När jag flyttade hit var det jag som var ett vardagsdrama. Mitt liv var ställt på ända och allt jag tidigare trott mig ha och vara försvann. Eller kanske snarare, ersattes med annat. Det hade varit ett krävande år, med en blandning av allt från väldigt positiva händelser till rent av eländigt påfrestande och sorgliga saker. Var och en för sig hade de nog kunnat passera som ”sån’t är livet”, helt enkelt. Men sammantaget blev det nära nog omöjligt att klara mentalt. I alla fall för mig. Och just då.

Det var höst och det blev jul. Tiden gav läkedom och jag fann mig själv trivas riktigt bra i mitt nya hem med mitt nya liv. Runtom pågick andras liv.

Saker hände! Första sommaren brann grannhuset. (Några år senare brann det i ett annat hus alldeles intill.) Under mig flyttade en jättetrevlig ung man in. Tyvärr utvecklade med tiden han alltmer ett beroendebeteende och jag bekymrade mig lite för det. Han träffade en tjej. De fick barn och innan sagan hade hunnit börja tog det slut mellan dem och ganska snart flyttade han. Historien lever än, i mitt minne.

Inte bara han flyttade. Mina egna änglar flög sin kos med några års mellanrum och jag fick med tiden gott om tid att sitta ute på balkongen sommardagarna i ända. Balkongen vetter ut mot en gångväg och grannhuset på ”finare sidan”.

Till en början var omgivningarna relativt barnfria. Grannar (med eller utan familj) kom och gick i en aldrig sinande ström och min gata hade ärligt talat vissa slumliknande drag. Med tiden utvecklade det sig dock till ett mera stabilt grannskap. Den äldre generationen flyttade ut och ersattes av yngre. De förälskade sig, flyttade ihop, fick barn och flyttade isär. Inte nödvändigtvis i den ordningen alltid.

Området började hur som helst leva upp igen. Jag såg gårdarna fyllas av aktiviteter. Föräldrar, barn, barnvagnar, trehjulingar, tvåhjulingar i ett livligt flde. Några drog vidare när familjen växt, andra stannade.

Åren går och jag trivs väldigt bra här. Jag har nu blivit en huld gammal dam, som sommartid sitter ute på balkongen och njuter av barnskratt och ljudet av lekande barn, gråtande barn, bråkande barn. Saknar mina egna ibland. Annan tid på året blir jag ibland stående, tankfullt tittande ut genom fönstret. Året om ser jag lek och vardag. Jag ser nya barn, men också sjukdom, olycka och dödsfall.

Från att en gång haft ibland alldeles för fullt upp med mina egna angelägenheter och draman insåg jag en dag att jag blivit något av en iakttagare. Det har förstås varit otänkbart att jag skulle bli en så’n som parkerade vid fönstren och tittade ut på andra. Heelt otänkbart! Har det med åldern att göra, eller är det helt enkelt så att man har så pass mycket tid över till att tomglo, att man lika gärna kan titta ut genom fönstret under tiden?

Låter det tråkigt? Kanske. Men jag tycker nog att det tillfört mig en hel del. Jag får många tillfällen till att filosofera över detta stora, organiska och oändliga som kallas livet. Alla har sina liv att leva. Ibland går det bra, ibland mindre bra.

Det var december 1990. Vintermörkret lade morgnarna i ett dämpat sken. Jag hade fått ett tillfälligt jobb över julhandeln, i den lokala bokhandeln. Jag trivdes jättebra och hade gärna även fortsättningsvis arbetat kvar. Jag menar, jobba med böcker – vilken dröm!
Hjälpa folk hitta, tipsa och fixa med beställningar och paket. Läsa nya böcker gratis! Men jag var trött och seg. Försökte gymma mig lite starkare och piggare, men julhandeln intensifierades ju alltmer ju närmare julen vi kom. Det blev så där med träningen.

Morgnarna, sammetsmörka, upplysta av fönstrens adventsstakar och tända ljus. Svagt sken från belysningen mellan husen. Radion var på.
Ainbusk singers ”Jag mötte Lassie” var ny för mig och spelades varje morgon och gav tröst för tidiga morgnar för den allt tröttare Lena.
Inte så konstigt att jag var trött, tyckte jag. Vintermörker och långa dagar som kom och gick. Jag började må lite illa på morgnarna. Så pass illa att jag blev rent av sjuk och hemma från jobbet. När jag inte blivit bättre på några dagar gick jag till doktorn som hade att meddela att jag väntade barn.

