Alla dagar som gått

Av , , 1 kommentar 3

”Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.”

Berömda bevingade ord av en rysk författare och krigskorrespondent. Kanske mest ihågkomna genom reklamen med en avklädd Mads Mikkelsen dykande i en bassäng. (Minns inte vad reklamen handlade om, men gissar på ett resebolag.)

Jo, ett resebolag var det ju

Så tokigt resonerat! Ja, det tyckte jag redan då. Tala om att förminska ett liv till enbart de minnesvärda ögonblicken – och dessutom bara de trevliga. Vi minns ju inte ens alla de bra dagarna. Mest troligt är snarare att vi minns sorger och katastrofer på det personliga planet mycket längre och starkare än vi minns de lyckliga stunderna.

Dessutom passerar de lyckliga stunderna ofta förbi på ett ögonblick och först långt efteråt kan vi till fullo inse hur lyckliga vi var då:

Den som har haft turen att få leva sitt liv i stort sett bekymmerslöst, med en god uppväxt, med en bra skolgång, med vänner och arbete. Det ”villa – Volvo – vovve”-liv man som ung och fri kanske både drömt om och föraktat blev verklighet, man bildade familj och fick se sina barn växa upp. Var inte det livet?

Nej, man minns sällan mycket av varje enskild dag, särskilt inte under de ganska enahanda och hektiska småbarnsåren. När barnen föddes var lyckan stor och det fanns definitivt gyllene ögonblick i stort sett varje dag, men minns vi dem? Njae, tycker jag.

Nej, så där idylliskt hann man minsann inte alltid få till det!
Foto: lånat från Femina (webben)

Jag och mina vänner brukar ibland prata om livet och barnen, alla (då) i olika frigörelse- och flytta hemifrån-faser. På väg att växa upp och ifrån oss. Vi pratade om mycket hur vi kunde sakna våra barn när de var små, som det var då. Känslan av förlust när de inte ville sitta i knät längre, när vi inte längre var hela deras värld – inte längre deras morgon, deras trygghet, deras kärlek och deras nattro.

Hur många har inte önskat att få återuppleva en enda av dessa lyckliga dagar? De som kändes oändliga mitt i, men gick så fort när man ser på saken i efterhand. Nej, jag minns inte allt, men nog fasen levde jag! Vad minns jag då?

Jag minns känslan av utanförskap och depression i ungdomsåren. Jag minns känslan av befrielse när jag äntligen blev sedd och ”räddad” av kloka människor. Glömmer inte utsattheten i hotfulla situationer och lättnaden när jag tagit mig ur dem, av egen kraft eller med hjälp. Olyckliga kärlekar och brustna relationer. Sjukdom och död. En krasch in i väggen, flera faktiskt och perioder som var så sorgliga och hemska att de sjönk ner i ett depressionsgrått töcken. Mitt livs lyckligaste ögonblick är självklart oförglömligt: När mina barn föddes. Upp gick ner och ner gick upp och levde, det gjorde jag.

De mindre bra minnena är nog oftast de starkaste. De underbara, stora, fina minnena är ändå rätt många, men att bara de skulle utgöra mitt liv går jag inte med på!

Livet är mer än så. I själva verket är jag djupt tacksam för de dagar av vardag som livet har gett mig: I min uppväxt, då jag fick leva obevakat fri, utan påtvingade könsnormer. I min tankevärld, då ingen ens varit i närheten att trycka ner mig och mina tankar. Att jag fått vara den jag är, även om det funnits tillfällen då jag – och kanske andra – önskat att jag varit av en annan sort. Att jag blivit älskad som den jag är. Inte bara med de stora gesterna utan även i det lilla, i vardagen.

Somrar svepte fram, jorden värmde mina fötter där jag sprang

Ibland upp, ibland ner. Ibland inget särskilt. Det är livet det! Inte bara de dagar jag minns. Inte bara de dagar jag varit lycklig eller lyckad, utan allt jag varit med om och allt det jag är. Och jag är glad över allt detta, för det har fört mig hit. Fram till i dag.

Jag tycker om mitt liv och har försonat mig med att det inte blev som det var tänkt. Det har varit ömsom vin, ömsom vatten och ibland rent av hemskt och tråkigt. Men det har varit värt det och jag hoppas få fortsätta vara med ett tag till, för som en annan författare och journalist sade:

”Att åldras är inte så illa, när man betänker alternativet.”
(Oscar Wilde) (Som för övrigt blev blott 46 år gammal.)

1 kommentar

Döden, döden

Av , , Bli först att kommentera 4

”Döden, döden.” Så brukade allas vår Astrid Lindgren inleda telefonsamtalen med sina systrar. Då var det avklarat, liksom.

Lite så börjar det låta mellan mig och min kompis M. Vi har båda passerat 60-strecket och inser väl att vi avverkat större delen av vår utmätta tid här på jorden.

Inte så att jag tänker jättemycket på det, men helt går det ju inte undvika nu, med döden så aktuell i alla media med anledning av pandemin.

Själv började jag redan för 5-6 år sedan bli lite påverkad i samband med att allt fler kändisar avlidit.

Lill-Babs! De allra flesta hade väl åldern inne, så i sig är det väl inte mycket att uppröras över, men saken är den att de så länge varit en del av min livskuliss, så att säga. De har ”alltid funnits” i min begreppsvärld.

Det är mina barndomsminnen som falnar och dör ut. Tiden stannar och kvar blir döden, döden.

Folkets Lill-Babs (Bild: Expressen)

Jag fick redan som liten god inblick i alla kändisliv och kunde följa Lill-Babs och Lasses (Berghagen) unga spirande kärlek med efterföljande uppbrott. Jag kunde lida med den stackars Soraya som tvingats till skilsmässa från den persiske shahen för att hon inte kunde ge honom barn (läs: söner).

Göingeflickorna och Sven Ingvars, ja alla män och kvinnor som var en del av nöjes-sverige hade jag totalkoll på, därför att de tidningar jag läste på den tiden – förutom Norra Västerbotten – handlade väldigt mycket om dem.

Jag läste drivor av dessa veckotidningar; makulatur som jag fått av min kontakt, Tant Margit. Det var egentligen inte mitt stora intresse för kändisar, då i tioårsåldern, som var huvudorsaken. Nej, det var i första hand Hemmets Journal och Året runt och klippdockorna där jag var ute efter.

Men självklart tog jag emot allt jag fick, det var ju gratis läsning och läsning var mitt andra stora fritidsintresse. Rubrikerna var förstås oemotståndliga: Virka Lill-Babs klänning”, Prinsessan Margaret av England gifter sig: Jag var oerhört välinformerad.

