Mer semester

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag måste erkänna att jag njutit en aning av detta avbrott, dessa svalare dagar, efter den överväldigande hettan. Men nu får det räcka, tycker jag. Man vill ju knappt gå ut om det inte är absolut nödvändigt.

Innemys

Är nu inne på tredje semesterveckan och tar det lugnt hemmavid. Förra veckan kuskade jag och K. Norrland kring, med nedslag här och var längs vägen. Umeå-Skellefteå, till att börja med. Hälsade på någon vän här och där, sov och laddade upp innan vi packade om bilen, för vidare färd norrut.

Piteå-Luleå-Arvidsjaur har fått besök. Även Rentjärnberg (utanför Malå) fick ett kort besök och efter fyra dagar landade vi i Umeå igen. Det kändes som om vi varit borta mycket längre! Ska erkännas att det blev lite stressigt också, trots att jag var utvilad och förberedd så är jag inte van att resa med K och vice versa. Man gnölar lite, stressar upp sig och vill olika. Ibland. Däremellan upplever man, äter gott och njuter.

Vackra vyn från Rentjärnberg

Dessa dagar gjorde vi inget märkvärdigt av, utan det vara så att säga resan som var målet. Boendena var av lite varierande standard, från rätt ok till ganska lyxigt, men låg bra och fint till. På Dollarstore i Arvidsjaur hittade jag äntligen den stekpincett i rostfritt, som jag länge letat efter i ett flertal affärer utan framgång.

Detta var kanske inte resans absoluta höjdpunkt, men ganska nära.

Likt korna tycker jag om att komma ut lite

Nå. På söndag afton kunde vi pusta ut hemma hos K och dagen efter vände jag hemåt. Nu ska jag tillbringa fjorton dagar hemmavid. I går anlände min dotter och eftersom det är ett helt år sedan sist vi sågs ”in real life” hade vi fullt upp från start. Mycket prat. Härligt! I morgon ansluter mågen och sen har vi flera fina dagar framför oss.

Gårdagen var alltså fullspäckad, men i dag har vi tagit det lugnt. Jag har stökat i ordning i hemmet, packat upp och sånt. Sett om blommor både inne och ute. Det märks att de inte fått riktigt full uppmärksamhet.

Inne ser krukväxterna tråkiga och bleksiktiga ut – näringsbrist skulle jag tro – och ute på balkongen finns inte särskilt mycket fägring just nu. Tomaterna har haft det för varmt och blåsigt, Solrosorna låg avsvimmade med sina blomkorgar slokande mot balkonggolvet. De skydd jag satt upp mot sol och vind fladdrade fritt i vinden och hade inte gjort någon märkbar nytta mot sol- och torkskador.

Jaja, det är bara att ta nya tag. Men helst skulle jag vilja att det sluta de blåsa i alla fall. Som det är nu känner jag starkt motstånd mot att stå där någon längre stund. I stället får jag snabbt se till att de får vatten och i övrigt se tiden an. Det lär ju ska vara en ny värmebölja på gång.

Så då har jag ju det att skriva om nästa vecka! Alltid bra ha något att klaga på och om värme finns en hel del att säga, för den som orkar. Vill trots det säga att jag inser att det jag klagar över är futiliteter blott.

Eller hur! Om dessa futtiga problem är de enda jag har, är jag lyckligt lottad. Jajamän, så är det! Så då lämnar jag det ämnet och avrundar för i dag. Ha det gott, håll avstånd och håll händerna tvättade, så ses vi snart igen.

Bli först att kommentera

Vecka ett

Av , , Bli först att kommentera 1

Semestervecka 1 inleddes med en trevlig kväll med lyxkant. Nu för tiden, när man går ut tidigt och hem i tid till sena kvällsnyheterna, kan man kosta på sig lite mer vid dessa tillfällen. Mycket trevlig och bra start. Jag är väldigt tacksam för de få men fina vänner jag har. (Tack ska ni ha M & Å.)

En gång i tiden var jag ett ganska ensamt barn. Yngst i syskonskaran och lite på sladden. Få barn i hembyn. Men inte ensam på ett dåligt sätt, mer som att jag var mig själv nog. Tyckte om att få bestämma allt själv. Och att tillbringa enorma mängder tid med läsning. När jag började skolan fick jag ju fler vänner, men det tog många år innan jag hade lärt mig koden för sällskapslivet, det var ofta enklare vara för sig själv.

I dessa tider har jag emellertid gjort en helomvändning och insett att ensamhet i alltför stora doser inte fungerar särskilt bra. Utan fritidsaktiviteter och med kraftigt begränsat umgänge blir jag varse att jag verkligen är en social varelse – mycket mer än jag en gång varit/inbillat mig.

