Grässtrån inspirerar

Nu börjar det brännas. Nej, det är inte solen jag menar, utan rent allmänt: att våren nalkas. Jag hoppas helgen varit lika njutbar för er som för mig. På min morgonpromenad (första gången i år med vårjackan på) anade jag de första gröna stråna, kämpande sig upp genom fjolhöstens multnande löv och vinterns smutsiga grus.

Å en sån upplyftande syn! Inspirerande även på ett metaforiskt sätt. Jag tänkte direkt på hur vi människor ofta går igenom kampen för att dra oss upp ur mörka, kalla tider. Livet bjuder oss motstånd emellanåt, ja ibland till och med hårt motstånd. Man får ta det som det kommer och passa på att njuta lugnet när det infinner sig. Så länge det varar.

Tänk om jag vetat i min ungdom hur fel jag hade, som trodde att vuxenlivet skulle innebära att ha jobb, villa Volvo vovve, eller att åtminstone ha makten att bestämma över ens eget liv. Som tonåring kunde jag knappt bärga mig. Jag bara visste att när jag blev vuxen skulle jag klara mig bra och bli en god medborgare, väl värd mina framgångar. Jag trodde att livet skulle vackert, stabilt och att tillvaron skulle ligga klar och blank som en stilla sjö. Bara sol i sinnet och självvalda utmaningar.

(Här skulle jag vilja lägga in ett högt och sardoniskt skratt, så ni får försöka uppfatta det genom raderna.)

Minsann. Mina planer gick omkull, en efter en. Livet tyckte annorlunda. Jag hade tack och lov alldeles för fullt upp med att hantera alltihop för att ha tid att gräma mig. Det blev inte bättre med åren. Jo det blev det faktiskt, men också sämre. Ohälsa är ett otyg. Man kan inte övervinna den om den inte själv går med på det. Man får gör vad man kan, med de medel man har och får hoppas på det bästa. Att knoga på, vinna en del strider och förlora en del. Men att slåss mot väderkvarnar (eller ett oblitt öde) är dock liten mening med, om man inte gillar att slåss rent allmänt.

Jag vill bara utkämpa de strider som jag tycker är värda någonting och som jag kan vinna utan att köra mig själv in i väggen. Tro mig, jag provat väggen, kämpat mot både sjukdomar, kriser och försäkringskassan. Det tog musten ur mig och har fortfarande sina efterverkningar i mina nervbanor och signalsubstanser. Men till slut började jag sikta mot acceptans – att göra det bästa av min situation. Så som den var, på gott och ont. Utöver det ville jag också ha ett enklare liv, med mera njutning och mindre måsten.

Jag som alltid städat och putsat på både mitt hem och mitt yttre, tillät mig att changera. Hemmet är fortfarande ok och det är jag också. Men nu slipper jag hålla på att snofsa till hemmet och jag sparar både pengar och tid på att inte längre färga håret eller känna att jag måste vara välkammad och välklädd i varje given situation.

Det blev ingen villa Volvo, vovve för mig, om än ganska nära. När jag lämnade det livet blev det till att downsize:a. Jag hade mina barn, mitt hem och mig själv och det fick vara bra så. Och det var det ju. Det kostade på förstås. Men det gick och nu sitter jag här med laptopen i mitt knä och tycker att jag landat i ett hyfsat gott liv. Den där sjön blev inte särskilt klar, blank och stilla, men för vem är den det? Inte många skulle jag tro. Eller också har jag fel. Men Vad ska jag göra åt det? This is it och det är gott nog.

Våga vara operfekt! Jag har lärt mig med åren att livet är mer smuts- och vattentåligt än jag trott. Livet är dessutom alldeles för kort för att bry sig om vad andra tänker och tycker. Tiden är för värdefull för att kämpa meningslösa och utsiktslösa strider. Man får faktiskt välja bort! Det enda man inte bör välja bort är sig själv. Och att våga drömma.