Mod och skam

Av , , 2 kommentarer 1

Kom hem ganska sent i fredags och slog på tv:n för att varva ner en stund innan läggdags. Jag bläddrade bland kanalerna och fastnade för en serie jag sett förut och tyckt om. (Mom.) Den handlar om mor och dotter, båda före detta missbrukare och aktiva inom AA. Man får följa dem i deras vardag, i arbete och med AA-gruppen. Några i gruppen umgås även utanför mötena.

Serien är väldigt rolig. Den gör svåra saker lättare att förstå, även om karaktärerna är skruvade och situationerna likaså. Man får också skratta åt eländet. Men som så ofta har komedin en djupare ton.

Nattens avsnitt var rörande. Efter en kritisk händelse blev det konfrontation mellan gruppen och en av medlemmarna. Hon reagerade med ilska och sorg. De bestämde att ha ett möte där och då. Mötet började och den sorgsna kvinnan inledde mötet med orden ”Jag heter Mary och jag är alkoholist”.

Jag blev helt överväldigad. Plötsligt slog det mig med full kraft vilket mod som krävs för att blotta sin skam på detta vis och hur oerhört viktigt det är att få göra det! Skam är troligen den mest självdestruktiva känsla en människa kan bära på. Den gör en rädd, aggressiv, skygg och den hindrar en från att leva. Och då menar jag förstås leva ett gott liv.

rädsla hand (2)

Jag förstod också hur desperat en måste bli för att ta klivet från förnekelse till erkännande. Men skammen måste ut i ljuset för att kunna upphöra. I den samhörighet man får bland människor som förstår och stöttar kan man få möjlighet till befrielse.

Jag har ingen egen erfarenhet av AA, men personer i min närhet har det och jag har själv snappat upp lite genom åren. Därför visste jag redan att det första man måste göra är att erkänna att man tappat kontrollen och är alkoholist. Vilket nederlag! Vilket mod!

Så mycket av en alkoholberoendes tid går åt till att smussla och dölja och med det kommer förstås självföraktet och skammen. Skam att inte klara av att hantera alkoholen, skam att ha svikit både sig själv och sina nära och kära. Skam över att inte klara att dricka normalt ”som alla andra”.

fear-2083653_1920

Att sedan gå ut med detta till omgivningen är ett stort steg, som kräver mod. Som missbrukare sätter man väldigt mycket på spel, alla relationer påverkas, man kan förlora hus och hem, familj, vänner och försörjning. Allt man har är sitt beroende. Men som nykter alkoholist riskerar man lika fullt att förlora allt detta.

Något som mer än en upptäckt är att man blir socialt omöjlig i flera sammanhang där man tidigare fått höra till. Jag menar då förstås det sociala. Ingen vill längre ha med en på festerna, middagarna, resorna. Man dricker ju inte och de andra vill kanske kunna ta sig en stänkare utan att behöva känna obehaget att betraktas av ett par nyktra ögon. Kanske tycker de inte man är rolig längre, eller också kanske de är rädda! Jag vet inte vilket.

Festen kan förstås bli knepig om man bjuds hem. Jobbigt för de andra och jobbigt för den nyktre som på något sätt blivit elefanten i rummet, som ingen vill se…

Den som då fortsätter sitt nyktra liv, trots all sorg, trots alla förluster, den tycker jag är oerhört modig. Känner du någon sådan? Du behöver inte ändra på dig själv eller ditt liv och dina vanor, men var inte rädd utan ge ditt stöd och räck ut en hand.

2 kommentarer

Morgontrött

Av , , Bli först att kommentera 1

Så blev det morgon igen. Å nej, tänkte jag medan väckarklockan drillade sin muntra morgonsång. Måste jag verkligen vakna redan? Klockan var visserligen slagen sju, men är man morgontrött så är man.

Den här känslan återkommer varendaste morgon, med eller utan väckare, åtminstone nio ggr av tio. Någon gång emellanåt händer det dock att jag vaknar pigg och alert, skuttar ur sängen likt Rönnerdahl*), med ett skratt. 

sleeping-1159279_1920

Hela mitt vuxna liv har jag varit morgontrött. På den tiden jag jobbade på Rönnskärsverken var det kanske inte så konstigt. Då ringde väckaren fem och kvart över stod jag halvsovande mot en stolpe på busshållplatsen i väntan på bussen – om jag inte försovit mig. (Det hände alldeles för ofta..)

