen otäckt hur det gick till. Ett helt förkastligt beteende, att just de ”goda” protestanterna gav sig på oskyldiga människor och till och med själva ordningsmakten. Bränna koraner för att hetsa upp folk är också mycket dåligt gjort – tycker i alla fall jag. Hoppas på kännbara straff för de skyldiga, men är glad att inte fler blev skadade. Detta kunde ha kostat liv.

Nå, snart blev detta old news och nya katastrofer, draman eller annat väntar på att fylla media och våra sinnen. Vi får försöka hålla en fot i marken och inte tappa vare sig fotfäste eller perspektiv.

Bli först att kommentera

Påsken blev så här

Av , , Bli först att kommentera 3

Det blev en lugn påsk i år. Jag är en ojämn påskfirare. Vissa år är det ”all in”, med påskris godis, påskliljor, pynt och jag vet inte vad. Påskig mat, självklart. Andra år blir det på sin höjd en liten påsklilja. Helgmaten väcker inget stort engagemang i mig numera. Det blir oftast den vanliga helgmenyn, utom när det vankas främmande eller så.

Det händer ibland att jag fyller år under påsken, vilket ibland firas, ibland inte. I år blev jag uppvaktad av de närmaste, fast mest på distans. Särbon var tvungen att stanna hemma hos sig denna helg och barnen bor på annan ort. (En i Umeå. Han var här.) Övriga helgen har jag dragit runt här hemma ensam. Saknat särbon, även om jag normalt sett inte har något emot att vara lite ensam emellanåt. Men i år, med dessa underbara dagar av sol och värme! Nog hade det varit trevligt att ha någon att sitta ute i det vackra vädret med. Nåväl. Det är ingen idé att hänga läpp.

Jag har ägnat dagarna åt promenader, läsning och lite träning, hälsat på lite här och där, sovit långe och käkat godis. I fredags tog jag årets första skogspromenad. Där låg ganska mycket snö kvar, men det gjorde inget. Det blev en härlig promenad, försiktigt balanserande mellan de nedtrampade hålen och de isigare partierna. Jag njöt. Av fåglarna som sjöng av bara sjutton (i hopp om att attrahera en partner?), av att känna doften av vattensjuk förne och beundra de träd som nu ligger i startblocket för att snart få brista ut i knoppar och små blad. Den vänliga solvärmen väckte nytt liv i själen liksom den gör i granarnas barrverk och i lövknopparna. Underbart var det!

Väl hemma sopade jag av bron och satte mig ner för en kopp kaffe. Lät tankarna vandra. Tänkte länge på anledningen till att vi har påsk. Jag är är väldigt dålig på det där med religion. Får inte ihop det i huvudet, men kan inte få ut det som trots allt finns där heller. Djupt rotat finns en enveten tro som inte gått nöta bort trots idoga försök under en mängd år. Ja, min tro har många luckor, svaga punkter och partier och därför blir det en hel del att reflektera över.

Kristendomen är medfödd, kan man säga. Mina föräldrar var aktiva kristna och det präglade förstås hela min uppväxt, ända från mitt första andetag. Mest präglades jag nog av musiken, psalmerna och visorna. Oavsett var jag befunnit mig i livet har sångerna följt mig och varit till glädje och tröst. De har tonsatt mitt livs längtan. Alltid. En längtan och en förtröstan jag delar med många många världen över. Min tro har burit mig genom mycket, medan det andra gånger känts mindre stabilt. Nej, den kanske inte bär perfekt alla dagar, men i backspegeln kan jag se att den funnits med mig. Vägen må ha varit lång, gropig och krokig. Bitvis gudlös, men jag har kunnat ta tagit mig vidare av egen kraft också. Ja, det är inte så att jag går omkring och väntar att någon högre makt ska fixa det för mig. Jag har ju ett eget ansvar.