Jamen, då var jag inte sjuk. Jag skulle bli mamma! Det var bara att käka sina åksjuketabletter och gå till jobbet igen. Nu kändes det helt ok att inte må riktigt hundra och det gav ju med sig lite eftersom. Det blev jul. Anställningen upphörde efter nyåret. Och ingenting var längre som förut.

Ända sedan dess reagerar jag på sången med Ainbusk singers. Jag tänker på den tiden och lyckan i att gå i väntan på min älskade dotter. Känslorna väcks på nytt varje gång, samma som då när ”i mitt hjärta kändes love”.

Nu börjar det brännas. Nej, det är inte solen jag menar, utan rent allmänt: att våren nalkas. Jag hoppas helgen varit lika njutbar för er som för mig. På min morgonpromenad (första gången i år med vårjackan på) anade jag de första gröna stråna, kämpande sig upp genom fjolhöstens multnande löv och vinterns smutsiga grus.

Å en sån upplyftande syn! Inspirerande även på ett metaforiskt sätt. Jag tänkte direkt på hur vi människor ofta går igenom kampen för att dra oss upp ur mörka, kalla tider. Livet bjuder oss motstånd emellanåt, ja ibland till och med hårt motstånd. Man får ta det som det kommer och passa på att njuta lugnet när det infinner sig. Så länge det varar.

Tänk om jag vetat i min ungdom hur fel jag hade, som trodde att vuxenlivet skulle innebära att ha jobb, villa Volvo vovve, eller att åtminstone ha makten att bestämma över ens eget liv. Som tonåring kunde jag knappt bärga mig. Jag bara visste att när jag blev vuxen skulle jag klara mig bra och bli en god medborgare, väl värd mina framgångar. Jag trodde att livet skulle vackert, stabilt och att tillvaron skulle ligga klar och blank som en stilla sjö. Bara sol i sinnet och självvalda utmaningar.

(Här skulle jag vilja lägga in ett högt och sardoniskt skratt, så ni får försöka uppfatta det genom raderna.)

Minsann. Mina planer gick omkull, en efter en. Livet tyckte annorlunda. Jag hade tack och lov alldeles för fullt upp med att hantera alltihop för att ha tid att gräma mig. Det blev inte bättre med åren. Jo det blev det faktiskt, men också sämre. Ohälsa är ett otyg. Man kan inte övervinna den om den inte själv går med på det. Man får gör vad man kan, med de medel man har och får hoppas på det bästa. Att knoga på, vinna en del strider och förlora en del. Men att slåss mot väderkvarnar (eller ett oblitt öde) är dock liten mening med, om man inte gillar att slåss rent allmänt.

Jag vill bara utkämpa de strider som jag tycker är värda någonting och som jag kan vinna utan att köra mig själv in i väggen. Tro mig, jag provat väggen, kämpat mot både sjukdomar, kriser och försäkringskassan. Det tog musten ur mig och har fortfarande sina efterverkningar i mina nervbanor och signalsubstanser. Men till slut började jag sikta mot acceptans – att göra det bästa av min situation. Så som den var, på gott och ont. Utöver det ville jag också ha ett enklare liv, med mera njutning och mindre måsten.

Jag som alltid städat och putsat på både mitt hem och mitt yttre, tillät mig att changera. Hemmet är fortfarande ok och det är jag också. Men nu slipper jag hålla på att snofsa till hemmet och jag sparar både pengar och tid på att inte längre färga håret eller känna att jag måste vara välkammad och välklädd i varje given situation.

Det blev ingen villa Volvo, vovve för mig, om än ganska nära. När jag lämnade det livet blev det till att downsize:a. Jag hade mina barn, mitt hem och mig själv och det fick vara bra så. Och det var det ju. Det kostade på förstås. Men det gick och nu sitter jag här med laptopen i mitt knä och tycker att jag landat i ett hyfsat gott liv. Den där sjön blev inte särskilt klar, blank och stilla, men för vem är den det? Inte många skulle jag tro. Eller också har jag fel. Men Vad ska jag göra åt det? This is it och det är gott nog.

Våga vara operfekt! Jag har lärt mig med åren att livet är mer smuts- och vattentåligt än jag trott. Livet är dessutom alldeles för kort för att bry sig om vad andra tänker och tycker. Tiden är för värdefull för att kämpa meningslösa och utsiktslösa strider. Man får faktiskt välja bort! Det enda man inte bör välja bort är sig själv. Och att våga drömma.