Väl på bussen somnade jag, vaknade när bussen passerade rönnskärsgrindarna och på vägen hem kl. kvart över tre var det samma visa. Jag sov. Det gjorde för övrigt många andra på den bussen. Det måste ha sett ut som en buss full av komapatienter. Hann jag, tog jag även en kort tupplur i fikarummet innan arbetsdagen började. Jag var kroniskt trött. Jag hade gott om aktiviteter på fritiden, så med nattsömnen blev det verkligen lite si och så. Turligt nog kunde jag dåförtiden sova ikapp emellanåt.

Numera vet jag, att jag behöver minst 8 timmar per natt. Jag vaknar tyvärr alltför ofta senare än jag tänkt. Väckarklockan går på snooze, ibland får den nog och ger upp medan jag sover vidare lika morgontrött nu som då. Jag hade faktiskt fått för mig att det skulle gå över när jag blev äldre, en förhoppning löst baserad på en extremt morgonpigg f.d. granne och diverse uttalanden från omkringlevande åldringar. Såå fel.

När barnen kom, var det i alla fall bara att stiga upp, ungar är ju ofta morgonpigga, som ni nog vet. Jag tänkte positivt att nu har jag blivit en morgonpigg typ, tack vare dem. Men åren gick och barnen blev också morgontrötta. Sen flyttade de ut och kvar blev jag och min väckare och inga tvingande skäl kvar.

Med åren har jag dessutom blivit trögare i huvudet, så det tar ett par timmar innan jag är vid full vigör. Synd, för man hinner ju så mycket på förmiddagarna om man bara vaknar till någon gång. Tänker tacksamt på min flextid, som gör det nästan omöjligt att komma för sent till jobbet, annars hade jag väl fått stressa ihjäl mig. Nå, nu är det ju så att forskningen visar allt tydligare hur viktig nattsömnen är, så jag tänker att jag har i alla fall har sunda sömnvanor.

Dubbelt så trött

 Nu dubbelt så trött

Men man vill ju inte sova bort sitt liv. Tänker osökt på boken Fredrik Reinfeldt skrev, om ”det sovande folket”. Jag har inte läst boken, men tycker mig ha förstått att han tyckte att större delen av svenskarna ingenting begrep, ingenting ville och ingenting kunde. Vi sov. Eliten däremot. Och borgarna. Han själv förstås. De var vakna, de hade koll och därför skulle de bestämma över oss andra. Vi skulle sluta välfärdsknarka. F.R. hade lösningen. De drivna förtjänade dock det bästa och all framgång de lyckats håva in. (Edit: för en mera initierad sammanfattning, se längst ner i inlägget.) 

Sedan glider tankarna över till diverse Facebooksidor, där många av inläggen går ut på att svenska folket borde Vakna! och Inse att de lever i ett Uselt Land, nära Katastrofens Rand – beroende på lite olika saker. Ofta delar man saker från tveksam källa om flyktingmottagning, brottslighet och politisk-ekonomiska konspirationer av olika slag.

Så gott som alltid används argument byggda på lösan sand. Ställer man en följdfråga får man inget svar. Visar man på fakta man besvärat sig med att leta upp får man ingen respons. Den typiska reaktionen tycks vara: ”jag vet att det är fake news, men det är för jäkligt i alla fall”. Man måste nästan beundra dessa människor för deras förmåga att konsekvent hålla sig med åsikter tvärt emot bevis och logik. Men bara nästan.

Papperskorg

Det kan vara så att jag själv råkar dela saker av tveksam härkomst. Ibland är jag lite för snabb på ”dela-knappen”. Men såna misstag går faktiskt att radera och har jag tur har ingen hunnit skicka dumheterna vidare. Vilket osökt får mig att igen tänka på Fredrik Reinfeldt. Hittar ni hans bok, släng den och dela inte dumheterna vidare.

(*Rönnerdahl har skuttar med ett skratt ur sin säng. Inledningen på Sjösala Vals, av Evert Taube.)

Saxat ur recension i Aftonbladet om Det sovande folket

Ur boken: ”välfärdsdöden, jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS”. Minst halva den svenska befolkningen har förvandlats till ”sovhjärnor” till följd av ”socialdemokratisk hjärntvätt” Slut citat.

”Exakt hur det ska gå till att väcka alla dessa i dödlig sömn försatta välfärdshjärnor framgår inte riktigt i texten. Men när vi väl är vakna erbjuder Fredrik Reinfeldt ett åtgärdspaket. Enkelt uttryckt måste allt utom polis och försvar privatiseras. Nedmonteringen ”av den offentliga sektorn handlar alltså om över­lev­naden för allas vår välfärd”.  (Guillou 10 aug 2014)

Bli först att kommentera

Försoning

Av , , Bli först att kommentera 2

Läser en e-bok och har kommit till sista sidan. Jag har blivit rörd till tårar av den dramatiska och underbara berättelsen, om kärlek och vrede, tragedier och svåra känslor, som splittrat en familj totalt. Många svåra saker alltså, men mest av allt handlar berättelsen om försoning.