Men alla de jag läste om då avlider nu vartefter. När någon känd dör meddelas detta var man än tittar. Minnesrunor, Facebookinlägg och ”Så minns vi..” på TV. Ibland hela dokumentärer.

Man slipper inte undan. I yngre år tog jag förstås inte vid mig på samma sätt. De var ju gamla! Men nu börjar insikten tränga in, steg för steg. Jag blir äldre. Snart är det oundvikligen slut.

Därmed inte sagt att det går åt fanders!

Normalt sett är jag inte rädd för döden, i meningen att vara permanent avliden, utan snarare för själva utcheckningen från jordelivet. Själva döende-processen. Man har ju ingen koll! Hur kommer det att gå till? Hur många år har jag kvar?

Statistiskt sett borde jag väl kunna bli 85 nånting och ser jag till kvinnorna i mitt släktträd kan det bli mer. Bakar man däremot in karlarnas statistik blir det sämre. Betydligt.

Men man få hantera det på bästa sätt. Som gammal radikal och van vid tanken att kunna påverka saker, kanske man kunde göra något åt det? Starta en namninsamling, eller så. 😀 Det är i alla fall bra om man har någon att tala med om detta.

Häromdagen inledde jag och kompisen M vårt samtal så här:

M: Och nu är Mona Malm död 😡
Jag: Nä, nu räcker det!
M: Eller hur! Vi protesterar mot döden!
Jag: Klockan tolv i morgon demonstrerar vi, men var? Kommunhuset eller kyrkan?
M: På gågatan! Men vi får ju inte samlas. 😠 Skit.
Jag: Äsch..

Så var det avklarat och vi kunde gå över till roligare ämnen.

Mona Malm

Bli först att kommentera

Åter till vardagen

Av , , Bli först att kommentera 4

I dag avslutar jag min långa julledighet. I morgon tar jag nya tag. Det kommer att gå bra. Jag har avrundat med en stilla, kontemplativ helg, men sen vill jag komma in i bra rutiner igen.

Det är en sån underbar känsla inför varje ledighet, att veta att man slipper vardagens rutiner och måsten. Man kan ta dagen som den kommer. För min del medför detta osunda sömnvanor, onyttig kost och livsstil i allmänhet. Tanklöst stoppar jag idel gott i munnen: mat, godis, vin.

Men nu är det slut på det. I kylen syns bara ett fåtal spår av helgernas lyx, mest överblivna tillbehör kvar. I barskåpet ekar tomt. Den torra glöggen står där ganska ensam och lär få stå så ett tag.

Just nu är jag lycklig över dessa fina vinterdagar. I kvällsmörkret drömmer sig min blick bort, förbi julbelysningen på balkongen, över gnistrande träd och över det rena snötäcket – det är som i en dröm, som barndomens bästa jular.

Jag blir barnsligt glad. Tar fram skidorna som stått undanställda i många år och ger mig ut i naturen. Fras, fras, glider jag fram.

Förmodligen 15 år sedan sist

Den underbara känslan av frihet från rutiner har falnat nu. I stället ser jag fram emot en ordnad tillvaro, där jag vet vilken dag det är och vad som ska göras.

En prio är att ta tillbaka kontrollen över hälsa och kost. Så brukar det vara varje januari när jag drar på mig arbetskläderna igen. Nu väntar ett sundare liv med mycket motion och rörelse och nyttig (men god!) mat. Ett sunt och fräscht liv, som varar intill påska skulle jag tro.

I narniaskogen. Spejar efter en faun. Såg ingen denna dag

Utan struktur kommer tyvärr varje måltid lite som en överraskning. När inget planerats kommer nödlösningarna på bordet och de brukar inte alltid vara bästa valet, om man säger så. Men nu har jag en plan. Det kommer att gå bra – det gör det oftast. Jag tror på 2021!

Det kanske är dumt av mig. Jag är ju ingen idiot. Så mycket kan gå fel, även om man planerar och planerar. Mina ekonomiska planer brukar vara de första som fallerar.

Men jag biter ihop och vankar vidare med de slantar jag har. Det kunde ju varit värre. Man kunde ju ha fötts någon helt annan stans, där sådana som jag inte har samma skyddsnät och tillgång till en offentlig sektor, som finns till för mig oavsett om min plånbok är tjock eller tunn. Älskar mitt hemland.

Ibland är jag dock orolig för hur det ska gå för Sverige. Folkhemmet är inte vad det har varit. Det som händer runt om i världen är ofta skrämmande och det vore ett misstag att tro att just vi ska vara förskonade.

Ända sedan 80-talet har jag försökt förmå min omgivning att förstå att vi inte kan ta demokratin för given. Många talade nedsättande om ”det här jävla landet” då och politikerföraktet ökade – och så har det ju fortsatt!

Visst finns det skäl för missnöje i många fall, men att ringakta eller missbruka demokratin och våra fri- och rättigheter kan bli ödesdigert för oss. Vi som fått leva i välstånd och fred så länge, tror kanske ett det är så det ska fortsätta – men det beror faktiskt på oss själva!

På dig och mig. Vi bör älska och högakta demokratin och förvänta oss att andra gör det. Vi ska inte uppmuntra och stötta de som vill riva ner och undergräva, vare sig de är politiker, opinionsbildare eller grannen, varken aktivt eller passivt.

Den mannen alltså. Väcker allt mer respekt
Arnold S
Den inlagda länken finns också längst ner i inlägget.

Vi ska tro att det är viktigt vad vi gör, säger och tycker! Helst dock inte så mycket att vi stormar in i riksdagen eller hotar med våld eller vedergällning. Men man vet aldrig.

Jag antar att ingen i USA trodde att kongressen skulle komma att stormas av ett gäng galningar. Vem kunde ana att själve presidenten skulle uppmuntra dem -och först under galgen ta avstånd?

Fast det kunde man ju. Visst anade vi att något otäckt skulle kunna hända när Trump vägrade erkänna sig slagen. Visst anade vi att de där q-anon, Proud Boys och övriga skulle ställa till med något förr eller senare?

Varningsljusen blinkade och FBI varnade, men vad hjälpte det? Att man inte var bättre förberedd! Bland ockupanterna fanns även poliser, militärer, krigsveteraner, pensionärer, ungdomar. Vanligt folk. Kan vanligt folk vara ett hot mot demokratin? Ja, det kan de!