Det bor säkert en liten förbundskapten Andersson i många av oss. Vi som har nära till våra känslor. Men inte alla vågar släppa fram dem så där rakt av. Nej, vi håller det inom oss, som de hämmade typer vi är. Så tokigt!

Men vänta nu..

Är det verkligen så bra att gå i luften närhelst man blir upprörd? Eller ens alls? Det kan enligt min erfarenhet vara på både gott och ont.

På ont, för att det sällan är själva orsaken till vår ilska och frustration som får ta emot det vi har på hjärtat. Kanske låter man eventuell partner lyssna sig fördärvad på ens problem, eller ännu värre: hen blir utsatt för vår vrede. Om inte partnern, så kanske familjen, kollegorna, eller någon annan som inte alls har med saken att göra.

Ni vet, man biter ihop, sväljer, vill inte ställa till med en konflikt, trots att den där typen visserligen skulle behöva få höra ett och annat. Har man otur möter man källan till frustrationen ofta, kanske till och med varje dag. När man bitit ihop länge nog, går proppen och allt forsar ut. Kanske vid helt fel tillfälle. Illa. Man vill verkligen inte att detta ska drabba någon oskyldig.

När the bottom is nådd and the propp har gått

Kanske är det ändå mest på gott att visa sin ilska direkt? Till den det vederbör. Möjligen, men det kan ju finnas anledning fundera över hur man bäst kanaliserar den? Jag måste erkänna att jag själv haft eldfängt humör en gång i tiden. Det brann av utan hinder. Då tyckte jag det var bara skönt och jag blev ofta på jättebra humör efteråt. Jag hade ju fått allt ur mig! Men varför var den andre så upprörd? Var det inte bra att vi fått rensa luften kanske?

Nej, det var nog inte det. Det blev ju mest på mina villkor. Men hur ska man då göra? En bra ide är nog att skaffa sig RIKTIG kontakt med sina känslor. Inte bara ilska och frustration, utan även rädsla, stress och känslor av orättvisa till exempel. Sen ta itu med dessa – om det fortfarande behövs. Den närkontakten kan ge oväntat bra resultat.

Hösten 1997 var jag oerhört frustrerad. Mitt nya jobb uppfyllde inte förväntningarna, jag var trött och stressad hela tiden. Jag minns dagen väl, då jag stod uppe på övervåningen i mitt hem och tittade ut på min (hemska) granne, fru M. Hennes beteende var oerhört provocerande och irriterande (i mina ögon). Dessutom var hon charmig. Där, just då, kände jag hur mycket jag HATADE henne.

Den känslan hade förstås byggts upp ett tag och när den blommade ut blev jag chockad. För jag insåg ju att min reaktion inte var rimlig. Något var väldigt fel. En tid senare var depressionen ett faktum och jag slapp ha några känslor över huvud taget. (Jag kände mig mig i stället helt död inombords.) Det gick över med tiden tackochlov och då började insikterna komma om allt annat som också legat bakom. De kom förstås inte alla på en gång, snarare så att det fortfarande ramlar in en och annan än i dag.

Det är väldigt lätt att glömma bort sig själv när livet kör lite hårt med en. Kriser drabbar ju inte när det passar (gör de någonsin det?). En en dag fick jag i alla fall nog av att trilla dit i negativa känslor och ilska hela tiden. Det fick mig alltmer att känna mig dum. Jag beslöt mig då för att bli mer behärskad – på ett bra sätt. Och jag började jobba på att prata om vad jag kände. I och med det började jag också ge mig själv och mina känslor mera kärleksfull respekt.

”När du säger så där till mig känner jag mig trängd.” ”Kan vi lugna oss lite innan vi fortsätter den här diskussionen?” ”Nu blir jag rädd/ledsen/arg.” Det är inte alltid lätt sätta ord på sina känslor, men som med allt annat blir man allt bättre på det med lite övning. Det blev alltså bättre med tiden. Konflikter löstes allt oftare utan konflikter. Problem blev ompratade och hanterade och ibland lösta. Jag kände mig mer till freds. Och det tror jag omgivningen gjorde också.