Kanske det vackraste ord jag vet. Att inse att det finns saker man inte kan förändra och acceptera det. Att tänka att jag kan ha frid i själen, trots svåra händelser och inre lidanden. Det finns nog inget mera läkande än försoning. Den läker relationer, frustrationer, lindrar brustna hjärtan, stillar vrede och helar sargade liv.

Det är i alla fall min egen erfarenhet och jag är övertygad om att det är universellt. Ingen går genom livet utan att drabbas av svåra känslor och händelser. Många av oss har bagage som är tunga att bära. En del av oss har lyckats hitta vägen vidare, medan andra har fastnat i bitterhet och sorg.

I boken är det ett plötsligt dödsfall som sätter i gång alltihopa. Förutsättningarna för detta fanns dock redan innan, långt tillbaka. Alla har sitt sätt att se händelsen och sin egen eller någon annans skuld. Även i mitt liv finns händelser och personer som skadat. Några gånger har jag lidit. Några gånger har jag hatat starkt, men till slut ändå släppt taget om den känslan.

Det känns som lägga av sig en enorm börda man burit på länge. Alternativet till försoning är hämnd. Ropet efter rättvisa kan överrösta allt annat. Längtan efter hämnd kan stänga allt ljus i livet ute. Bitterhet förgiftar en själv och allt omkring en.

fear-2083653_1920

Bitterhet och hat gör ont

Det mesta i mitt eget liv har jag försonat mig med gradvis. Men en händelse och en person förblev kvar i mitt sinne och jag vägrade släppa taget om min vrede och mitt hat. Å, hen förtjänade det absolut, men gjorde jag det? Förtjänade jag att leva med denna tagg i hjärtat? Det bar verkligen emot att göra något annat. Jag led ju inte jättemycket  till vardags av dessa känslor. Så farligt var det väl inte?

Till slut tröttnade jag ändå på att bära detta och började gradvis släppa taget. Det tog ett tag, ett år kanske, men en dag upptäckte jag att jag kunde tänka på händelsen lidelsefritt och främst av allt utan hat. Jäklar vad skönt det var! Giftet gick ur kroppen, efter 43 år.

Inte så att jag tycker att personen i fråga förtjänar mina sympatier eller min försoning (absolut inte min förlåtelse), men jag har försonats med känslorna och sagt att nu erkänner jag att jag vill bli fri. Är då allt perfekt nu? Nejdå. Jag är en ytterst felbar människa och har fortfarande mig själv att brottas med, min självkänsla och mina inte så gulliga personlighetsdrag. Den största fienden kan finnas inom en ibland.

När jag tänker på hur jag kan överväldigas av avund och missunnsamhet skäms jag över mig själv. När det händer får jag ta mig själv i örat och säga -Skärp dig, Lena! Det går över, men kommer tillbaka då och då, inte minst när jag inte mår bra i övrigt. Nå det är en inre konflikt som bara drabbar mig och jag börjar försonas med att jag inte är så fiin och underbar som jag skulle vilja vara.

woman free

Frihet!

En sak som däremot drabbar andra är att jag kan vara lite dryg och dominant. Jag kan höra mig själv hålla låda gång efter annan och försöker backa och låta andra ta plats och säga sitt. Respektera andra och lyssna bättre, jag det skulle jag vilja göra – och jag försöker! Ändra på mig själv. Jobba med den jag är och mina personlighetsdrag, det är en livslång uppgift misstänker jag. Försonas allt mer med den tanken.

Men att hålla tyst och inte prata ihjäl andra. Det är banne mig mycket svårt, tycker jag. Knogar på med detta.

Nyfiken på boken jag läst? Det är ”Fågelburen” av Lisa Jewell. Rekommenderas!

Bli först att kommentera

Hemsnickrad poesi

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag vaknade imorse – inte särskilt pigg.
Mitt huvud värkte, bihålorna var täta, jag hade ont i min rygg.
Men hur det var till slut jag masade mig ut.

Till jobbet kom jag, där det gick bra. Jobbade mig genom en halv dag.
Gick sen hem. Åt lunch, vilade mig till kl fem.

Sen kändes det rätt segt och trist ett tag men jag slog på tvn för att glo på den en slag.
Och där, en helt vanlig vardagskväll, var ju en show på fyran med Gardell!