Åter till ämnet: Tillbringade några dagar i hemstaden och sedan bar det iväg till K! Vi är båda värmekänsliga, så värmen har varit lite påfrestande förstås. Men vi har haft det trevligt, med utflykt och planering av en semestertripp norröver.

Ingela Nilssons (m fl) utställning på Sjungaregården i Granö. Konst i kvarn, vid Vindelälven. Mycket sevärda!

Men först skulle jag jobba några dagar. En akututryckning, som tog två dagar att bli klar med. Sen var jag ganska knäckt. Min tumregel är: inte mer än två aktiva dagar på raken sedan behöver jag en vilodag. Den fungerar bäst på vinterhalvåret, sämre på sommaren då man ju vill så mycket och har bara ett par månader på sig. Nästa morgon kan det ju bli regn och kyla, bäst passa på.

Lördag, söndag har jag i alla fall tagit det föredömligt lugnt och snart lämnar vi Umeå för vår tripp. Första stopp blir hos L i G”skär. Sedan Schtaaan några dagar innan vidare färd norrut.

Jag har alltså fått en bra start på semestern. Normalt sett brukar det ta en vecka att landa, innan semestern så att säga satt sig i kroppen. Nu hade jag legat sjuk veckan innan, så det där med nedvarvning hade jag redan klarat av. Inget ont som inte har något gott med sig!

Sommarhälsningar!

Bli först att kommentera

Våga sjung!

Av , , Bli först att kommentera 2

Lyssnade härom dagen, som så många, många gånger förr, på denna kända klassiker med Brasse Brännström från 1978.

Varje gång jag hör den här inspelningen blir jag såå glad! Den får mig att tänka på mitt unga jag, som trots tämligen klent gitarrspel, med ett tiotal ackord på mitt musikaliska CV och knappt grundläggande teknik.

Ändå stod jag där, valrörelsen 1985, med gitarren, en enkel mikrofon med högtalare och sjöng. Inte bara en gång, utan 19 onsdagar i rad. Det var i och för sig inte första gången jag stod på en scen. Nej då, jag hade haft knäck som trubadur i ett par-tre år och både innan och efter var jag den som trallade gamla godingar på festerna.

Var jag bra? Nja, det beror nog på vem du frågar. De kritiska sade i alla fall ingenting och de som gillade vad de hörde, berättade det ofta nog så att jag fick lev i tro att jag i alla fall inte var jättedålig. Det var roligt och jag bara körde på. Som ensam underhållare på scen bestämde jag repertoar, tonart, tempo och så vidare helt och hållet själv.

Övar inför framträdande

Var kom detta självförtroende ifrån? Här finns bara ett svar: min familj! Hemma sjöngs det stup i kvarten. Alla, en eller mittemellan. Men också i bönhuset, i kyrkan och andra kristliga samlingar, dit jag följde med mor och far. Alla fick sjunga med. Ingen sa att man var dålig. Som barn fick jag någon gång sjunga i bönhuset, medan mamma spelade orgel. I sådana fall gjorde det förstås ingenting om jag faktisk var dålig, det är ju ändå gulligt med barn som sjunger!

Jag har en medfödd hörselskada och tonsäker har jag aldrig varit. Min röst, lååångt ifrån artistnivå. Men jag har velat och det har räckt för mig. Numera har rösten börjat svika. Ålder, mediciner och sämre hörsel gör att kvaliteten blivit rätt varierad (snällt sagt).

Vet knappt själv hur det låter..

Jag önskar att det vore lika självklart för alla. Många jag känner tycker det är pinsamt att höra sin egen sångröst: de ”kan inte sjunga”, de sjunger ”inte tillräckligt bra” (fast de ofta gör det mycket bättre än jag), de vill inte – vågar inte – utsätta sig för publikens eventuella dom.

Strunt i publiken brukar jag tycka. De som lider kan ju gå därifrån! De behöver inte gilla mig/dig eller vår sång. Det är väl ändå inte därför vi sjunger? Det borde i alla fall inte vara därför man sjunger. De flesta kommer dock att tycka det är trevligt med lite sång och musik.

Ja, så tänker alltså jag. Musik ska byggas utav glädje, det är mitt motto. Så vill du sjunga, sjung! Sjung för att du vill, inte för att få beröm. ”Kan” du inte sjunga – sjung ändå. Sjung för din egen skull, för att du vill uttrycka dig, för att du hört en bra låt, sjung för att förmedla en känsla, sjung för att du inte kan låta bli!

Man behöver inte vara lyckad för att bli lycklig. Man behöver inte vara bra på något för att få syssla med det. (Kan inte låta bli men säger bara: Ulf Kristersson. Den som inte förstå vad jag menar kan läsa här Ännu fler lik i lasten för Ulf Kristersson – Magasinet Para§raf (magasinetparagraf.se) .)