Men det kan slå över åt andra hållet innan man vet ordet av. En förälskelse bevisade detta, då mina egna känslor och behov blev helt undanskuffade under en lång tid. Efteråt kände jag inte alls igen mig själv. Undfallande, överslätande, medberoende. Å om jag kunnat säga ifrån i stället för att ge efter! Jag visste väl ändå bättre? Men icke. Inte heller i nästa relation kunde jag riktigt ta plats. Sen var det ju livet NU IGEN!! som ställt till det, när jag åter gick i bitar, förkrossad, deprimerad och utbränd, ja jag vet inte allt.

Då fick jag tillfälle att reflektera angående mitt liv än en gång. Jag mådde dåligt över hur allt blivit och bestämde mig nu för att ägna de närmaste åren åt att återuppbygga den Lena jag känt och ville vara. En som respekterade sina känslor – alla! – och förväntade sig respekt och gott uppförande från andra.

Det tog sin tid. Sedan dess har jag provat båda metoderna. Den konfrontativa allt mer sällan. Men jag är rätt nöjd med den där gången när jag lät min vredes skålar flöda över en välförtjänt person. Äntligen fick jag plocka fram den Lena som inte tar någon skit (Jag hade faktiskt försökt hålla god min, men det finns gränser.) Jag blev på rasande gott humör efteråt och personen i fråga blev satt på plats. (Vi är vänner fortfarande.)

På gott eller ont, jag tycker nog att rättmätig vrede kan få komma ut ibland. Men jag vet också att om jag vill ha förändring behöver jag välja den andra vägen. I långa loppet.

P.S. Jag gillar Janne Andersson. Och konflikten verkar lyckligtvis ha löst sig.

Och snart är det vår!

Mitt första jobb fick jag direkt efter skolavslutningen i nian. Man sökte folk. Jag gick dit och blev anställd på direkten. Där, ”på golvet” i ett hamburgerhak, jobbade ett antal tjejer i min egen ålder. Tre chefer hade vi. Män – uppenbart inte vana att leda ungdomar.

Arbetsmoralen i laget var sådär. Personalträffarna lämnade en hel del att önska. Där förekom väl mest envägskommunikation. Där förekom även alkohol, vilket många av oss (inklusive jag själv) tyckte var fränt. När jag jobbat där ett tag tröttnade jag dock på situationen. Många var de förmiddagsskift då jag blev lämnad kvar med de uppgifter andra struntat i och blev därmed den som fick jobba över.

När jag tog upp det på personalmötena, samtidigt som jag också påpekade det olämpliga i att bjuda 16-åringar på alkohol, blev det inte jättepopulärt. Nåväl. Jag fortsatte med mitt klagande och sade dessutom upp mig två gånger innan jag till slut hängde upp förklädet för gott.

Lärdom: Ta ansvar, men låt dig inte utnyttjas.

Anställning två på lärdomsschemat blev som städerska på den stora industrin. Där jobbade över tretusen personer som mest. Det var nog den roligaste arbetsplats jag haft. Och den mest utvecklande för mig som person. Under de åren fick jag upp ögonen för fackliga och politiska frågor och dessutom många förebilder av båda könen. Jag fick utbildningar och uppdrag. Med tiden väcktes drömmen om att få jobba med information och kommunikation och jag började plugga.

Lärdom: Lågstatusjobb kan också vara utvecklande. Mitt hjärta sitter definitivt till vänster.

Jag älskade att plugga! Det blev på alla sätt en mycket rolig, lärorik och utvecklande tid. Ett fel valt utbildningsspår gjorde tyvärr att jag kom av mig. Beslutade mig för att jobba ett tag och klura ut nästa steg i lugn och ro.

1990-talet var inte riktigt i form. Jag blev arbetslös. Fyllde tiden med ströjobb, sommarjobb och lite mer studier. Då kom barnlängtan. Lika bra att passa på nu tyckte jag och efter inte särskilt lång väntan kom min dotter till världen. Älskade barn! I samma veva drabbades jag av en kronisk sjukdom. Men jag knogade på och det gick framåt, tyckte jag. Jag hittade en väldigt bra kurs i marknadsföring hemma i stan, fick mitt andra barn och var nu verkligen redo att ta nya tag.

Arbetsmarknaden hade fortfarande inte riktigt återhämtat sig. Jag gick en EU-finansierad utbildning för att lära mig så mycket som möjligt om datoranvändning och blev sedan anställd på beredskapsjobb hos samma utbildningsanordnare. Det skulle bli såå roligt!