Ja denna måndag kväll fick ett fanatiskt slut!
En finstämd guldkant och en jublande fanfar har klingat ut.

Som ingen annan, är han rolig, knasig, modig, stark och mycket vis. Han är på alla sätt och håll och kanter värd mitt pris.
Han är ju när allt kommer kring
The queen of f**king everything!

Bli först att kommentera

Julen slokar

Av , , Bli först att kommentera 3

Ibland åker julpyntet undan strax efter nyår, ibland senare. I år är jag så nöjd med min jul att jag inte nänns plocka undan den. Går i stället och myser över pyntigheterna och alla fina minnen. Bara en sån sak att kunna minnas alla dagarna är lycka för mig som har stresshjärna. Den stänger för det mesta av när jag har fullt upp, vare sig det är kul stress eller dålig. (Jo, man kan bli stressad av kul saker också.) Men i år blev det alltså fina minnen i stället. Dock börjar jag inse att julen börjat sloka en aning. Blommorna som förgyllt fönsterbänkar och andra ytor ger upp, en efter en. Dessutom börjar mina tankar byta fokus mot andra saker. Omvärlden, till exempel.

20200109_220431

De sista slokande blommorna

I min julbubbla har få nyheter trängt in. Jag har medvetet unnat mig lyxen och privilegiet att begränsa all input, så att mest trevliga saker fått plats. Men nu öppnar jag ögon och öron för omvärlden. Många har dött. En iransk toppmilitär. Mördad av USA. Kanske inte den största förlusten för mänskligheten, men en påminnelse om att krig och våld finns och att människor tvingas leva med och i detta.

Två flygkrascher. Många liv som släckts i förtid. Så väldigt tragiskt! Bland dem, många svenskar. Men då väljer den ökände Kent Ekroth (SD) att fokusera på annat än tragedin. Han pekar i stället ut några av våra som icket alls svenskar, för de har annat ursprung. Han tycker tydligen att det gör skillnad och inte är lika tragiskt då. Ett ganska sjukt sätt att tänka, om du frågar mig.

Var det förresten någon som trodde att K.E. var ute ur leken? Nejdå. Tänka sig att den mannen fortfarande är ytterst aktiv inom sitt parti och dessutom redaktör för det ”alternativfakta”-baserade Samhällsnytt. En väsentlig opinionsbildare och maktfaktor. Man vill gråta.

Det är inte jättelätt alla gånger, att upprätthålla hopp och framtidstro om man enbart fokuserar på de dåliga nyheter som oftast dominerar nyhetsflödet. Det är förstås nyheternas natur att det är det spektakulära som får utrymme. Inte det fridsamma och normala.

Men det har ju hänt trevliga saker också. Några exempel: Garantipensionerna och bostadstillägget för pensionärer har höjts. Taket för bostadstillägg också. PISA-resultaten har vänt uppåt. Dödstalen i trafiken har sjunkit. (Bra, även om man önskar att de inte fanns alls.)

20200109_212946

Den grannaste granen i stan?

Nu ska strax julen avvecklas här hemma. Sedan ska jag börja planera för att så lite sommarplantor och förstås sätta en mera vårvintrig prägel på hemmet. Men först av allt måste vattenmätaren avläsas, så jag får en korrekt vattenräkning. Detta hade kunnat kunna vara en snabb och okomplicerad process, men…

Till att börja med sitter mätaren i ett hörn, dold bakom ett enormt plåtschabrak, inklämt mellan en tvättmaskin och en lådhurts. I vägen sitter också ett skåp som måste tas ner. Helst utan att innehållet ramlar ut.

Ok, bort med allt detta och läsa av. Rapportera in avläsning på webben gick fort och bra. Men när jag ändå hade själva anläggningen blottlagd borde jag ju passa på att få bort damm och smuts från rör och sånt. Likt en arkeolog med sin pensel, fast med en tandborste borstade jag försiktigt av elektronik, gängor, bultar och rör. Där var en hel del damm. Passade också på att rengöra golvet runt ingångsrören och sen var just den delen färdig. På med schabraket och så sätta tillbaka lådhurts, torka av väggskåpet och ställa tillbaka innehållet som förstås ramlat ut. Snyggade till lite efteråt runt omkring, handfat och sånt.

Ett litet nätt projekt. En dryg timme för att läsa att vattenmätaren! Om ett år är det dags igen. Jul. Vattenmätare. Det blir kul.

Bli först att kommentera

Avslut med fullt ös

Av , , Bli först att kommentera 4

Det var det. I morse var det då dags återgå till arbetet efter en låång julledighet. Jag var trött. Sov illa i natt, så det kändes aningen tungt, men annars bara bra.