Men trots mina konstanta brottningsmatcher med förnuft, tvivel och bristerna på logik i hela trossystemet: saker stämmer ju inte alls, säger jag till mig själv. Men i mitt inre sveper en röst in i mitt tvivlande och tveksamma sinne och säger ”jag är”. Vad ska man göra? Kämpa på för att slippa? Nej jag gör som jag brukar: det jag inte kan förändra, det får jag acceptera och så är det med det. Det får vara som det är, med hål i logiken och allt. Jag är inte perfekt så varför skulle min tro vara det?

Det är historiskt belagt att Jesus funnits, har jag förstått. Men vem var han? Som jag ser det var han en revolutionär tankesmed. Han ändrade för alltid synen på Gud, från en hotfull, dömande gud till någon som älskar och vill sina barn allt gott. Från en vred och våldsam gud till en fader som älskar och som vi får be om allt vi behöver och önskar.

Jesus utmanade den rådande ordningen genom att vandra runt och påstå att människan inte kan tjäna både gud och mammon, men att man ska ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör (världsliga ting, skatter och sånt) och till Gud det som tillhör honom (oss själva och vår vördnad). Det var detta som fällde honom och ledde till korsfästningen. Han fick plikta med sitt liv och med det förändrades för alltid historien.

Jaa, det var vad jag tänkte på under fredagen. Klockan tre på eftermiddagen gick enligt traditionen påsken in i en ny fas och jag fixade mat och tittade på Bäst i Test, som vilken fredag som helst. Långfredan kan vara väldigt sorglig, men resten av påskens dagar får man vara glad och det har jag varit.
Helgens sista timmar ägnas denna blogg och att käka upp det sista av godiset.

Du har aldrig begärt av mig att jag ska skriva kärlekssånger
Du har aldrig begärt av mig att jag ska måla ditt porträtt
Du har aldrig begärt av mig att jag i ångest, skuld och ånger
jämt ska veta vad som är riktigt och alltid tro det som är rätt

Får jag hålla din hand
får jag kalla dig vän
får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland till din blomstrande äng
där ett frö av förlåtelse gror?

Jag har aldrig begärt av dig att du för mig ska gå på vatten
Jag har aldrig begärt av dig att du ska göra det till vin
Jag har aldrig begärt av dig att du ska tända sol om natten
nej det enda jag har bett om är att få tro att jag är din

Bli först att kommentera

Drömmar och verklighet

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagarna går, ja det mesta löper på som önskat. Jag har kunnat stressa ner och ta time out ganska ofta, men ändå känner jag hur det fattas energi. Är det vintern som tagit sin tribut eller är det allt det andra runtomkring. Man blir förstås påverkad av att ständigt känna att nu är det kris, nu är läget allvarligt – eller hur?

Den här kvällen blev ganska vacker trots det rikliga snöandet. Solen kikade (som av misstag) fram en stund. Luften hämtade liksom andan, inför nästa omgång snöfall. Vart tog vårvädret vägen egentligen? Jag upplever nog att vi haft ovanligt lite sol denna vinter, dessutom. Vet inte om det stämmer, eller om det bara sitter i huvudet.

Vanligen tycker jag att ett av de få plussen med att vara kroniskt sjuk och icke fullt arbetsför är att jag kan passa på att vara ute lite närsomhelst. Tänker medlidsamt på dem som arbetar måndag till fredag medan solen skiner, för att sen få helg med solen i moln. Glömmer ju inte alla de semestrar jag själv längtat efter, då solen skulle skina, luften skulle värma och sjövattnet skulle vara varmt. Verkligheten levererade inte alltid, kan man säga. (Fast när jag var ung var det ju fest och glam nästan varje helg, så jag kunde ju ha kul i alla fall.)

Numera kan jag i alla fall passa på när tillfälle bjuds och mitt bästa och njutningsfullaste nöje är att få sitta utomhus i vackert väder, i gott sällskap, eller med en bok och en god dryck att sippa på.. Eller bara att sitta och drömma lite.