Men det blev det inte. Jag kände hur jag stadigt tappade all gnista. Chefen var verkligen ingen idealisk ledare. Ingen rast och ingen ro, eftersom verksamhet och lokaler kom att ändras väl ofta. Många av oss som jobbade där blev frustrerade och oroliga. Men våra åsikter kunde inte påverka just något.

Jag försökte härda ut, men till sist slutade jag nästan helt att fungera. Jag reagerade inte på konstigheter som tunnelseende, hörselbortfall och tappat minne. ”Jag är bara lite stressad just nu”. Snart vänder det, hoppades jag. Och visst vände det – när det nu bar rakt in i väggen.

En dag tog det alltså helt stopp. Kanske var det inte chefens fel, kanske var arbetsorganisationen helt ok? Kanske var det som hände mig helt frikopplat från jobbet? Den ångest jag kände var hursomhelst förödande.

Lärdom: Bra ledare växter inte på träd. Det är inte bra att bara köra på fast man mår som skit och är stressad precis hela tiden.

Så där satt jag, allvarligt deprimerad nu ovanpå allt. Utmattad, helt förkrossad och även helt sjukskriven. Det blev bättre ett tag. Jag gick tillbaka till jobb på halvtid, men nej.

Under flera år var mitt enda mål att ta hand om mig själv och mina barn. Så småningom kanske ändå komma tillbaka ut i arbetslivet. Och det kan jag säga: Försäkringskassan var inte till just någon hjälp. De krävde min rehabilitering, men sade ingenting om hur den skulle bli verklighet. Allt fick jag hitta på själv och när jag begärde att de skulle engagera sig fick jag höra att de inte hade några resurser för det.

Lärdom: Livet är mitt eget ansvar och vill jag ha hjälp måste jag be om den – från rätt personer.

Nå, de backade upp mina idéer så gott de kunde.. En dag kom de stora utförsäkringarnas tid. Jag var dock förvarnad och därmed rustad. Min sjukdomsdiagnos skulle nästan garanterat underkännas vid en ny ansökan om sjukersättning. Det fanns vissa symptom som inte helt var utredda och förklarade. Nu var det dags ta reda på exakt vad som felades mig. Hela den processen blev oerhört tärande på exakt alla sätt. Ärren från denna tid sitter kvar, men det hela slutade för min del ändå rätt väl.

Lärdom: Ibland måste man ta omtag och söka nya vägar för att komma vidare. Ibland har man tur.

Ja, ibland har man tur. Processen landade i en fungerande behandling och även ett jobb. På minussidan hamnar en skilsmässa. Under den här tiden kunde jag börja arbetsträna och fick prova mig fram i lugn och ro. En dag satt jag där på mitt nya jobb och insåg: Nu jobbar jag med det jag drömde om en gång i tiden! Sedan dess har jag bytt arbetsuppgifter, men har fått fortsätta lära nytt. Bra för både hjärna och självförtroende.

Lärdom: Jag är tydligen den tjurskalliga typen. Det kan göra all skillnad i världen att någon tror på en! Man får (till och med bör ibland) släppa taget när allt blir övermäktigt. Sen, när man hämtat sig, ta ett omtag.

Ja, det var det, det. Nu sitter jag här och inser att pensionen närmar sig. Med hälsan är det si och så.. Jag blir nog ingen välbärgad pensionär, men allt kunde faktiskt gått helt åt fanders! Därför försöker jag se tiden an med förtröstan. Jag är väldigt tacksam för alla lärdomar och den hjälp jag fått på livsvägen.

Solen gör gott dessa dagar. De senaste månaderna har varit lite utmanande, tycker jag. Det har varit alldeles för många mulna dagar och känts tyngre och sorgsnare än vanligt. Som grädde på moset har jag haft envist återkommande förkylningssymptom. Till slut brast de symptomen ut i en fullskalig Covid-influensa.

Det var väl inte direkt kul i sig, men gav ändå goda skäl för mig att sluta kämpa emot så förbaskat. Det blir väl ofta så att man biter ihop och försöker göra sitt bästa fastän varken kropp eller själ samarbetar. Men när jag väl kastade in handduken kändes det mest av allt bra. Jag kunde unna mig att ge upp motståndet. Det känns nästan som en lyxgrej! 