Ja nu håller vi nästan andan, oroade över vad mer som kan hända innan överlämningen till den nya Biden-administrationen. Och sen? De missnöjda och aggressiva strömningarna lär inte ebba ut bara för att ett datum är passerat… Tänker jag.

Oroas över utvecklingen här hemma emellanåt. Corona-covid-h…vetet har ju fått nästan allt fokus ett bra tag, men det kommer en tid när vi kan leva mer normalt. (Om än mer i harmoni med naturen, förstås. Vi vill ju inte ha en ständig ström av pandemier riktade mot oss i all framtid!)

Vad händer sen? Vilken riktning tar Sverige sedan? Åt höger? Åt vänster? Eller åt fanders? Många menar nog att det är hugget som stucket och i princip samma sak.

Men en sak vet jag, som är viktigast av allt, och det är att jag vill ha framtidstro! Det är vad jag vill att politikerna ska arbeta för, för hela Sveriges befolkning. Själv tänker jag förstås jag göra vad jag kan och säger därför att 2021 kommer att bli ett toppenår!

Det har jag bestämt mig för att envist hålla fast vid, vare sig det är vansinne eller ej. Hellre tokig och glad, än nedtryckt av förnuft och sorg.

Arnold S

Bli först att kommentera

Inget skitår (trots allt)

Av , , Bli först att kommentera 5

Då har man hunnit smaka lite på det nya året. Inte så illa. Trots de mörka pandemimolnen och de nedslående och tragiska dödsfallen; Trots de många tragedier nära och långt bort, har jag varit på nästintill orimligt gott humör de senaste dagarna. Positiv och full av tillförsikt. Förväntansfull, till och med.

Kanske är man inte riktigt klok.. Det händer ju så mycket och oron drabbar endera chockvis, eller också som en istadigt malande känsla av osäkerhet och otrygghet.

Visst känner man sig instängd och ofri i corona-bubblan, men det kommer en vår

För egen del har jag faktiskt inte mycket att klaga på. För kanske första gången i mitt liv upplever jag det som en klar fördel att vara något av en enstöring. Jag har fått enstöra mig bäst jag velat och mestadels hållit mig till att umgås med K och lite grann med barnen. Övrigt sällskapsliv ägde rum under sommarhalvåret, utomhus. Tänk så mycket frisk luft jag/vi fått!

För första gången på många år har jag haft tid över. Man tjänar ju in eoner genom att dra ned på inköp och turer hit och dit. Skåp och garderober har inventerats och jag har börjat använda en del favoriter igen, som blivit bortglömda.

Visst har det känts lite långtråkigt emellanåt även för mig – men det har ju fört med sig något positivt: jag har förstått hur mycket jag behöver andra människor. Jag har längtat enormt efter vännerna och det vi brukade göra tillsammans: sjunga i kör, dricka vin och prata, gå på festivaler och teater, mm. Under några korta veckor i somras lättade vi på vaksamheten en kort tid och kunde träffas inomhus. Så roligt, särskilt som allt sen vände igen. Men, som sagt, vi har mest träffats utomhus och det har gått alldeles utmärkt!

Fåglarna sjöng även den sommaren

Tänk, för ett år sedan var vi lyckligt ovetande om vad som väntade oss. Vi gjorde planer, även om signaler hade börjat komma om ett hotande virus på andra sidan jordklotet.

För ett år sedan hade jag nyss haft den där underbara familjejulen. Hade ambitiösa planer för 2020. Jag och K (i alla fall jag) skulle bli mer sociala. Jag skulle ta bättre hand om mig själv. Vårda kropp, hälsa och själ. Jag ville tagga ner vissa delar i livet lite. Det kändes mycket lovande. Saker blev inte riktigt som tänkt, men faktum är att jag tycker att väldigt mycket blev bra ändå:

Efter lång osäkerhet och med en hel del strul, kunde K flytta från sin gamla sunkiga lägenhet, in i en trevlig i lugnt läge. Mitt under själva Coronautbrottet! Men det gick bra. Årets födelsedag firades via videolänk och blev väldans trevligt. Liksom mors dag. Våren kom och jag njöt av varje fin dag.

Ja året blev hyggligt bra och njutbart, trots inställd resa, ganska stark press på ekonomin och mycket som var nytt och ovant på jobbet.. Jag förstår det knappt själv, men det kan ju vara så att mitt i allt elände stod det klart för mig hur bra jag hade det.

Har varit glad och tacksam för varje dag som alla i familjen mått bra. Sitter nu och minns utomhusmöten, videokalas och sommarens många fina dagar. Besöken av barnen. Utflykterna. Jag minns vandringen vid havet. Solen och baden.

Känner tacksamhet över att jag, trots sjukdom – eller egentligen tack vare sjukdom! – haft möjlighet att ta tillvara varenda vacker dag. Hösten då min kör tog paus kom en annan sångmöjlighet i en annan slags kör. Den fick ju också pausa så småningom, men ändå. Dörrar stängs, andra öppnas.

Men självklart har jag påverkats negativt också. Oroats. Undrat hur länge vi måste leva i Coronans skugga. Varit ledsen och tyngts av alla dödsbuden. Tänkt mycket på dem som drabbats hårt av detta. Det har funnits ”ups and downs”. Haft känning av stress och nedstämdhet, men lyckades rikta om mitt tänk mot ljusare perspektiv. (Tack KBT och tack Paroxetin!). Man vänder blad, tar nya tag och jag tar med de glada känslorna in i 2021.

Som kommer att bli ett bra år! Visst kommer även dåliga saker att ske. Kanske händer något av det mig, men fram till dess tänker jag fortsätta att vara tacksam och glad. Här och nu är ett av mina mantran.

Det ljusnar

Se här, min spådom om det närmaste året: Trump avgår. Jag ser att ljuset kommer tillbaka. Självklart kommer solen att skina som aldrig förr. Vaccinet kommer att leda till stor förbättring för alla. Redan inom ett halvår kan alla svenskar (som vill) vara vaccinerade. Dödstalen planar ut och en dag kommer vi att kunna leva mer normalt igen. Alla singlar kan börja dejta igen. Alla blir lyckliga och glada och allt löser sig.

Min vårvinter får bli fortsatt kontemplativ, pysslig och förväntansfull. De fina dagarna kommer – liksom värme – och jag kan sitta ute när solen lyser. I sommar ska det odlas tomater här. När familj och vänner är vaccinerade, kommer vi att kunna ses och kan kramas, kramas, kramas. Som jag längtar!