Men åter till verkligheten. Eller kanske inte, förresten. Verkligheten är tillräckligt svår att undvika utan att man behöver bjuda in alltihopa jämt. Å andra sidan innehåller ju min verklighet en hel del bra också. Familjen, kärleken, arbetet (= att ha ett och därmed lön), kören, kompisarna. Välsignelserna är många och jag är tacksam varenda dag för dem..

Men jag hoppas verkligen på bättre tider. Allt har en början och ett slut och en dag kommer ofärdstiderna att vara förbi. Fram till dess kan vi ändå få glädjas åt de ljuspunkter som finns, de allt ljusare dagarna och att våren är på väg – även om vi inte riktigt är där än. Det är ju inte april för intet.

Dagens verklighet får finnas, samtidigt som jag försöker visualisera bättre tider, drömmer om varmare dagar, mera sol och en nära förestående fred. Dagens verklighet får finnas, även om jag drömmer om att bli frisk och pigg, eller åtminstone friskare och piggare. Dagens verklighet får finnas, men jag fördrar verkligen att känna hopp framför hopplöshet.

Jag blundar varken för det hemska eller för det lovande och hoppfulla. Vädret kanske inte alltid uppför sig som jag vill, men jag kan ändå känna solen mot mitt ansikte – i tankarna. Livet kanske inte alltid blir som jag vill, men jag kan alltid få känna fred med mig själv. Någonstans på jorden är det alltid krig, men på väldigt många ställen är det inte det. Och överallt har människor drömmar. Ja, det hoppas jag i alla fall.

Någon kanske tycker att det inte är nån idé, att det är att stoppa huvudet i sanden att drömma. Inget kommer att hända av det du drömmer om Lena, så lägg ner och acceptera verkligheten. Men bleve det inte ganska fattigt. Vad är en människa utan drömmar egentligen? Lever hon eller existerar hon bara? Jag vet inte, men nog blir det väl ändå roligare med härliga dagdrömmar, tänker jag. Men nu tar jag mitt trötta huvud och går till sängs. I morgon blir det nya tag!

Bli först att kommentera

Får man vara glad?

Av , , Bli först att kommentera 3


Äntligen lyser solen in på min balkong. Har haft lite att göra i helgen, så jag hann inte med att uppleva detta i går, men i dag! I dag har jag njutit ute på balkongen, med täckbyxor på och en pläd över axlarna. Vindstilla, varmt och väldigt skönt. Äntligen! Jag har legat i startblocken länge nu. Väntat på att för första gången detta år få sitta ute med en kaffekopp och låta solens strålar möta min vinterbleka hud. Efter en timma hade ansiktet fått den där rödblossiga färgen jag trängtat efter att få se i spegeln. Våren är på väg.

Men har det inte varit ovanligt mycket mulet väder på sistone? Det är som om naturen själv velat dämpa ner oss, i dessa allvarstider. Aldrig hade man väl trott att kriget skulle komma en så nära. Rädslan som sprider sig i våra sinnen är ny och oväntad. Vi är ju vana vid att leva i fred och välstånd och åtminstone jag har aldrig tänkt tanken att Sverige skulle bli hotat.

(Fast jag minns faktiskt att Herman Lindkvist journalisten/författaren/historikern för inte så länge sedan sagt att det vore dåraktigt att tro att freden i Europa skulle vara beständig. Just då tänkte jag att han nog hade rätt, men sen glömde jag förstås alltihop.)

Nu vet jag bättre. Europa har drabbats av krigets fasor. En bit ifrån oss, visserligen, men ändå väldigt påtagligt och skrämmande. Ändå Europa. Svenskarna vill ansluta till Nato – i ren rädsla får man förmoda, för så låg det knappast till före den 24 februari. Kanske behöver vi tänka efter en eller ett par vändor till innan vi bestämmer oss för vad vi ska tycka. Det känns någonstans mer eller mindre oundvikligt, men jag personligen hoppas att vi slipper.