Under många år har jag inte velat sjukskriva mig när jag varit krasslig, utan använt arbetstidsförkortning och annan ledighet när jag varit sjuk. Det fungerade ändå bra, mest för att jag sällan var sjuk någon längre tid än ett par dar. Det och för att jag inte jobbar heltid – inte ens alla vanliga dagar i veckan. (Å andra sidan är förstås inte sjukpension någon ekonomisk dans på rosor, men då är det i alla fall meningen att man ska ta hänsyn till att man inte är frisk.)

Hur som helst har jag alltså inte varit på topp ett bra tag. Förkylningar, mörker och en medicin som ska sättas ut samverkar. Ja, var bara att inse att det inte skulle bli lätt och i stället fick jag spana ut i mörkret efter den fladdrande lågan som kallas hopp.

Vi behöver mer hopp lite till mans tror jag, i dessa tider. Till och med Riksbanken tycks anse att svenskarna blivit på tok för pessimistiska och dystra. Ekonomin sjunker som en sten och är nu bland Europas sämsta. Samtidigt är just de (Riksbanken alltså) kanske den främsta orsaken till att svensken i allmänhet inte längre vågar ägna sig åt vare sig ekonomiskt lättsinne eller annat lättsinne. (Det var förstås precis detta man varnade för när Riksbanken började höja styrräntan, men huur skulle de kunnat aana att folk skulle ta dem på allvar? Ja, jag är förstås ironisk nu.)

Men krig i Europa, dumma Erdogan och en global ekonomisk kris kan ju få den muntraste att dra ner på de positiva förväntningarna. Jordbävningar, död och svält. Ja. 

Men vi människor härdar ju ut, för vad skulle vi annars göra? Det kan ju bli bättre snart. Det kan förstås också bli värre, men sen blir det väl bättre? Vi behöver hålla tanken på bättre tider vid liv, likt en hoppets låga. När den fladdrar till måste den skyddas och medan den brinner måste den näras.

Sedan tjugofem år tillbaka har jag återkommande depressioner. Har alltid åkt upp och ner i måendet och har heller inte levt livet på det enkla sättet alltid. Men man lär sig ett och annat på vägen, det gör man. Det var inte alltid mörkret som skrämde mest, utan bristen på liv i livet. Det är svårt förklara tycker jag, men jag brukar säga till folk att det är som om all färg försvinner. Allt blir grått och luften otroligt tung att andas. Alla känslor blir stumma och förtvivlan är inte bara en känsla utan en djupt integrerad egenskap man bär omkring med.

Jag skulle nog säga att jag varit djupt deprimerad sex eller sju gånger sedan 1997. Lika hemskt varje gång förstås, men konstigt nog har erfarenheten gjort det lite lättare för mig att hålla hoppets låga vid liv. Jag vet ju med mig att det en dag vänder. Jag kan till och med nästan förutspå när, beroende på hur länge det pågått och vilken årstid det är.

Kanske är det en märklig sak att säga och det finns förstås inga garantier för mina spådomar. Inte heller finns garantier för att det alls kommer att gå över. Ändå tror jag på dem. Det brukar ju sägas att det sista som överger människan är hoppet. Utan hopp inget liv. Men man kan ju vända på det och säga ”utan liv inget hopp”. Det vill säga, så länge det finns liv finns det hopp. Floskler? Inte för mig i alla fall.

Någon dag, fastän färgerna är borta och allt känns bara grått och dött; någon dag händer det att en flik av sorgen viker undan och en strimma ljus går igenom. Det fladdrar till i själen, man anar att ett inre leende vill fram. Nu snart viker molnen undan och färgerna får liv på nytt. Ljuset börja värma.

Så blir det inte för alla, jag vet. Men du och jag: Vi får ändå lov att tänka oss att det kan fungera så. Vi får också lov att hoppas på bättre tider, för såväl krigsdrabbade som för människor som är utsatta på annat sätt.

I människan, när hon än levt, var hon än levt, har den funnits, den där lilla glipan. Mitt i kriget, i alla hårda tider under historiens gång har det dykt upp små flikar här och där, där ljuset kunnat skina igenom. Kanske bara för en stund, men det har givit mod och ork att kämpa vidare.

Jag tror att man i grunden är samma människa genom livet, men nog läggs det till och dras bort med åren. Man blir ju äldre förstås. Man utvecklas och saker händer som påverkar. Ibland ser man saker i nytt ljus eller från en annan vinkel och då ges tillfälle att rucka på gamla sanningar. Då och då rörs det om lite i grytan. Nyttigt, tycker jag och ibland till och med roligt!