Ledighet ska vara begränsad för att rätt uppskattas, tror jag. Jag vet ju hur det känns att gå hemma år efter år, ha hur mycket ledighet som helst, utan motivation att göra något av den. Orsakerna var också ekonomiska, men jag levde ändå lite efter mottot ”skjut inte upp till i morgon vad du kan skjuta upp till i övermorgon”. Det spelade liksom ingen roll när saker gjordes, för jag hade ju all tid i världen.

Jag har knappt tänkt på jobbet alls dessa dagar, men någonstans ändå gjort upp en plan. Det var bara att hugga i. Väldigt bra, när man var trött i hela huvudet. Slippa fundera, bara sätta i gång att göra!

Min ledighet avslutades en Jul-sing along i Landsförsamlingens kyrka. Fyra vuxenkörer, en barnkör och en sinfonietta, körledare och andra deltagare samlades i god tid. Det var mycket som skulle övas, innan kyrkan fylldes. Jag upplevde det ganska rörigt och min energi tog slut lite för tidigt. Redan innan vi övat klart var jag alldeles tom i huvudet av trötthet. Min skraltiga röst var också utmattad.

Landskyrkan (2)

Den vackra Landskyrkan.
(Lånad bild. Fotograf okänd. Bilden beskuren.)

Det är förstås inte konstigt man blir slut, när hundratalet mer eller mindre förberedda och lätt förvirrade personer ska gå fram i kyrkan, sätta sig ner igen, sjunga si och sjunga så, vara med, eller vara tyst. Man ska sjunga stämmor man aldrig hört och alltså inte kan, börja sjunga samtidigt som de andra körerna och på samma sätt, fast man inte övat tillsammans innan. Jag tror inte jag var den enda som blev lite utmattad. Efter ett par timmars övning kunde jag vila mig i en bänk, dricka vatten och knapra i mig lite energi i form av en macka. När klockan närmade sig 18 var det dags hitta rätt plats att sitta på. Jag vimsade lite hit och dit innan jag fann den. Under detta vims hann jag lägga ut mina saker både här och där och hittade inte igen dem förrän efteråt!

Så var vi i gång! Sing alongen är uppbyggd så att vi sjunger en massa sånger tillsammans med församlingen, vi sjunger en egen sång och leder en allsång per kör. Sista sången sjöng alla körer tillsammans. Lägg därtill oerhört vacker och stämningsfull musik av sinfoniettan.

adventsljus

Förvirrad eller ej. Trött eller ej. Det händer något magiskt sådana här kvällar! Allt detta och julens finaste och härligaste sånger, då har ni en kväll full av sång och glädje, en grand final på julhelgerna som inte går av för hackor. (Tjugondedag Knut är visserligen kvar, men vid det laget har ju det mesta återgått till vardag igen.)

Hur jag klarade min uppgift denna kväll vill jag låta vara osagt. Ohyggligt trött, men väldigt nöjd föll jag ner i soffan hemmavid, efter nästan fyra timmar med övning och uppsjungning. Trodde jag skulle somna tidigt och sova som ett barn. Men i stället vaknade jag flera gånger på natten – som en bebis! 😀

Därav tröttheten denna morgon. Men det var det värt. Nu får vardagen ta över igen och det är inte utan att jag ser fram emot lite blåveckor nu. Körterminen är dock igångsparkad och nästa händelse blir en hel helg anti ageing-kurs för oss körsångare. Den behöver jag. Skraprösten ska få nytt liv och hålla några år till, hoppas jag!

Bli först att kommentera

Ka-blang – nytt år!

Av , , Bli först att kommentera 3

2020_frohes_neues_jahr_gif_animation_20191124_1003432037

Klockan var fem i tolv och det var nyårsafton 2018. Jag stod med champagnen i högsta hugg och väntade in tolvslaget och det nya året.

Vi var i Umeå, hos K. Tv:n stod på och så: fyrverkerierna startade! Vi kikade ut genom fönstren och o-ade och ah-ade. Efter 5 minuter tog jag en kokpanna med mig och gick ut på gården. Med mig hade jag också en lista.

2018 hade varit ett tungt och slitsamt år. Både jag och K hade mycket problem med hälsan. Jag, med bland annat en segdragen vårsvacka, hade blivit trött och sliten efter en het sommar och en hektisk höst. Jag hade gjort flera resor under året, som, trots att de varit mestadels trevliga och givande, drivit upp tempot en hel del.

Vartefter hade en oro för Ks hälsa ökat. Han hade ramlat flera ggr och fått svårt att gå i trappor och längre sträckor. Han mådde inte alls bra. Allt kändes både oförklarligt och skrämmande.