I dagarna har de första Ukrainaflyktingarna anlänt till stan. Förtvivlade och rädda förstås, men kanske också en aning lättade. Jag tror de kommer att få ett gott välkomnande och hoppas att de kan glädjas en smula över sin nya trygghet – men lite grann också över att solen skiner! Ljusglimtar är livsnödvändiga. De sveper knappast bort olyckan, men kan kanske ändå kan ge en stunds lindring. Är vad jag hoppas i alla fall.

För min egen del blev helgen väldigt avkopplande, men ändå produktiv, med en lagom blandning av livets goda. Att det varit ljust och fint ute har gjort mig gott. Jag har ingenting emot vare sig vinter eller gråväder, men eftersom jag har ett ständigt närvarande stråk av nedstämdhet blir jag ändå påverkad av grått – i långa loppet. Behöver ljus med jämna mellanrum för att få upp lite energi.

Och i det avseendet kan jag ju inte klaga i dag. Mitt i alltihop öser skurar av dåligt samvete över mig. Hur kan jag vara så glad, när folk och städer i Ukraina bombas sönder! Hur kan jag trivas och må medan denna galenskap fortsätter?

Men det är ok, tycker jag faktiskt. Skuggorna må falla över oss, men vi behöver desto mer låta glädjen få finnas. Tänker som så, att även innan kunde jag ju njuta av livet, trots all skit som hänt och händer i Syrien, till exempel. Krig och våld finns lite överallt och varstans. Vi har sett miljontals människor på flykt redan. Och ändå har livet hos oss fortsatt som vanligt. Att vi nu känner oss hotade är förstås helt rimligt. Inte många mil österut har vi ju den galne ryssen, som bullrar och larmar om ofärd.

Men man kan inte gå omkring och vara rädd varje stund i livet, hur hemskt och hotfullt det än är. Livet pågår och fortsätter och när det som inte får hända händer, ja då kommer det ändå på något sätt oväntat och plötsligt. Liksom skett med pandemierna kommer den här situationen att bli till något slags vardag – trots allt. Människan är en anpassningsbar art och livet måste levas också när allt ser mörkt ut.

Därför tänker jag att Putin minsann inte ska få ta min livsglädje. Nej i stället ska jag njuta av vackra dagar, hälsa flyktingar välkomna, avsky kriget, skicka pengar och be om fred.

Trots att jag är arg! Den som låter skjuta och bomba på gamla och nyfödda kommer jag aldrig att önska frid. Jag känner hat i mitt hjärta. Tystar sen tankarna, för jag vill inte hata. ”If you want change, be the change”, säger man ju. Det finns tillräckligt många hatare redan, så jag anstränger mig, tvingar bort hatet och väljer kärlekens väg. Lägger energi på att uppmärksamma de/sådant som gör gott.

Bifogar några trudelutter för uppmuntran. (Hoppas länkarna fungerar som de ska.)

 

 

Bli först att kommentera

Krig och fred

Av , , 2 kommentarer 4

I går kväll började vi prata om NATO och om Sverige borde gå med. Hittills har jag inte tänkt så mycket på det. Varken tänkt ja eller nej angående detta, men det börjar nog vara tid att fundera lite mer. Vi kommer att behöva ta ställning.

En majoritet av svenska folket vill gå med, enligt nyligen gjorda undersökningar. Det är inte att undra på förstås, i dessa tider. Putin tycks alltmer aggressiv och just nu stiger obehaget även i Sverige, när vi ser vad som händer. Lögnerna och hans agerande föder stark misstro.

Han hade inga planer att attackera Ukraina, sade han. Under tiden trappades närvaron upp alltmer och inga förhandlingar i världen kunde stoppa honom. Hans angivna motiv för attack och invasion av Ukraina är både felaktiga och helt förkastliga. Ukraina är sedan länge ett oavhängigt land, med fria demokratiska val och kan inte återtas av någon gammal ”ägare”. Kränkningen de drabbats av är mer än så, en katastrof för landet och ett reellt hot mot Europa och resten av världen.