Till sist några ord från den kloke Birger Schlaug:

Skitår, vi har inte fått träffa de vi vill träffa. Sant. Men vi har inte träffats av bomber.
Skitår, vi har inte kunnat gå i affärer som vi vill. Sant. Men vi har inte svultit.
Skitår, vi har köpt färre skor och tröjor. Sant. Men garderoberna är inte tomma.
Skitår, krogar har stängt. Sant. Men mat har funnits att köpa.
Skitår, vi har inte kunnat gå på konserter. Sant. Men musiken flödar hur mycket vi vill.
Skitår, Tegnell och Löfven, Kristersson och Ebba Busch… Men vi får säga vad vi tycker om dem.
Skitår, många blev sjuka. Sant. Men vi har tillgång till sjukhus.
Skitår, många blev utan arbete. Sant. Men vi har nån sorts skyddsnät.
Skitår, många har varit eller i vart fall känt dig ensamma. Sant. Men vi bor inte sju i samma rum.
Skitår, vi har saknat vaccin. Men vi slipper som så många vänta på det två år till. För vi bor i ett prioriterat land.
Skitår, vi får inte flyga vart vi vill. Sant. Men vi får gå i skogen var vi vill, bada i sjöarna och vandra på vägarna.
Skitår, vi har inte fått resa till franska vingårdar, men vi har kunnat vrida på kranen och fått rent vatten.
Skitår kan betyda mycket.
Om vi haft skitår, vad är det då för de som träffats av bomber, som hungrar, saknar strumpor och skor, möter tomma hyllor i affärerna eller inte får lyssna på musik och riskerar att fängslas om de kritiserar makten. Som inte får tillgång till vaccin, inte ens tillgång till skog och sjö. Och inte kunnat vrida på kranen och fått rent vatten.
Vad är egentligen ett riktigt skitår? Dags att vrida på kranen, fylla kannan med vatten och sätta på kaffet.
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1130696000719656&id=100013377995225

Bli först att kommentera

Äntligen måndag!

Av , , Bli först att kommentera 4

Efter denna långa lugna helg är det inte utan att man längtar efter lite vardag igen. Men tänk att det gick så bra att fira jul med så enkla medel! När jag förstått att jag och K skulle tillbringa julen på tu man hand, kände jag direkt att här uppstod en möjlighet att prova andra alternativ än de vanliga.

Mys i all enkelhet

Julbordet främst. Förr om åren var julbordet en omfattande historia, men så var familjen något större på den tiden och omfattade minst en mormor (barnens), utöver vår lilla kärnfamilj på fyra.

Det lagades mat, det bakades. Jag brukade göra eget julgodis utöver det köpta. Läsk, öl och andra goda drycker i god tillgång. På annandagen var vi – som seden är – rejält less på julresterna, som trängdes i kylen och blev allt mindre aptitliga för var dag.

Senare, som ensamstående mamma med begränsad budget, började jag skala ner. Bort med gamla måsten och in med blott det som verkligen åts av. Köpte mer färdigt. Med åren förfinades planeringen och inleddes med en rundfrågning om vad som absolut inte fick saknas på julbordet. Lades till mina egna favoriter. Det blev ändå mat över, men inte värre än att jag kunde frysa in matlådor eller äta resterna medan barnen var hos sin far. Billigt, billigt och enkelt.

Men i år kände jag att jag inte ville laga julmat alls. Föreslog take away och K tyckte det var en bra ide. Det var det också. Och verkligen prisvärt! När jag hämtade upp maten blev jag först lite orolig. Det såg inte mycket ut för världen. Men eftersom vi valt att också göra var sin rätt hemma, skulle det nog gå.

Nog räckte det allt. I dag åt vi upp det sista ur julkassen. Kvar finns en bit mumsig hemgravad lax och en halv liten julskinka. Så bra! Och stressfritt.

Sen kopplade jag upp mig och fick äntligen se och prata med barnen. Prat, julklappsrim och klapputdelning. Jag kan tro att vi är många som träffat familjen på liknande vis. Har även hört andra alternativ såsom samling utomhus, kring en grillstad i trädgården; Samling vid grillplats av kommunal modell; Samling i hem, med plexiglasavskiljning. Alla verkar nöjda över sina lösningar även om nog ingen vill att det ska hända igen. Julen är den största familjehögtiden av alla, så är det bara.

Det var plussidan av det hela. På minussidan finns förstås också en hel del. Jag tänker då på dem som är ensamma och inte har någon som hör av sig. De som är instängda i en tillvaro med missbruk och våld. Och de coronasjuka.

Under storhelger brukar dödssiffrorna stiga även vanliga år. Jag hoppas innerligt att vi får konstatera ”bara” normala nivåer i år. Vi svenskar har väl nu helt insett situationens allvar och följt rekommendationerna så gott vi kunnat.

Handeln har det tufft förstås. Det är ett stort minus. Ändå tycker jag det vore bra om vi köpt lite färre saker i år. Inte för att jag vill att handlarna ska gå omkull, utan för att jag hoppas att vi ska sluta överkonsumera. Det finns många goda skäl för det. (Men de tar jag inte upp här).

Vad mer på minusfronten? Jag kan nog inte lista ut alla de minus som finns, de är nog ganska många, både generella och individuella.

Stillhet och ro

På plusfronten för min egen del är att det har känts gött att fira hos någon annan. En omväxling att fira där man själv inte har något övergripande ansvar. Det har gett mycken tid för kontemplation. Över julens budskap, över livet och tillvaron. Nuet har fått stort utrymme. Avstressande.

Ni som följt mig här i bloggen känner kanske redan till att jag inte klarar stress så bra.

Oavsett hur jag burit mig åt faller jag ihop i en liten hög på juldagen och reser mig igen ett par dar senare. I fjol var det så. Förrförra julen stressade jag sönder mig så helt att jag ramlade ner i en depression av djupare slag och återhämtningen tog tid.

I år tycktes oddsen goda för att det skulle hålla hela helgen. Hur det gick? Ganska bra. Men jag har ju insikten att… det jag brukar kalla tredje dagen-syndromet*) återkommer ju inte bara på julen, utan under hela året.

Luften går ur mig. Jag blir oerhört trött. Inte roligt, inte heller något att sörja, det är så det funkar helt enkelt. Så jag låter det hända och låter energinivåerna tanka sig själva tills de laddat klart. Ett par dagar senare är jag på banan igen

Det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen. Vi är över puckeln, med vintersolstånd, jul och snart ett nytt år! Å vad vi hoppas på detta 2021! Nu vet vi hur det är att leva ett begränsat liv, då vår valfrihet minskat och rörelsefriheten beskurits. Visst kommer vi att fullkomligen jubla av glädje när saker återgår till det mer normala?