Hösten präglades mycket av detta. Under december kom den stora stressen och tröttheten och jag hanterade den helt fel. Julen upplevde jag som i ett töcken. Utåt sett var allt som vanligt, men inuti var det kaos. Enkla uppgifter blev väldigt svåra . Minnet allt sämre och glädjen som bortblåst. Annandag jul bröt jag ihop. Men till nyår hade jag ändå  påbörjat resan tillbaka från detta.

Därför stod jag nu nere på gården. På listan i min hand stod skrivet allt det svåra och dåliga från året som gått. Kvar uppe i lägenheten fanns en annan lista, den med sådant som varit roligt, tillsammans med nya förhoppningar inför 2019. Jag rev sorgelistan i småbitar, stampade på den och ropade ut min vrede och frustration över det som stod där.

Sedan lade jag bitarna i kastrullen och tände på. Jag lovade mig själv att från den stunden lämna allt dåligt bakom mig. Låta det som hänt gå upp i rök och göra 2019 till ett bra år. Och tänk, så blev det!

Självklart har året som gått givit ömsom vin, ömsom vatten, men ändå. Förändring. God sådan. Jag gick i terapi. Jag downsizeade, jäktade mindre och reste mindre. Lyssnade mera inåt än förut. Jag firade 60-årskalas med buller och bång. Det var underbart roligt. (Jag firade och lät andra sköta arbetet. 30 pers trängdes och hade trevligt i mitt lilla vardagsrum.)

Sommaren blev mycket trevlig och äntligen hade jag ork för roligheter och vänner. Och på det viset har det fortsatt.

På minussidan hamnar Ks Parkinsondiagnos, samtidigt var det ju ändå bra att äntligen få en förklaring på de problemen. Det kan vara en lång process att ta in konsekvenserna, så det arbetet pågår förstås ännu.

Men man får ta en dag i taget med sorgerna. Försöka se ljuspunkter och inte ta ut alltför mycket elände i förskott. K är fantastisk och knogar på, trots det oerhörda. Summa summarum har mycket hamnat på plussidan ändå.

Jag har fått utbildning och nya arbetsuppgifter.  Mitt minne, som fungerar bättre och bättre allt eftersom månaderna gått, en lättare vardag; mera fokus på vila och att träffa vännerna; den läkande tiden. Jag har återfått glädje och driv i livet.

Och nu sitter jag här och skriver, under årets sista skälvande timmar. Glad. I år kunde jag verkligen känna och uppleva vår härliga jul tillsammans, jag, barnen, K och N (sonens flickvän). Jag känner mig fylld av tacksamhet och uppfylld av goda minnen från året som gått.

Ber en stilla bön om att vi ska få njuta av denna nåden ännu ett tag och att vi, inte minst K, får tid och resurser till ett bra 2020.

Önskar er alla glädje, kärlek och hälsa och ett riktigt Gott Nytt År!

Bli först att kommentera

Blåveckor i sikte

Av , , Bli först att kommentera 0

Oj, vad tiden går! Ja, nu har vi kommit ut på andra sidan jul. Det verkar som om min plan för minskad stress fallit väl ut. Det här är nog första gången på länge jag kan minnas julen tydligt. Stressen som ofta blockerat trevliga sinnesförnimmelser uteblev. En aning jäktad har jag förstås varit. Det hör väl ändå till. Tror jag. För visst känner väl de flesta sig lite jagade ibland, med julen och alla förberedelser? Så vill jag i alla fall minnas att det var, normalt sett. Numera har det blivit lite svårt avgöra vad som är normalt ”för alla andra”, när jag själv inte har ett 100 % normalt liv. (Vad nu det är..) Nå, som i fjol blev det alltså inte. Det var hemskt.

untitled

Hjärtat börjar klappa. Det trycker över bröstet. Jag vet med mig att jag visst har koll, men i kroppen sitter stressminnena fastetsade. Trist, tråkigt och inte alls underbart som jag skulle velat ha det. Men efter en stunds vila och mentalt framläggande av av fakta återkommer tillförsikten. Den här julen kommer jag att klara det.”

Ja, i alla fall: lyckan av att ha klarat mig genom detta är stor. Att kunna vara närvarande och njuta i nuet, av mat, mys och jultankar tillsammans med de nära och kära. Hela familjen – min lilla familj – två barn och en särbo. I år fick vi dessutom glädjas åt att för första gången välkomna sonens flickvän! En person plus Det var inte bara välkommet och trevligt, utan gav lite nytt liv åt traditionerna och umgänget.