Möjligen finns ett begränsat antal goda anledningar till att inte sjunga, till exempel om du inte gillar musik över huvud taget. Då slipper du! Eller om du inte har lust/eller om du inte är nyfiken på att veta hur det känns att frimodigt brista ut i toner.

Publik är förstås inte alls nödvändigt. Detta är ju för din egen skull! Du har ju alltid tillfällen i duschen, ensam hemma eller varför inte när du städar. (Använd hörlurar så slipper du höra någon klaga.)

Men om du drömmer om att våga sjunga publikt: prova göra det i grupp. Det finns goda anledningar till att körsång är en av de allra vanligaste fritidsnöjena.

And that’s all I have to say about that, som Forrest Gump sa. (Översatt: ”Och det är allt jag har att säga i den saken.”)

Bli först att kommentera

C’est la vie!

Av , , Bli först att kommentera 2

Denna vecka – den sista innan min semester – hade jag planerat in ett antal småprojekt, som skulle utgöra typ en final på arbetsåret och ge ett rejält avstamp inför fem underbara veckors ledighet. Ni vet: köra till återvinningen, skapa lite ordning och undanröja alla tecken på det vardagliga slitet. Stänga att göra-kontot.

Alltid lika roligt, eller hur?

Planerna ändrades dock utan mitt medgivande. I stället har jag legat pall, febertrött och vissen, sedan i måndags. Det tog mig en hel dag att inse att jag hade hög feber. Så van är jag vid att känna mig trött och vissen att jag bara tänkte att lite sova och en dusch skulle råda bot på det. I stället slutade benen lyda och ögonlocken föll hela tiden ihop på ett mycket irriterande sätt.

Efter ett negativt Covid-test visste jag att det i alla fall var nåt trivialt, som värmeslag, förkylning eller sådant, som jag fått. En annan gång – ja alla andra gånger – skulle detta besked fått mig pigg i ett nafs. Men icket!

Nåja. Det kändes förstås bra och jag hade redan börjat må bättre. Febern sjönk stadigt och i morse hade jag tänkt mig jobba lite hemifrån. Taskig uppkoppling fick mig på andra tankar så då blev det i stället semesterdags. ¡C’est la Vie!

Ska bli skönt lämna alla förväntningar på våren bakom sig. Som man längtade efter våren. Allt ljus! All tid!! Man (=jag) väntar sig (=mig) en hel del energi också, trots att tidigare år helt motsäger en sådan illusion. Så många planer man gör upp, medan ödet skrattar.

De senaste månaderna har energinivåerna i stället legat på lägsta, det var vad det blev. Några toppar inför vaccineringarna, en snabbt övergående ysterhet, därefter hängig och allmänt oinspirerad.

Våren är en märklig tid, tycker jag. Med ljuset blir jag förstås piggare och vill så mycket mer. Vill känna vinden i mitt hår och dra in de berusande dofterna av den snösmältningsvåta jorden, de multna dikena och de sovande ängarna, den spirande grönskan och vårblomningen.

Eftersom jag gillar att ordna livet i listor, hade jag en redo med vårrelaterade saker. Den betade jag av steg för steg, i en egendomlig blandning av brådska och låg motivation. Jag har känt mig rent av håglös. Det är förstås inte alltid själen hinner med i ens önskningar och drömmar.

Livets gång kör sitt eget race och som alla vet har det senaste året varit ganska påfrestande. Inte lätt att befalla sig själv att tuta och köra när det så länge handlat om att vara försiktig och tänka efter före. Ha! Livet, alltså.

Detta om detta. Hoppas nu på en trevlig träff med vänner i helgen, innan jag packar ihop lite ditt och datt för ett par veckor i sällskap med K. Hoppas på en skön blandning av sällskapligt umgänge, utflykter, semestertrippar – långa och korta – helst i perfekt väder.

Önskar er detsamma!
Vi hörs

Bli först att kommentera

En trist historia

Av , , Bli först att kommentera 2

Stefania Bladh var allmänt omtyckt, hade många vänner, men kanske lite ont om pengar. Det var svårt hitta jobb som gav mer än livets nödtorft, kände hon.
”Man skulle gifta sig rikt” suckade hon. ”Skit i jämställdheten, man får lov vara lite pragmatisk”, resonerade hon vidare. Inte högt förstås, för det finns så klart gränser för vad man kan säga högt.

Och tänk, hon träffade sin välbeställde man! Raskt löpte de från första mötet, genom de sedvanliga processerna och sedan var det dags för äktenskap. Den vinnande maken hette Ebenezer Skoog och var även han en sån där pragmatiker. Därför krävde han bestämt ett äktenskapsförord på 74 punkter, vilket Stefania gick med på. ”Det finns ju ändå en och annan fördel däri för mig också!” (Trodde hon.)