Nej, det är ju inte konstigt att även vi svenskar undrar, blir det vår tur snart? När? Experterna är relativt ense om att det inte är någon risk vad man kan se i dag, men det finns förstås inga garantier. Men bör vi gå med i NATO? Det är förstås nog inte bara att ”gå med”. Lagar och förordningar kommer förmodligen att se till att inga beslut fattas i hast. (Grundlagarna – Riksdagen) Sen ska vårt medlemskap godtas förstås. Det verkar dock inte vara omöjligt.

Jag fortsatte funderingarna under kvällen och tydligen även i sömnen, för när jag vaknade hade jag bestämt mig. Eller i alla fall preliminärt – kommit betydligt närmare ett ställningstagande.

Jag resonerar med tre huvudaspekter i åtanke.

  • Alliansfrihet – fördelar och nackdelar
  • NATO – fördelar och nackdelar
  • Fred – vad tror jag skulle gynna fred i Sverige och Europa?

Jag är förstås ingen expert eller ens särskilt insatt, som sagt, så jag får fortsätta läsa på om ämnet. Men jag tänker till exempel på att NATO bildades av länder som varit under attack vi andra världskriget. Hur fungerar hittills neutrala och icke-drabbade Sverige i den kontexten? Vad och hur mycket är vi villiga att bidra med?

NATO är en försvarsallians, men kan också välja att själva gå till anfall mot ett annat land. Därför vill jag inte att Sverige blir medlem, eftersom jag är för fred och mot krig. (Men tror jag på fred till varje pris? Nej det är jag inte säker på.)

(Lånad bild)

Därutöver tänker jag att alliansfria nationer utgör ett slags frizoner, eller dämpande faktorer när det gnisslar mellan Rysslands-allierade och NATO. Å andra sidan vet jag inte hur stor effekt detta har och hur vår trovärdighet just nu ser ut ute i världen, om vårt agerande spelar någon roll. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl, säger Magdalena Andersson och andra tongivande politiker.
Alliansfriheten tjänar Sverige väl, Anders Österberg (S), bt.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Den tredje aspekten – att jag vill ha fred och samtal hellre än konflikt och krig gör att jag personligen har svårt att tycka medlemskap i NATO är en bra ide. (Sverige utgör inte vare sig ett intresse eller ett hot för Ryssland i dag, men kan bli.) Och i den tanken landar jag i dag på morgonen.

Men jag behöver verkligen mer tid att sätta mig in allt och tänka mycket mer och mycket grundligare innan frågan eventuellt kommer till val. För jag tror förstås det kommer att bli en valfråga på ett eller annat sätt. Den är för stor för att läggas åt sidan. Vi måste bestämma oss hur Sverige ska agera och det nu.

Det beslutet kommer att påverka både landets ekonomi generellt och våra framtida försvarssatsningar. Det kommer förstås att kosta skattekronor och förmodligen ekonomiska omprioriteringar. Att kraftigt förstärka försvarskraften kommer att ta tid. Men vi är alltså ännu inte under något aktivt hot, vad vet verkar. Borde Sverige gå med i Nato? Bästa argumenten för och emot – Båda sidor (aftonbladet.se)

Just i dag är ändå tankarna mer inriktade på det stackars Ukrainska folket som utsätts för Putins galenskaper. Kan inte föreställa mig hur det är och vet ju dessutom att detta inte är ett ovanligt scenario i världen.

Den ukrainske ledaren har visat beundransvärt ledarskap och mod. Ukraina gör motstånd och förtjänar allt tänkbart stöd. Om NATO går in, som han vill, riskerar vi dock ett fullskaligt krig i Europa, så det tycker jag inte de bör göra trots allt.