Ses vi inte innan dess: Gott slut och gott nytt 2021!

Mest jubel önskar jag de ansträngda yrkeskårer som tagit hand om alla sjuka. Jag önskar dem vila, återhämtning, höjda löner, fler kollegor och en effektiv och handlingskraftig ledning. Många kommer att vara utbrända när detta är över. Många kommer att själva lida av sjukdomens efterverkningar, så är det tyvärr.

Men jag lovar att jag har gjort så gott jag förmått för att inte öka på belastningen på er och jag lovar att jag kommer att ta vaccinet så fort jag får! Det kommer förstås också mig själv till godo och jag kan knappt bärga mig tills jag kan krama mina barn igen, vara tillsammans och göra vad vi vill var vi vill.

(*Efter två aktiva dagar kommer tredjedagen, då jag liksom pyser ihop. Blir trött och lite ledsen, något piggare nästa dag och
den tredje dagen: Ta-daa!)

Bli först att kommentera

Om skor, sparkar och sätt att se på saken

Av , , Bli först att kommentera 1

Ska man våga tro på en vit jul i år? Jag hoppas i varje fall att den blir isfri. Det är ju svårt få sin dagliga motion om man måste stappla fram, stel som en pinne av rädsla att falla, nej då är risken stor att jag låter bli helt och hållet.

Många många år har jag ägnat mig åt sökande efter ett par halkfria vinterskor. Många är de dojor jag provat och ratat redan vid första anblick. Andra har inledningsvis gett ett förtroendeingivande intryck, med stadiga, grova, däcksvarta sulor. De har tyvärr ofta i realiteten bara ägt en snygg yta. De har verkligen inte varit att lita på när man fått det glatt under galoscherna. (Jag har förresten inga galoscher, men det få väl bli nästa villebråd.)

Några kängor har överraskat med att vara ena riktiga baddare på att stå fast i en undanglidande tillvaro. Men då har övrigt material tyvärr inte passat för andra typer av tillfällen.

Lustigt nog är det sportaffärerna som levererat de sämsta exemplaren. Kanske var mina krav höga eller orealistiska. En gång har jag faktiskt lyckats köpa ett par – vars like jag sedan aldrig skådat. Nästa par köpte jag då förstås i samma fina märke och fick sen halka mig till både både knäont och drattande på ändan. Paret därefter hette något med trekking och jag tyckte det verkade lovande…

Men livet är ju annat än skor och nu var det ju julvädret jag pratade om. Eller snarare, julföret. I min barndom och ungdom åkte jag spark. Å, jag minns den tidens vintrar som en oändlig räcka av ständigt sparkföre, med gnistrande snö och stjärnklar himmel. Då och då kom den perfekta snön som som fluffade sig ner i lantlig stilla ro. Har även som vuxen ägt spark till och från, men nuförtiden, med de drivor av salt och grus som strös på vägar och gångvägar, kommer man ju inte långt innan man fastnar.

Den sista sparken fick gå på tippen vid min senaste flytt, för tio år sedan. Men nu börjar jag fundera på att bli sparkägare igen. Det händer trots allt ibland att de där dagarna med perfekt före dyker upp och då kommer genast suget efter en hisnande sparkfärd i vinterkvällen. Numera finns det dessutom hjul att sätta på när föret inte fungerar och då kan man ju ta sparken i alla fall. Det vore ju bra framöver, när jag gammal och stapplig ska ta mig till affären i ishalka eller plums-snö.

Men det blir nog inte av denna vinter i alla fall. I stället har jag lagt varenda krona jag haft (och några jag inte hade) på bilen. Den där rackarns bilen, som man verkligen önskar att klara sig utan. Jag har provat ett antal gånger, men tyvärr har erfarenheten visat att en bil är ett ovärderligt hjälpmedel för mig med mina besvär. Som det just nu är. Så då får det vara så då.

Det som är just nu kan vara svårt att påverka. Men jag tänker mig att man på något sätt ändå kan ha både ett hyggligt gott liv och en god jul. Som det just nu är. Liksom många andra kommer jag att sakna min familj denna jul.

När jag funderade över julen lite tidigare i höst, gick jag igen om ett flertal scenarier (med många undantag och komplicerade åtgärder) för att kringgå alla tänkbara restriktioner och hinder. Men självklart tvingades jag till slut inse att inget av dem skulle fungera, för nu gällde det lite mer än att just jag ska få det som jag vill.

Jag tuggade motvilligt i mig att det nu inte gällde bara mig och mina familjemedlemmar, utan det gällde att skydda varandra och andra. Det vi har att göra nu är främst att rida ut denna virusattack. Vi är i krig! Nu råder speciella villkor. I krig är alla inblandade i rikets försvar. De styrande, förstås, men också var och en av oss.

Vi är skyldiga oss själva och varandra att visa en civil moral, som innebär att vi alla ska göra vad som krävs av oss redan innan någon beordrat det! Agera ansvarsfullt redan innan någon tvingat oss att göra det. Det är svårt men också enkelt. Att bara göra det som absolut behövs, när det kommer till att röra sig ute i samhället. Sen får var och en göra en egen behovsanalys.

Jämförelsen med krigstid känns rimlig, tycker jag. Undantagstillstånd råder. Vi är hotade av en gemensam fiende. Men vi kommer att vinna det här kriget! Vi ska göra det som krävs. För min del innebär det att bland annat att jag accepterar det jag inte kan göra något åt, men gör vad jag kan, så att det jag kan påverka blir till något bra. Något jag kan leva med. Inte bara uthärda, utan faktiskt också tycka är trivsamt. Kanske till och med njutbart!

Och snart, snart kan vi med glädje och tacksamhet få krama varandra igen. Håll avstånd, håll ut och håll kontakten! Och håll händerna rena.

Bli först att kommentera

Trött på allt

Av , , Bli först att kommentera 4

Så åkte jag dit till slut i alla fall. Däckade. Nej, inte i covid-19. Det var snarare ett slags utmattningsförkylning. Det vill säga, jag var förkyld och hade många  symptom, liknande vilken influensa som helst, men mest av allt var jag bara oerhört trött och alldeles gråbeige inombords.

Efter en vecka mådde jag bättre och hade fått negativt besked på mitt covidtest.

Nu gällde det bara att komma på banan igen. Kände mig som att jag hamnat i någon slags limbo: för sjuk för att gå till jobbet, för frisk för att bara ligga och göra ingenting hela dagarna. Men jag hade redan tidigare hämtat hem lite arbete att roa mig med under pigga stunder och även med tanken att jag kanske ändå skulle jobba hemifrån ett tag.