Stefania var nöjd. Äntligen kom hon sig upp här i världen och det var ju ändå det hon främst önskade sig. Och angående kärlek förstod hon pragmatiskt nog, att hon inte kunde vänta sig de stora känslorna från Ebenezer. Inte från sig själv heller för den delen, men till vännerna sade hon att hon var såå lycklig.

Den nye maken visade sig dock vara väldigt stöddig och arrogant, ja rent av ganska svår att tycka om. Vännerna drog sig undan en efter en och Stefania började känna ett visst obehag inför framtiden. Detta blev ju inte den succé hon trott! Inget var roligt och inte ens att shoppa hjälpte mot hennes nya ensamhet. ”Hur länge kan jag stå ut? Hur länge orkar jag fortsätta låtsats att vi älskar varandra och att allt är bra?”

Plötsligt kändes allt förgäves och Stefania började fundera på skilsmässa. Men om hon skilde sig, skulle hon förlora allt: pengar, status, lyxvillan, och åter befinna sig i det liv hon levde innan. Och var skulle hon bo? (Hennes gamla, billiga lägenhet var ju inte längre tillgänglig.) Å andra sidan, om hon stannade kvar, skulle hon förlora sina vänner för alltid.

Det  hela kändes med tiden allt mer osäkert. Om hon gick, skulle vännerna ens finnas kvar där för henne? Hon visste varken ut eller in. ”Hur hamnade jag här”, tänkte hon dystert.

Bli först att kommentera

Personlig utveckling

Av , , Bli först att kommentera 5

Vårstädar lite hemma denna eftermiddag. Vardagsrummet får en annan färgskala och är tänkt se mer somrigt ut. Som pepp under arbetet lyssnar jag på 70-talslåtar på Spotify.

Så många pärlor, älskade låtar, från en annan tid. En tid då jag slog på radion samma tider varje vecka, enkom för att få höra favoriterna som klättrade eller dalade på listorna. Det gällde att passa på innan de åkte ut.

Som barn och tonåring hade jag ingen egen musikanläggning, utan det var kassettradion i köket som gällde. Ett endaste band ägde jag och det sköttes omsorgsfullt för att alltid ha bästa möjliga innehåll från topplistorna.

Sedan lades programmen ner ett efter ett: Brevkavalkad (min absoluta favorit), Kavalkad, Kvällstoppen, Tio i topp. Svensktoppen blev dock kvar. Med tiden tappade jag intresset för svensktoppen och började lyssna på lite annan musik och gärna sjunga den själv. (Fast det var ju inte det jag tänkte skriva om. Utan att:)

Jag har märkt att jag blivit väldigt nostalgisk på senare tid. Gissar att Coronan bidragit mycket till detta. Den och det faktum att jag har mycket tid över nuförtiden. Det känns fortfarande ovant. Allt med barn och familj som förr fyllde dagarna sker nu bara vid specifika tillfällen och särbon har liksom smält in i mitt liv vartefter och tiden går.

Fort går den, känner jag. Trots all tid jag sparar, på att inte springa i affärer och leta grejer, på att inte umgås och ha trevligt med vänner, på att strunta i städningen allt oftare. Glider tiden mellan mina fingrar. Medan jag tänker och minns.

Flera gånger i livet har jag brutalt tvingats stanna upp och göra något slags bokslut över saker som hänt eller aldrig blev. Hela livet får man jobba på sin personliga personliga utveckling, på att hantera historien i takt med att nya perspektiv dyker upp och bilden av en själv och ens liv förändras lite. Har väl haft såväl fyrtio- och femtioårs- som sextioårskriser. Och lite däremellan.

Ja, det blir alltså lite nu och då, ser jag när jag läser mina egna ord. Tidigare har jag nog mest ägnat funderingarna åt sådant som hänt, medan jag nu väver in små sorgsna tankar om sådant som inte blev. Min självbild gillar inte när jag suckar över det förflutna. Genast vill den avbryta. Jag tycker mig alltid ha varit väldigt framåtriktad.

Framåt!

Men som det är just nu, börjar jag inse att merparten av mitt liv ligger bakom mig. Hur ska man hantera det? Först blir jag nedslagen sedan ledsen och sedan lite förgrömmad; för vad hjälper det att fastna där i tankarna? Livet kan ju bara levas framlänges och det som har varit eller inte blev – ja det kanske var så det var menat det skulle bli? Försöker mig på ångra mina avgörande livsbeslut, men det går inte heller. Jahaja, jag får väl bara ta och vänta ut det här också. Låta det ta sin tid och ägna mig mer aktivt åt att leva det liv jag har.