Selenskyj hyllas överallt och har uppnått en näst intill överjordisk ikonstatus. En hjälte. Sant, men jag väntar faktiskt med att falla in i ovationerna. Faktum är att jag inte vet riktigt vilken slags politik han och därmed Ukraina för i övrigt. Just nu är det nog en underordnad fråga och jag hoppas förstås att demokratiseringen fortsätter och att de utvecklas på alla plan, inte minst vad det gäller hbtq-frågor och liknande.

2 kommentarer

Ukraina i mina tankar

Av , , Bli först att kommentera 3

Mitt i alltihop, trots att vi oroas, sörjer och förbannar den aggressive lille Putin och hans entourage, fortsätter vardagen. Här uppe i Västerbotten har Svenska Rallyt hållit tävlingar, solen har skinit och publiken har haft trevligt.

Själv har jag känt mig ganska disträ och sovit lite halv-illa de senaste dygnen, men kan ändå säga att i min lilla bubbla har allt gått enligt planen. Månader av stress tycks märkligt nog ha lagt sig. Tok-värken och den sega förkylningen har avklingat och timmarna har i lugn och ro släntrat genom mitt liv (eller ska man säga tvärtom?) på ett mycket behagligt sätt.

Det kan förstås vara så att mina personliga bekymmer tappat kraft på grund av att något verkligen illa pågår och sätter saker i perspektiv. Tycker inte om tanken att Ukrainas situation skulle ha inverkan på mitt mående, inte i positiv riktning i alla fall. Å andra sidan gillar jag än mindre tanken på att Putin ska få ha makt över mitt sinnestillstånd, eller någon makt alls.

Det gör inte ukrainarna heller. De kämpar emot. De som kan kämpar och slåss, de som behöver fly gör det och de som bör bistå Ukraina i nödens stund bör göra det!

Människor skadas eller dödas och deras städer blir till ruiner. I dag får vi veta att EU tänker bistå med vapen, utöver de sanktioner som satts in. Det är ett stort steg och jag är verkligen tveksam om huruvida det är bra eller dåligt. Både och skulle jag tro, för hur många dramatiska beslut är entydigt det ena eller det andra? Långt ifrån alla, i alla fall. Bara framtiden kan visa vart detta leder.

Jag är en fridsam människa, men har nära till att bli lite argsint och det jag känner just nu är inga fridsamma tankar, det kan jag lova. Å andra sidan vill jag förstås helst att det ska gå att lösa på diplomatiska vägar. Tror dock inte herr P är intresserad av några överenskommelser där båda parterna är nöjda.

Ukrainas president har hållit ett tal, riktat till Rysslands befolkning. Zelensky har en enorm kraft i sina ord och det är sannerligen inte orden från någon som kommer att kasta in handduken i första taget.

Facebook
<länk>

Jag har ingen aning om huruvida han är en bra president i den bemärkelsen jag anser att den ska ha, men i dag spelar detta ingen roll. Han visar ledarskap, vilket är absolut nödvändigt, han visar beslutsamhet och samtidigt har han ett budskap: Vi i Ukraina har inte orsakat detta, vi ville det inte men ingen ska få ta vårt land ifrån oss!

Och det är väl förmodligen så jag själv skulle tänka. Om vi blev anfallna av en fientlig makt, visst skulle vi tänka så? Och då tänker jag att jag vi också vill få erfara våra vän-länders solidaritet, på alla tänkbara sätt: sanktioner, bistånd och hjälp att försvara oss.

Just nu känner man sig liten och maktlös. Vad kan vi göra för människorna och landet? Demokratin och freden är under attack. Världen reagerar kraftigt och bojkottar Ryska federationen, Sverige ävenså.

På individnivå kan vi göra en hel del: bistå med pengar till hjälp och förnödenheter, ta emot och skydda flyktingar, vara med och bilda opinion. Tro inte att det inte spelar någon roll vad du tycker! Säg din mening kanske genom att delta i manifestationer eller bara på sociala medier. Vi är många. Låt oss visa var vi står!

Bli först att kommentera