Skrivbordsjobbet blev någon slags barometer för hur stabilt läget var:

Tidvis uppklarnande med enstaka solglimtar. Snabbt inrullande hjärndimma. Växlande mulenhet och tvära kast.

Allteftersom dagarna gick orkade jag lite mer. Och lite mer. Till slut bestämde jag mig för att försöka dra i gång arbetslinjen och gå tillbaka till att arbeta på mitt mer ergonomiskt tilltalande kontor. Där brukar vara glest med folk och gott om plats att distansera sig på, så det känns rätt så säkert.

Tycker nu att jag är frisk, även om jag fortfarande blir väldigt fort uttröttad. Jag försöker tänka som så att det nog beror på att solen aldrig lyser och att jag inte ens varit ute så mycket som jag brukar.

Dessutom är jag inte ensam! Många har samma problem vid den här tiden på året i och inte blir det väl lättare när man blir äldre?

Vad som däremot är lättare nuförtiden är förstås att jag inte har små barn hemma längre därför och kan ge efter för både trötthet och sjukdomar. Låta det ha sin gång.

Muntrar upp mig med att gubben Trump bråkar i diverse domstolar men får avslag överallt. Kunde vi nu få se den nya presidenten installerad som sig bör, kan vi sluta tråkas ut av den detaljen.

Hemmavid är det som det är. Regeringen och myndigheterna får på tafsen för allt de gör och inte gör. Och läget är mycket illa, det är inte tu tal om det. Men nog hade vi väl hoppats allihopa att slippa nedstängning?

Nåja, myndigheterna spår och folket rår, det står tydligt. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk sägs det ju och det har vi ju fått bevis på detta nådens år 2020. Många svaga länkar blev det.

Jag gissar att det är fler än jag som blivit alltmer förskräckta och alltmer påverkade av årets påfrestningar. Ensamma blir ännu mer isolerade, isolerade blir ännu mer ensamma. Vi som har barn och familj kan hålla kontakt, kanske till och med ses, men får fortfarande längta efter kramarna som får utdelas ett annat år.

Oron tär på oss alla och bara det att hela tiden tänka på säkerhet kan ju göra vem som helst rubbad ur sin ordning och trött och nere. Men vi har tur i alla fall, vi som lever och har sluppit förlora någon.

Nå, jag har ägnat mig åt självdiagnosticering och funnit indikationer på att året hittills har innehållit mycket stress och oro, även utan Corona.

Med Coronan som surfil på moset och tiden som nöter på tålamodet och optimismen.. Ja det kändes på något sätt rimligt att bli sjuk.

Många fler kommer att drabbas av de psykologiska efterverkningar som en långvarig kris innebär.

Min innerligaste förhoppning är att alla  som sliter för folket i allmänhet och patienters hälsa i synnerhet, om/när de faller, kan få landa mjukt i samhällets famn: att de ges vila, stöd och arbetsgivarens oändliga uppskattning för sin extraordinära insats!

(Med nytt styre på Försäkringskassan kanske de får läka i lugn och ro, trygga i att samhället ger tillbaka i nödens stund.)

Själv tillåter jag mig att stanna i denna svacka så länge som behövs, samtidigt som jag försöker bygga upp mitt mående med till buds stående medel.

Frisk luft, promenader, lite träning, ringa en vän och sova ordentligt, står det på receptet och det är en garanterat effektiv kur.

Jag tänder ett ljus i mörkret. I morgon tänder jag tre. Julen blir lite annorlunda men jag ser fram emot den hur som helst och hoppas på lite snö på marken och någon solglimt då och då.

Bli först att kommentera

Hänt vid 1 advent

Av , , Bli först att kommentera 3

I helgen har jag pyntat här hemma. (Förstås.) Inte bara med adventssaker utan det mesta av julpyntet också. Arbetade med lite glad musik i högtalarna, men inte julmusik som man kunde trott utan rock- och countrydängor. Tanken var att musiken skulle dra igång tempot en aning och jag inbillade mig faktiskt att det skulle gå fort.

Det gjorde det inte. Det tog hela eftermiddagen, trots att jag var förberedd och redan tagit fram alla kartonger med pynt. Hade det mesta. Jag hade hittat massor av ljusslingor och trodde till och med att det skulle bli någon över, men icket.

Har man en slinga, så finns det alltid någonstans att placera den verkar det som. Jag skulle faktiskt behöva några till. Får skaffa vid tillfälle, samtidigt som jag köper in alla de batterier som krävs för att hålla dem lysande fram till trettondan.

Om man nu vågar sig ut. Skellefteå har seglat upp i täten vad gäller coronasmitta och det stämmer till ökad försiktighet förstås.

Jag blir allt mer noga med planeringen när jag måste göra mina nödvändiga inköp. Försöker tänka i längre tidsspann vad gäller förbrukningsvaror och som tidigare undvika andra butiksbesök än de viktiga. (Vilka nu de är, egentligen…)

Någon mer än jag som känner sig uttråkad av detta begränsade liv? (Trodde nog det.) Uttråkad – och aldrig har jag längtat så efter sommaren redan vid juletid. Nej, jag brukar njuta till fullo. Njuta advent och juletid och förnöjsamt låta vinterdagarna passera ett bra tag innan jag tröttnar på vintern.

Men just nu är det inte vintern i sig jag har något emot, utan längtan gäller förstås friheten i att kunna vara och träffas utomhus. Det kommer verkligen att kännas konstigt att inte kunna fira jul med vem man vill. Barnen firar för sig och jag firar med K.

Men det är bara att bita i det sura juläpplet och göra det bästa av det man har. Jul utan barnen skulle ju väl ändå hänt förr eller senare, vilket är till tröst. Matkontot blir rekordlågt och förberedelserna för julbordet har jag rationaliserat bort. Det finns ju take awayjulbord numera! Man får en leverans med det som går åt och slipper ett kylskåp med rester. Win-win för mig och K.

Ser mig omkring. Det mesta är framtaget, men ändå ser det lite tomt ut. Är det granen jag saknar? Förväntan? Troligen. Inte ids jag klä en stor gran när jag ska fira jul annorstädes. Men jag har köpt en liten att klä och ställa på någon lämplig yta. Tror jag ska se om jag inte hittar lite mer tomtegrejs eller liknande någonstans. Det löser sig. Med förväntan blir det lite svårare.