Kan det faktiskt vara så att man blir visare med åren? Visst, det känns inte alltid så. För det mesta går man väl inte omkring och känner sig vare sig gammal eller vis. Dock kan jag ibland höra mig själv säga saker som överraskar i klokhet. Andra tillfällen känner jag mig mest som ett tjoller. (Det senare är nog aningen roligare.)

Men hur mycket förändras man? Är det bara ytskiktet som ändras, tro? Inget försvinner väl helt och nytt byggs upp över gammalt. I min åldrande person ligger den gamla Lena i olika lagerrum som hänger gåtfullt samman. Hon tittar ut när jag minst väntar det. Mest inombords, men lika gärna när jag någon gång råkar få syn på mig själv i en spegel. Det yngre Lena ropar Hjälp! Vem är den där gamla tanten?

Tanten ute i det fria

Likadant kan det bli när jag möter någon jag inte träffat på länge: Men jisses, vad hen har blivit gammal. Känner de detsamma när de får se mig? Antagligen. (Varför skulle jag vara den enda som häpnar vid min anblick…)

Lite märkligt dock, att jag inte uppfattar de vänner jag sett ofta genom åren på samma sätt. De är för evigt inetsade i mig som de var och såg ut när vi första gången sågs. Jag antar att det har att göra med att när man gått sida vid sida så lång tid, då smyger förändringarna på i små, små pyttesteg. Det blir inga dramatiska förändringar. Samtalsämnena kan dock få en viss förskjutning.

I ungdomen pratade man förälskelser, relationer och nöjen. Man pratade drömmar och planer och fokus var riktat framåt. Med åren blev samtalsämnena nog lite mer konkreta och vardagliga. Men också djupare. Bekymmer och glädjeämnen med jobb och familj tog mer plats. I alla fall för mig. I nuläget handlar det väl om i stort sett samma saker, men nu kan vi även roa oss med att prata kroppens förfall och diverse krämpor. Och förstås döden, som extra grädde på moset.

När vi numera pratar om livet, min vän sedan många år och jag, står det tydligt att vi har åldrats, Vi gnölar om bristen på ork, att kroppen värker här och där och inte fungerar riktigt optimalt längre. Om mörkerseendet som blivit sämre och om insikten om vår dödlighet, som blir allt tydligare. När vi gnölat klart gör vi oss själva glada igen, för man vill ju inte gärna gå ner sig i eländet.

Lite kul måste man ju unna sig att ha

På mitt kära Facebook kom ämnet ”så tungt livet blivit” upp. Många röster höjdes om åldrandets vedermödor. Andra menade att vi får väl ändå betänka alternativet. Bli gammal, eller dö ung. Och nog finns väl fördelar i att bli äldre?

Det kallas ibland för ”No bullshit-åren”. Då man skalat av några lager social fernissa och insett att många måsten inte är det. I alla fall inte nu längre. Det sägs att kvinnor blir mer nöjda med sina kroppar efter klimakteriet. Man är mer stolt över vad man klarat och mindre självkritisk. Lusten att behaga för att bli godkänd har ebbat ut. Numera känner jag mig mera accepterande och mer grundad som person. Inte perfekt, nejnej. Det är inte alltid en vacker syn den jag är och blivit, men den är mer sann. ”What you see is what you get” liksom. No bullshit. Vilken härlig känsla!

Med färre krav och mera tid kan även få uppleva att många minnen dyker upp. Ett återseende på ont såväl som gott. Minnen av småbarnstiden och den egna barndomen. Familjerelationer och diverse händelser genom åren. Triumfer och förluster. Minnena ramlar in i ett helt sanslöst och ofta obegripligt mönster. Ibland sorgligt, men även intressant. Ja, nu har man tid och mognad att reflektera, summera kanske sakna och sörja. Kanske försonas, Kanske känna tacksamhet – eller bitterhet.

Kanske är det därför de ledsna rösterna tycker att åldrandet känns tungt? Jo, jag kan verkligen känna mig ledsen, vemodstyngd och sentimental. Det får vara så, tänker jag. Det är helt ok om än väldigt o-roligt. Men jag försöker ändå vända ner sorgekorten och vika upp tacksamhetskorten. Bra jobbat Lena, tänker jag och ger mig själv en uppmuntrande klapp. Allt blev kanske inte bra, men allt blev inte heller så dåligt. Och här är jag ju nu.