Dumma Corona! Å andra sidan har ett mynt alltid två sidor (tre egentligen, om kan räknar utsidan). På grund av pandemin har jag haft den mysigaste arbetsvintern på många år. Kurat hemma, medan snön hopades utanför och erbjöd skidåkning i stället för tunggådda morgonpromenader till jobbet.

De första månaderna var himmelriket! Men sen började jag känna mig rastlös och övergiven. Det har inte brukat vara något problem för mig att vara ensam hemma. Förr. Nu började jag inse att jag saknade folk. Mina vänner. Kollegorna. Skratt och prat, Mat och ännu mera prat. Kören. Kyrkan. (Och shoppingen.)

Det var förstås tråkigt, men blev ändå något av en bonus att förstå att jag är mer social än jag hittills trott mig om. Så fick jag anledning att ändra lite på min självbild igen.

Nej det tar aldrig slut. Personlig utveckling är en ständigt pågående process – i små och stora kliv – och den visar att man lever. Och fastän jag inte är helt bekväm med att mina minnen hemsöker mig och att viss sorg tagit fäste i mig. Trots det. Någonstans känns det som om berättelsen om mitt liv blir allt bättre, i takt med att jag avhandlar misstag, skuld och skam, längtan och sorg, läggs ett försonande skimmer över det hela.

Ju äldre jag blir desto bättre förstår jag nästan allt. Ju äldre jag blir, desto ömsintare blir jag när jag tänker på den unga flickan som var jag och allt som blev fult och fel – eller kul och rätt!

Och i dag är hon jag. Utan minnen vore jag ingen. Ska försöka komma ihåg det när jag sjunker ner i vemodet. Hade jag fått denna insikt utan Coronapandemin? Vem vet.

Just nu drar Spotify till med Lill Lindfors ”killing me softly” på svenska. Men nu är det dags stänga ner Spotify och ta itu med middagen. Men först bara lite Paul Paljett!

Och inte att förglömma: Staffan Percy.

Bli först att kommentera

Här behövs ett lyft

Av , , Bli först att kommentera 3

Har hantverkare hemma. Det är extrarummet som äntligen ska få ett litet ansiktslyft. De flesta av oss har väl ett sådant rum, det som blir städat sist och som dessutom är svårstädat på grund av att allting hamnat där, som inte platsar någon annanstans.

Gästrummet/arbetsrummet, ibland även kallat skräprummet. Det är en ständig kamp att försöka tömma det, så nu känns det skönt att det äntligen händer något rejält där. I fem år har det stått och väntat på att jag ska måla klart. Väggarna är rengjorda, slipade och spacklade, listerna löstagna.

Sedan hände inget mer. Jag såg mitt verk och upptäckte att ”så här vill jag inte ha det”. Jag behövde tänka om. Vid det laget hade jag träffat min särbo och just då kändes det som om jag alltid var på väg till honom eller han till mig och tid för taptetsering fanns inte på schemat. Där var knökfullt.

Jag tar itu med det senare, tänkte jag och så blev det. Senare blev med tiden, som ni förstår, allt senare och ännu lite senare blev det till ”längre fram”. Skjut inte upp till i morgon vad du kan skjuta upp till i övermorgon, brukar man ju säga! I julas bestämde jag mig till sist för att nu är det dags.

Först ska jag bara… Kom till slut på att jag kunde slippa utföra jobbet själv, så nu står han här, målaren.

Fort går det! Det är ett nöje att se andra arbeta och framför allt när det handlar om ett proffs. På någon timme var allt förarbete gjort och jag ger mig den på att han är klar med allt före utsatt tid. (För jag hoppas verkligen inte han är den typen som sätter i gång ett jobb och sedan aldrig syns till mer.) (Nej ,det är han nog inte.) (Jag får återkomma om det.)

Medan målarmästaren knogar på utför jag lite vanliga hushållssysslor. Det står grejer överallt, så städning behöver jag inte överväga just i dag. I stället diskar jag, vattnar blommorna och ser över vårsådderna, medan jag väntar på att klockan ska bli halv elva.

Äntligen ska jag få mitt vaccin. Det känns som en riktig vändpunkt, trots att det inte förändrar så mycket egentligen. Det ska ju till en spruta till innan skyddet är maximerat och inte ens då kan man slänga restriktionernas bojor.

Men på annat sätt är det så klart en vändpunkt. Vi är ju många som blir vaccinerade, så människorna kommer att bli mer glada och mindre oroliga, hoppas jag. Risken att bli allvarligt sjuk känns möjlig att undgå, inte minst vad gäller särbon K som har ett antal riskfaktorer och absolut inte vill krokna i Covid.

Det går inte en dag utan att jag tänker på politik. I dag tänker jag på Kristersson som pratar om att Moderaterna vill värna och stärka välfärden.