I 18 år har jag sjungit in advent i diverse kyrkor, i en härlig blandning av barnkör och vuxna kör-röster. Sett barnet i krubban, lyssnat till heliga ord. Allt kändes så verkligt då och årets utmaning blir alltså att själv mana fram den verkligheten.

Sjunger hemma i stället. Böckerna och pärmarna med julsånger ligger uppslagna och gitarren är nedtagen från väggen. Jag plonkar lite då och då om kvällarna. Sjunger så vackert jag kan i min ensamhet. En tradition som inte blir stoppad, är den att jag läser julevangeliet på julafton. Det känns viktigt för mig att påminnas om just varför vi firar jul.

När jag ser mig omkring, kan jag konstatera att jag är (nästan) klar och att det ser fint och mysigt ut. Häromdagen, när jag såg mig omkring på det jag åstadkommit under dan, rann inspirationen till och jag skrev en liten dikt. Den började i ett lättsamt tankespår, men gick sen sina egna vägar och blev till slut rätt vemodig och sorgsen. Det var inte tänkt så, men någonstans var det väl det undermedvetna som talade.

I alla fall: Det är advent och jag är inte helt missnöjd med livet trots allt. Just nu är jag frisk. Jag har ett hem och jag har ett jobb. Jag har träningen och promenaderna. Mina nära och kära finns ett telefonsamtal bort. Men när denna jämra Corona passerat, då ska här dansas på borden!

Här kommer dikten:

Jag sitter och myser i skenet av tända ljus
Jag har pyntat fullt julmys i min del av mitt hus
Längs min balkong slingrar sig lampor, led efter led
Där saknas än granris, men så klart ska det finnas med
I år, mer än andra, känns allt det där viktigt
Som ett sätt att få stämningen nästan på riktigt
Nästan så bra som när alla var nära
Men i år får jag stanna kvar här utan de kära
Och längta och leva på de minnen jag bär
Snart blir det som förr igen och alla är här
Bli först att kommentera

Jag och mina skor

Av , , Bli först att kommentera 3

Ja, jag får lov att erkänna: jag har ett sko-beroende. Är fast – och det sedan många många år. Inte så att jag föddes med det, ty i min barndom fanns varken skoutbudet eller pengarna till bred skogarderob. Men så snart jag fick lov av mamma att välja själv vilken fotbeklädnad jag ville ha, valde jag undantagslöst den snyggaste och vuxnaste, eleganta modellen.

Därifrån var steget inte långt till att lägga pengarna på en komplett utrustning snygga skor, matchade med passande kläder.. Det hela var länge ganska så beskedligt, men någonstans i början på 80-talet fastnade jag rejält med klacken i skoträsket.

Genom åren har jag fåfängt kämpat för att minska skogarderoben till en hanterbar mängd. Det blev alltmer en nödvändighet sedan jag blivit tvungen att anordna hemmabyggen för skorna, i form av särskilda bok(sko)hyllor och tillbyggda spånskivor i garderoberna.

Detta var förstås innan skoskåp började dyka upp på marknaden, så man fick vara uppfinningsrik och dessutom varje vår packa undan vinterskorna till förmån för sommarvarianterna. Och vice versa.

Knoget har med tiden har blivit en vana och hör alltså till rutinerna. Mängden skor kan dock kännas lite väl mycket att hantera. Vissa skor nöter jag ju ut. Vissa passar inte på fötterna längre, eftersom fossingarna tycks växa och bli lite kinkigare med åren. Dessa skor brukar jag spara ett tag, ifall ett under skulle ske. Men några par har jag ändå lyckats befria mig ifrån.

Ibland måste man helt enkelt inse att även om mirakel kan ske, kommer knappast mina fötter att vara inblandade.

På senare år har jag ökat ansträngningarna att rensa ut de skor som i princip bara finns kvar för att jag tycker att de är snygga. De passar inte längre, vare sig på min fot eller med min mognande stil. Så, varje år tänker jag att nu ska de bort, de som bara tar plats och inte kan bäras längre.

Minst tio, tänker jag varje år och det brukar landa vid tre. Alltid nåt, tänker jag. Men det dröjer inte länge förrän nya dyker upp i deras ställe.

Min särbo K skrattar när jag redogör för mina skoaffärer och det undrar jag inte på. Ena dagen skryter jag och jublar över att jag rensat hårt (tre par) och nästa dag berättar jag om nya fynd jag gjort.

Det är ett nollsummespel helt enkelt. Men jag ska inte klaga, numera kan jag bära nästan alla på skohyllan, utan vare sig skavsår eller knäproblem.

Min nästa utmaning blir att börja köpa skor i rätt storlek. Av någon anledning har jag fått för mig att jag ska ha storlek 39, utan att ens prova innan jag köper. Jag har många skor som är för stora. Bekväma, om de är lågskor, men med klack innebär det att de sitter ganska illa.

Men slänga dem det kan jag då rakt inte! Inte lämna till second hand heller. En dag kommer mina fötter nog ha gått tillräckligt många mil, att de tryckts ut så till den milda grad att jag behöver mera utrymme på bredd och tvär.

My precious shoe!

Låter det som om jag har problem? Nej, nej, jag kan sluta när jag vill. Men varför skulle jag vilja det, när det finns så mycket fint och det är dessutom inte illa att ha en sko för alla kläder och alla väder.

Någon slit och släng är jag inte heller. Jag äger ett antal, över tjugo år gamla, flitigt använda. Dessa blir dock allt färre. Inte ens kvalitetsskor håller i evigheter,

Mina Curlingkängor, till exempel, köpte jag 1993 eller 1994 och de kommer fortfarande fram de dagar det är riktigt kallt ute. Jag har i många år förvarat dem i silkespapper och originalkartong, men har gått över till plastpåsförvaring, eftersom gummit börjat blöda och sulan fäster sig vid allt den rör vid.

Som det nu är, äger jag en gammal, underbart varm och skön känga, i mocka med fårskinnsfoder och gummisula, bliven lite fuktad av en kådliknande hinna, prydd med silkespapper och plastflagor.

De senaste åren har jag kommit fram till att det är dags att byta ut dem. I år har jag hittat ett par förhoppningsvis värdiga ersättare. Nu kan jag slänga de gamla trotjänarna!

Men det kommer jag inte att göra! Hah!!! De kan ju vara bra att ha någon dag när det blir riktigt kallt. Jag förvarar dem dessutom i bilen. Där är de ur vägen och kan göra nytta ifall jag drabbas av bilhaveri och stark kyla.

Berättar det för särbon. Han skrattar. Inte helt otippat.