Förnyelse. Som mamma inser jag förstås att vi kanske inte kommer att lyckas samla alla över julen varje år. När barnen växer upp, flyttar, bildar eget, får man vara flexibel. I år firade vi ”lilla julafton” med samtliga och därefter en ordinarie julafton med mig, K och dottern. Dubbelt så trevligt. Någon gång kanske jag får fira ensam också. Men jag har en plan A för det, en plan B också, så det ska nog gå. Tar till dess tacksamt emot de gemensamma jularna.

Håller i dagarna på att skriva en årskrönika. Det är en vana jag tagit efter mina syskon, så nu skriver vi alla till varandra och uppdaterar om vad som skett under året. Det blir inte så ofta vi träffas numera, sedan vår mamma gick bort 2007. Några ggr per år kanske, för oss som bor relativt nära. En bror i södra delarna av landet, lite mer sällan. Därför känns det roligt att få dessa uppdateringar regelbundet. Rekommenderas!

Vinterskog 2017

Många blåveckor, blekdagrade vinterveckor och mörkertimmar ligger nu ännu framför oss.

För övrigt ska jag för min del bara ta det lugnt nu. Nyår tillbringas i Umeå hos K, sen börjar julledigheten gå mot sitt slut. Många blåveckor, blekdagrade vinterveckor och mörkertimmar ligger nu framför oss. Man får arbetsro i alla fall. Vardagen har också sin tjusning, efter veckor av röda dagar och allmän förvirring om vilken dag det är. Nu blir det ordning, med jobba, äta, sova. Vila i mörker och gråa timmar. Tända ljus och drömma som våren. Se ljuset återvända och dagarna bli allt längre.

Våren videkissar

Så vill jag ha det. Hoppas också ni får de dagar och den återhämtning ni önskar er och behöver!

 

Bli först att kommentera

Hanterar stress

Av , , Bli först att kommentera 0

Att skapa balans i livet är inte alltid lätt. Det är nu 22 år sedan jag första gången gick in i väggen, som det kallas. Vägen dit var inte särskilt lång, om man inte räknar in att jag genom livet haft ganska stort behov återhämtning och ofta tappat humöret när jag känt mig under attack. Men en dag hösten -97 hände det: det som gått alldeles utmärkt nyss blev plötsligt helt ogörligt.

Minnet rök, synen drabbades och jag fick tunnelseende i kombination med hjärtklappning och hjärnbrus. Obehagligt, men jag struntade i det och härdade ut – för visst skulle det väl gå över snart?

Nej, det gjorde det inte, i stället blev jag allt oftare stående på trappan in till min arbetsplats, med svår andnöd och ångest. Lyckan när jag sen slapp ut därifrån efter fullbordad arbetsdag var helt oproportionerlig! Jag svävade! Det brusade i huvudet, jag såg dimmigt, men jag var fri! Hemfärden och kvällen brukade ge tid att landa och må bättre.

Men nästa dag var det ju i gång igen. Till slut gick det inte längre och jag blev sjukskriven. Återgick till arbete efter några månader, men blev mig aldrig helt lik igen. Återgick efter något år med arbetsträning till en sjukskrivning som delvis pågår ännu. Sedan dess har jag kraschat flera gånger. För varje gång blir systemet allt trassligare, hackigare och skörare. Likt en vas som gått sönder och limmats ihop gång efter annan, kan jag på håll se helt ok, men på närmare håll syns sprickorna och inuti kärlet finns nu en permanent skörhet som aldrig försvinner.

krasch error

Med tiden har jag lärt mig hantera problematiken, vare sig jag kraschar eller bara mår oroligt. Med tiden skaffar man sig en uppsättning verktyg att förebygga och laga med. I fjol valde jag dumt nog ignorera varningssignaler, försiktighetsåtgärder och den fruktansvärda tröttheten. Julen stod för dörren och det var så mycket som skulle hinnas, plus att jag varannan helg skulle åka bort.

Fick för mig att det skulle gå bättre med mindre mediciner. Ja, det gjorde det på sätt och vis. Jag blev lite som en Duracellkanin. Det jag inte hade i huvudet fick jag ha i händerna. När julafton kom, var allt klart och jag var jättenöjd. Hade en härlig julafton. Juldagen blev lite seg och på den tredje dagen var jag förtvivlad, rasande och hade en enorm ångest!

Det kom i kapp. Det gör det alltid och det går inte att fuska! Jag borde vetat det vid det laget, men när stressen slår till då tystnar förnuftet. Jag blev tvungen att göra förändringar, så klart. För att må bättre igen fick jag lägga om rutiner och livsstil ännu en gång och invänta själens läkning. Jag fick hjälp från flera håll och återgick så småningom till en lugnare och lyckligare Lena..