Jag undrar, om man i Kristerssons välfärd skulle få gratis vaccin? Skulle det finnas vård som jag hade råd med på vilken plats jag än bodde? Skulle allt som jag tycker är välfärd ens finnas som en möjlighet, för t.e.x. gamla, sjuka och fattiga?

Skulle man få vara sjukskriven för långtidscovid? För coviddepression? Och jag, skulle jag haft möjligheten att tillfriskna så pass mycket som skedde innan jag åter satte min fot på en arbetsplats?

Men back to Kristerson. Vad menar karln egentligen? Moderaterna har skapat en tradition av att sno begrepp från det gamla välfärdslandet Sverige och lägga nya egna innebörder i dem. Snart börjar han väl snacka solidaritet också. Suck…

Kanske har det med min ålder att göra, att jag börjar bli gammal och pessimistisk, eller om jag blivit cynisk på äldre dar, men jag tappar ofta hoppet om de svenska väljarna.

Ett samhälle är i ständig förändring och vi väljare måste göra våra val i förhållande till hur vi vill att samhället ska utvecklas.

Man kan inte bevara det som inte fungerar utan man måste hela tiden jobba på nya funktionella lösningar. Själv föredrar jag sådana lösningar som kan på riktigt se till att Sverige är ett land där alla har rätt att ha det bra. Som ger frivilligheten att för egen del välja bort det, men löftet att ha rätt till välfärd och trygghet när man behöver den.

Det som en gång fick mig att ta politisk ställning var mottot: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det stämde bra med mina kristna värderingar också. Därför gör jag så gott jag kan att bidra, men tar också tacksamt emot hjälp när jag behöver den. Man ska inte behöva skämmas eller leva i elände. Och ändå finns det de som gör det. Det behöver vi ändra på tycker jag!

Vi behöver bli bättre, smartare och mer inlevelsefulla. Men det kommer nog aldrig att hända med en Kristersson vid rodret. Frågar du mig är han inget av detta.

Bli först att kommentera

I eld och lågor

Av , , Bli först att kommentera 0

Här händer det grejer, ska jag säga. Den gångna helgen ägnades åt att storstäda i kök och badrum. Väl färdig med det kunde jag sedan luta mig tillbaka, nöjd över mitt verk. Då får jag se att det brinner utanför mitt köksfönster.

Det ryker från längan mitt emot min egen och jag springer ner för trappan för att se vad som händer. Flammor slår ut från dess fönster och inom kort är halva längan övertänd. Brandkåren har kommit och området runt branden spärras av. När elden fäst sig ordentligt bolmar den svarta, stinkande röken ut över grannskapet. I just min lägenhet märks det inte av alls.

Sen var det bara att vänta och se. Fler och fler åskådare samlades här utanför. Brandbekämparna är lugna. De går hit och dit, drar slangar utan jäkt och på det brinnande taket står ett gäng och konfererar. Någon sticker ner en grej genom taket och jag gissar att det är ett sprutmunstycke, vilket ska förhindra att den andra halvan av huset fattar eld.

Jag passar på att montera ihop min brandsläckare som jag nyss fått i födelsedagspresent. Sedan märker jag att strömmen gått och tar därför fram mitt campingkök. Tänker som en prepper*). Har en handlingsplan i tankarna vid eventuell evakuering, även om den nog inte kommer att behövas.

Dricker snabbkaffe, och funderar på hur jag ska sysselsätta mig när jag saknar el och därmed tv. 18% laddning i mobilen. Hittar extrabatterier som turligt nog är laddade nästan till max.

Det kändes ändå ganska tryggt att se: Nån brandsoldat sprutade vatten här och där. Andra stod runt omkring och på taket, pekade och konfererade. Man förstod tidigt att den utsatta halvan skulle brinna ner men att de försökte rädda resten, vilket de verkar ha lyckats med. Åskådarna gick hem.

Senare på kvällen ser man inga lågor, bara puffar av rök. Nu är det bara ett mindre gäng kvar, som håller brandvakt. Med luftventilerna stängda och ytterdörren olåst (i den händelse att något händer i natt och jag inte skulle höra ringklocka eller telefon) somnar jag utmattad.

På morgonen vimlar det av brandbekämpare igen. Det ryker lite svagt och de går omkring på taket och inspekterar. Hemma hos mig känns ingen lukt, ingenting. Utsikten är förstås trist och tyvärr också bekant: för 10 år sedan brann ett annat av grannhusen. :O

Känner mig ur balans. Just när saker händer, är jag oftast lugn och rationell, men när larmet lägger sig, kommer efterreaktionen. Den är sällan i riktigt konsekvent nivå med händelserna i sig, utan ger ganska starkt obehag. I morse hade jag dock annat i huvudet.