Bli först att kommentera

Feminismen och jag

Av , , Bli först att kommentera 2

Ordet feminism förekom aldrig i mitt föräldrahem, men jag var trots det övertygad om att jag hade samma rättigheter (och samma ansvar) som alla andra.  Dvs. jag tog för givet att alla andra i Sverige hade samma rätt. Hemma fanns inga hierarkier (vad jag minns).

Jag minns heller inte att jag blev flicka-fostrad särskilt mycket. Inget ”så gör inte fina flickor” i alla fall. Lekte och rörde mig fritt. I skolan tog jag plats, utan att känna att jag behövde hålla tillbaka vare sig åsikter eller sätt att uttrycka det. Jag tog det helt enkelt för givet. Jag kan inte minnas att det gav några problem någonstans.

Å andra sidan var det inte så många i mina kretsar som pratade samhälle och politik och troligen inte jag heller så värst mycket. Men 1978 började jag arbeta på Rönnskär – numera Boliden Mineral. Gick förstås genast med i facket och det dröjde inte länge förrän jag blivit fackligt engagerad och därefter raskt indragen i den politiska grenen av arbetarrörelsen.

Där någonstans dök begreppet upp i arbete och vardag och jag blev intresserad. Jag ska inte påstå att jag blev kunnig om ”vad feminism är”, men genom att utgå från att alla människor borde vara jämlika kunde jag inte bortse från de skillnader jag såg som hade med kön att göra:

Att det inte bara fanns olika samhällsklasser, utan att det inom varje gruppering i samhället också kunde finnas värdestegar, baserade på kön, etnicitet, eller annat. Det förvånade mig nog lite att vi inte kommit längre.

Nej, allt var verkligen inte klappat och klart. Då, på Rönnskär, arbetade många av kvinnorna deltid. Få arbetade skift och få hade en utbildning som kunde ge mer välavlönade arbetsuppgifter. På den tiden kunde man ju gå direkt från grundskolan i arbete om än allt fler kvinnor gick till högre utbildning.

Själv städade jag och det var inte högsta status på det, förstås. Lägsta lönegruppen. Ändå tjänade jag mer än en sekreterare på samma arbetsplats (som faktiskt hade en yrkesutbildning). Lågstatusarbeten båda. Men även som städerska hade jag tillgång till fackliga utbildningar och därifrån ledde vägen till olika fackliga och politiska uppdrag och studier på folkhögskola.

I dessa sammanhang stod det ganska klart att man även där hade olika måttstockar, till exempel för vad män respektive kvinnor kunde göra. Men män och kvinnor dömdes olika om än de gjorde samma saker (som överallt annanstans i samhället). Alla hördes inte lika mycket och medan männen tog plats, var det nog så att kvinnorna bad om plats. Inte alla förstås, men tendensen var tydlig.

Jag mötte en del folk under dessa år. Där satt vi och samtalade som jämlikar och när frågan kom ”vad arbetar du med” och jag svarade ”städerska” kom det pinsamma ögonblicket när den andre tappade både tråden och intresset. Hände det ofta? Nja, kanske inte jätteofta, men det förvånade mig att man som medlem i arbetarrörelsen kunde reagera så. Att andra gjorde samma sak, men de? Trodde de att jag skämdes? Skämdes de? Ibland försökte man förfina min titel till lokalvårdare, men det tyckte jag var trams. Jag städade ju, det var vad jag gjorde.

En del lade sig även i vem jag sällskapade med. Jag fick på förekommen anledning veta att jag skulle hålla mig till Metallare, eller åtminstone någon LO-ansluten. Varför man tyckte så? Det kunde ingen upplysa mig om. Jag bad dem dra, förstås. Små och stora yttringar av könsmakt och statusmarkörer.

En klassisk illustration av klass

Kanske hör detta till svunna tider? Är det så i dag att alla är värda lika mycket, oavsett vad man arbetar med, vad man tjänar och var man bor? Jag tror inte det. Kraven på personlighet, kvinnlighet och manlighet känns höga, om än kanske inte desamma som förr i tiden. Klyftorna har ökat. Fattigdom finns i dag och de som har det sämst ställt ekonomiskt är generellt kvinnorna. Och pensionerna! Arbetsmiljöproblemen är heller inte borta, folk dör fortfarande på jobbet. Folk mår dåligt. Inte sällan tycks det mig som en försämring, jämfört med 70-80-talet.

Men vad har då feminism med detta att göra? Jag ska inte gå in på hela strukturpratet, eller ens försöka reda ut vad feminism står för, men så här skriver Wikipedia: ”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Vissa av rörelsens rötter kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Fram till början av 1900-talet användes begreppen kvinnorörelsen eller kvinnorättsrörelsen.”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Feminism

I dagens läge är det lite vanskligt att slå fast ordets innebörd. Det är ju så många som hoppat på feministtåget. Nästan varenda känd politiker säger sig vara feminist, men de menar ofta helt olika saker med det.

Arbetarkvinnornas livslängd är den enda som i dag går neråt.

Detta gör till viss del att ordet tappat sin kraft. Alla sliter och drar i det, tills det helt saknar form och substans. Det känns trist. Möjligen är det dags att omformulera begreppet och ge det ett annat namn? Men rätten till liv, hälsa och egna val; rätten till egen försörjning och personlig utveckling; rätten att slippa bli tillbakahållen eller bli betraktad som underlägsen – varför inte bara kalla det jämlikhet?

Nja, det vore ju bara att byta namn på något lik förbaskat odefinierat. Utan att beakta orsakerna – de olika strukturerna – kan vi nog heller inte hitta lösningarna. Det behöver dessutom finnas en viss rörelsevidd i lösningarna, en inbyggd valfrihet, som till exempel att premiera de föräldrar som delar på ansvaret för barnen och som hindrar att detta påverkar pensionerna (och eventuell yrkeskarrlär) i allt för stor grad. Människor som av någon anledning inte kan arbeta bör åtminstone ha rätten till en anständig levnadsnivå. Diskriminering måste alltid motverkas. Till exempel.

Men ur vilken mylla ska dessa jämlika människor uppstå? Det går inte över en natt bestämma att nu ska det vara si eller så. Hela samhället måste vara en del i processen att skapa ett allas lika värde och möjligheter, med början i hemmet och/eller i skolan. Lyfta bort pojkar och flickor från de färdiga mallarna och ge dem vingar att flyga fritt med. Guida och stötta så att de hittar just sin väg och inte behöver snegla på position, pengar eller status. Alla kan inte vara likadana, alla har inte samma talanger och drömmar, men alla behövs.

Bli först att kommentera