Vardagsdraman – utanför mitt fönster

När jag flyttade hit var det jag som var ett vardagsdrama. Mitt liv var ställt på ända och allt jag tidigare trott mig ha och vara försvann. Eller kanske snarare, ersattes med annat. Det hade varit ett krävande år, med en blandning av allt från väldigt positiva händelser till rent av eländigt påfrestande och sorgliga saker. Var och en för sig hade de nog kunnat passera som ”sån’t är livet”, helt enkelt. Men sammantaget blev det nära nog omöjligt att klara mentalt. I alla fall för mig. Och just då.

Det var höst och det blev jul. Tiden gav läkedom och jag fann mig själv trivas riktigt bra i mitt nya hem med mitt nya liv. Runtom pågick andras liv.

Saker hände! Första sommaren brann grannhuset. (Några år senare brann det i ett annat hus alldeles intill.) Under mig flyttade en jättetrevlig ung man in. Tyvärr utvecklade med tiden han alltmer ett beroendebeteende och jag bekymrade mig lite för det. Han träffade en tjej. De fick barn och innan sagan hade hunnit börja tog det slut mellan dem och ganska snart flyttade han. Historien lever än, i mitt minne.

Inte bara han flyttade. Mina egna änglar flög sin kos med några års mellanrum och jag fick med tiden gott om tid att sitta ute på balkongen sommardagarna i ända. Balkongen vetter ut mot en gångväg och grannhuset på ”finare sidan”.

Till en början var omgivningarna relativt barnfria. Grannar (med eller utan familj) kom och gick i en aldrig sinande ström och min gata hade ärligt talat vissa slumliknande drag. Med tiden utvecklade det sig dock till ett mera stabilt grannskap. Den äldre generationen flyttade ut och ersattes av yngre. De förälskade sig, flyttade ihop, fick barn och flyttade isär. Inte nödvändigtvis i den ordningen alltid.

Området började hur som helst leva upp igen. Jag såg gårdarna fyllas av aktiviteter. Föräldrar, barn, barnvagnar, trehjulingar, tvåhjulingar i ett livligt flde. Några drog vidare när familjen växt, andra stannade.

Åren går och jag trivs väldigt bra här. Jag har nu blivit en huld gammal dam, som sommartid sitter ute på balkongen och njuter av barnskratt och ljudet av lekande barn, gråtande barn, bråkande barn. Saknar mina egna ibland. Annan tid på året blir jag ibland stående, tankfullt tittande ut genom fönstret. Året om ser jag lek och vardag. Jag ser nya barn, men också sjukdom, olycka och dödsfall.

Från att en gång haft ibland alldeles för fullt upp med mina egna angelägenheter och draman insåg jag en dag att jag blivit något av en iakttagare. Det har förstås varit otänkbart att jag skulle bli en så’n som parkerade vid fönstren och tittade ut på andra. Heelt otänkbart! Har det med åldern att göra, eller är det helt enkelt så att man har så pass mycket tid över till att tomglo, att man lika gärna kan titta ut genom fönstret under tiden?

Låter det tråkigt? Kanske. Men jag tycker nog att det tillfört mig en hel del. Jag får många tillfällen till att filosofera över detta stora, organiska och oändliga som kallas livet. Alla har sina liv att leva. Ibland går det bra, ibland mindre bra.