Jag visste nämligen att det var på gång, att man skulle kunna boka tid för vaccinering denna vecka. Klockan halv åtta var jag redo. Hade jag kollat in hur och var. Fem i åtta satt jag med mobilen i högsta hugg och numret inprogrammerat. Fingret lyft för att landa på lurknappen prick åtta.

Ändå var jag inte först. Nej, i själva verket svarade ingen någonstans, så jag fick ta en paus. Tjugo minuter senare försökte jag igen och kom fram. ”Vi ringer dig fem i nio.”

Bra så, jag kunde göra mig klar att jobba. Kvart i nio sitter jag vid datorn. Passar på att kolla in om man lagt upp några tider på vaccinationscentralen och någon minut senare var det bokat och klart. Vilken lycka! Nu kunde jag jobba med frid i sinnet. Sen var det dags att koppla av.

Och kom stressen farande. Det tog flera timmar att få ner hjärtslagen. Det är fortfarande lite surrigt i huvudet. Jämrans stresshjärna! Jaa, det blev en lite väl händelserik helg, men allt ordnade sig. Inga skadade i branden, vaccintid bokad, jobb avklarat (och hyran betald). Solen lyser igen. Man får vara nöjd.

Distraherar mig med att beundra dessa skönheter:

Vad betyder prepper?

https://criseq.se/info-om-beredskap-och-sakerhet/prepper-vad-menas-med-att-vara-det/

Bli först att kommentera

Äntligen

Av , , Bli först att kommentera 4

Äntligen har min särbo fått tid för vaccinering. Jag kan faktiskt inte förstå varför han inte fått möjligheten redan, så pass många risksjukdomar som han har.

Under det senaste året har han knappt träffat någon annan än mig. Ju fler restriktioner, desto oroligare har vi varit för att han ska bli smittad. Själv har jag förstås också anpassat mig ganska mycket på grund av detta.

De första månaderna tänkte jag mest på att han skulle skyddas och först fram emot försommaren insåg jag att jag själv också kunde bli sjuk! Men då kom vi in i en lugnare fas, så min sommar blev ganska som vanligt på så vis att jag kunde träffa vännerna utomhus och få besök av min dotter och måg. (Sen dess har vi inte setts annat än virtuellt.)

K kunde umgås lite utomhus. Skönt för oss alla. Det blev ju en kort frist och föga anade vi väl då hur hårt viruset skulle slå i vinter!

Det jag saknat mest, förutom att krama mina barn, har nog varit bristen på överblick. Så många bud hit och dit. Ibland glädjebud, men oftare nog besked om käppar i hjulen. Det som frustrerat mest har nog varit att statistiken visat höga, otäckt höga siffror. Jag har ändå försökt förhålla mig försiktigt optimistisk. Mest angående vaccinationerna. Tids nog kommer min tur, tänker jag.

Men nu börjar hoppet vakna på riktigt. När K får sitt vaccin kommer det att förbättra både hans och min livskvalitet. Dels genom känslan att något positivt händer – efter lång väntan – dels av att känslan av hot minskar. Den må vara en illusion, men ibland är en illusion som en fyrbåk av hopp. Hopp om mera rörelsefrihet, men också hoppet man får av att någon hjälper en.

Det lär inte dröja särskilt länge förrän även jag får möjligheten att boka en tid på någon vaccinationscentral. När lämplig tid gått, blir nog det första jag gör att krama min son (om han vill och vågar). Till sommaren kanske jag får träffa min dotter. Något jag också längtar efter är att få sätta mig på mitt favorithak, tillsammans med bästa vännen och sippa på något gott, medan vi beundrar utsikten över min trevliga stad. Attans, vad jag ska njuta!

Just i dag känns dock det senaste ganska avlägset. Tror meteorologerna bedömt att de soliga och varma dagarna är över för denna gång. I stället blir det blött, kallt och grått. Nå, det har man ju sett förut.

I stället för att gräma mig över det pysslar jag med mina små odlingar, vårstädar och läser.

Dessutom gläds jag över att våra riksdagspolitiker har lovat krafttag mot våld i nära relationer. Fem mord på kort tid, har satt stenar i rullning och jag hoppas innerligen att man nu tar ett rejält helhetsgrepp på hela förloppet från kvinnosyn till kvinnomord.

Visste ni att var tredje vecka dödar en man sin partner här i Sverige? (Siffrorna är hämtade från Svt i september 2020.)

Var kommer detta våld ifrån? Hur blir man en sådan att partnern och barnen tvingas leva i rädsla för hot, våld och dödligt våld? Förutom att se till att straffsatserna blir strängare, måste hela orsakskedjan vara under luppen och arbetet för förändring måste vara långsiktigt. Ingen kvinna ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Inte någon annanstans heller. Och inte bara kvinnorna.