Året som låg framför mig kom att innehålla såväl roliga, som tråkiga tillfällen och utmaningar och med tiden kom jag på rätt köl igen. Nu mår jag som vanligt. Den här julen gör jag saker lite annorlunda, och i ett relativt stressfritt tempo. Då kan man ju tycka att allt borde kännas lugnt, men då hade jag inte räknat med att hjärnan genom åren tyvärr trasslat in sig i permanent krisläge. Det är sådant kronisk stress kan göra med en människa.

Så, här går jag går i lugn och ro och pysslar och har det bra. Jag klappar mig själv på axeln, nöjd. I samma stund ropar stresshjärnan högt ”Men det här kan inte stämma! Du måste ha glömt något! Något håller på att gå alldeles fel och du fattar det inte ens, din dumskalle.”

Hjärtat börjar klappa. Det trycker över bröstet. Jag vet med mig att jag visst har koll, men i kroppen sitter stressminnena fastetsade. Trist, tråkigt och inte alls underbart som jag skulle velat ha det. Men efter en stunds vila och mentalt framläggande av av fakta återkommer tillförsikten. Den här julen kommer jag att klara det.

Bli först att kommentera

Ett mammaminne

Av , , Bli först att kommentera 1

Den här dagen, för exakt 25 år sedan föddes min son. Han var efterlängtad på alla sätt och vis och jag glömmer aldrig den dagen. Med dottern gick jag 9 dagar över tiden, men på J fick jag vänta 18 dagar! Joruseatt, jag fick vänta väldigt länge på själva förlossningen, men då blev det också en spännande, intressant och – ja faktiskt – rolig dag, den dagen jag till slut blev ”igångsatt”.

I den arla morgonstund, den 10 december 1994 tog jag min BB-väska och åkte upp till Skellefteå lasarett. Där blev jag mottagen, inskriven och informerad om hur planen såg ut. Jag fick lägga till några önskemål och sen satte vi i gång. De sedvanliga procedurerna genomfördes därefter sattes jag i en bekväm stol, ett dropp sattes in och väntan började.

Minut för minut, timme efter timme tilltog värkarbetet. Jag tror faktiskt att jag inte kom någon vart på egen hand utan att det var droppet som skötte allt. Till slut bedömdes det lämpligt att sätta bedövning. Jag passade på att stå och hänga i duschen, medan vi väntade på ansvarig läkare. När hen kom hade jag fått mig en lång och skön paus på någon timma! Inga värkar, ingenting. Epiduralen sattes och droppet sattes in igen och sen fortsatte det hela där det hade slutat innan uppehållet.

Det var en märklig känsla, att varje steg och fas var planerade och att jag var förberedd på varje steg i utvecklingen. Allt löpte på fint. Utan komplikationer och med hjälp av barnmorska, sambo och lite härlig lustgas, ploppade gossen ut – vid full vigör – och kunde pusta ut i mammas famn. Jag har haft tur. Två barn. Friska, Lätta och trevliga förlossningar och så har det i stort sett fortsatt. Till slut flyttade de hemifrån och här sitter jag och minns.

Porträtt-Alfred-Nobel-1240x500-c-default

En annan gosse att minnas, Alfred Nobel

Nu kanske inte du, kära läsare tycker att det där var så värst intressant. Därför ska jag bättra mig lite och prata om något annat. Nämligen Nobeldagen. Jag har brukat titta på alla dessa frackklädda och galaklädda människor som deltar i Sveriges allra största event alla tider. Så mycket fantastiskt man får se. Så mycket intressant man får veta och så många intressanta tal man kan få höra. Glömmer aldrig när Patti Smith hämtade Bob Dylans litteraturpris och höll ett förtjusande tal. I övrigt minns jag inte så mycket från tidigare år, men det här året kanske jag kommer ihåg på grund av den skandalöse Peter Handke och alla protester mot hans utnämning.

Man får konstatera att den Svenska Akademien fortsätter att dras med svåra trovärdighetsproblem. Jag får hoppas att med de kommande nytillskotten, att det blir en yngre, fräschare (=mindre gubb-sunkig), modernare och friare Akademi som delar ut litteraturpriset nästa gång.

Ja, någon nobelfest ska jag nog inte bese i kväll. Jag har inte längre det tålamod som krävs för att sitta i timmar och glo på finfolk som äter och dansar. I stället ska jag soffmysa med herr K och äntligen unna mig att smaka på favoritglöggen. God kväll!

Bli först att kommentera