Vi har upplevt en negativ våldsspiral ett tag, något man jobbat hårt på att vända. Ett viktigt steg är förstås att samhället tydligt visar hårt motstånd och att man tar denna fråga på allvar. Därav kraven på hårdare straff, utökade kontaktförbud och fotboja, som en del av partiernas förslag lyder.

Men som i alla andra sociala frågor (även frågor om brottslighet), är det viktigaste för att kunna vända skutan det förebyggande arbetet. Redan i skolan. I hemmet. Var som helst och överallt. Ingenstans ska det vara ok att ta med våld, eller att kränka andra på något vis. Allra minst sexuellt, genom att ta, tafsa, kladda, hota och slå.

Mycket må tyckas eländigt i nuläget, men låt oss komma ihåg att varje dag händer saker. Varje dag arbetas det hårt för att ändra samhället och medborgarnas liv till det bästa. Politiker, men även ideella föreningar och sammanslutningar arbetar för förändring. Ja, även ju och jag, hoppas jag.

Bli först att kommentera

Vårkänslor

Av , , Bli först att kommentera 4

Äntligen vår. Som jag väntat på denna dag. Att få gå ut bararmad och känna värmen flöda mot huden. Att kunna vända mitt vinterbleka ansikte mot hoppet om en vacker vår och en lång och behaglig sommar. Än ligger alla möjligheter öppna för min längtan att bli verklighet.

Det är nog minst ett par-tre veckor sedan jag först övermannades av vårkänslor och varenda solig dag sedan dess har jag förhoppningsfullt gått ut på balkongen, bara för att raskt hoppa tillbaka in i värmen. Av någon anledning blåser det alltid nordliga isvindar där jag bor. Ja, jag bor ju ganska kustnära och med så pass mycket snö liggande som vi har i år är det kanske inte så konstigt ändå.

Bus stop

Inomhus står frösådderna i sin första späda grodd och ska alldeles snart omskolas till bättre jord. Sen kommer den otåliga väntan på att kunna hiva ut dem på balkongen för uthärdning. Fram till dess måste de sträcka sig alltmer långa, mot det fattiga fönsterljuset.
Vi det laget liknar de på intet sätt sina förebilder på fröpåsen. Väl utplanterade kan de i förstone ge ett klent intryck, men redan efter några veckor – om gud vill och vädret tillåter – brukar de kaxat till sig och spänna sina knoppar tills de brister ut i frodig blomning.

Ja, det är i alla fall vad jag och varje annan odlare ser för våra inre ögon varje säsong, när fröerna köps och sås. Verkligheten är inte alltid så nådig att drömmen slår in, men det blir trots det alltid något, om än sent, om än lite.

Det är ju ändå drömmen som får en att hålla på. Vad vore livet utan drömmar?

I den krassa verkligheten är det lätt att drömmarna dör bort. Jag hör till dem som verkligen tycker att man gör bäst i att gilla läget, men tänker mera i termer av acceptans. Att acceptera de hinder man har och det man inte kan förändra – eller det som kräver övermänskliga insatser.

Att inte slåss mot väderkvarnarna, utan snarare försöka komma på ett sätt att hitta vägar runt, över, förbi. Eller helt sonika en annan väg. Med kroniska sjukdomar i bagaget är det mycket som inte går att åtgärda. Men vågade jag drömma om det omöjliga? Om något alls? Vad skulle det tjäna till?

Mina arbetshinder har jag bearbetat så långt det gått. År läggs till år och jag börjar ana ålderdomen en bit bort. Jag kan inte förbättra min pension eller dagens ekonomi genom att jobba mer. En ensamstående arbetarekonomi är sällan lysande ens i vanliga fall.

Men nog om det. Några år efter att jag ställt undan lådan med hopp och drömmar insåg jag hur dumt det var. Så de åkte fram igen och det har jag förstås inte ångrat. Odlingen av sommarblommor och grönt som jag lagt ner, eftersom en lägenhet med liten balkong inte rymmer så mycket, togs upp igen och det är så roligt! Det finns knappt något mer hoppingivande i världen än att se en planta gro!

Ja det skulle vara våren då, förstås. Naturen vissnar ner och går i vila varje år. Blommorna dör och vattnet fryser till is. Släpper fram frost och kyla. Och så en dag börjar allt om på nytt.
Efter denna vinter har vi verkligen gjort oss förtjänta av ett lättare och lite mer obekymrat liv. Vaccinet i all ära. Men finns det något som smäller högre än när naturen vaknar till liv? Varje år!

Känner mig väldigt upplyft i dag. Jag tror, jag tror på sommaren. Och på små frön av hopp och drömmar.

Bli först att kommentera