Håll det du lovar!

”Lova inte något du inte kan hålla.” Vet inte var jag lärt detta, men det bör väl rimligtvis vara hemifrån. Och visst är det så att vi känner oss svikna när löften inte infrias? Som medmänniskor och medlemmar i flocken är det en av grundbultarna att inte svika. Blir vi svikna av vår flock tar tilliten och självkänslan stor skada.

Viktig strävan

Som bebis råkade jag ut för en hemsk olycka och kom att tillbringa en stor del av mitt andra levnadsår på lasarett. Besökstiderna var strängt reglerade och mamma hade en stor familj och ladugård att ta hand om hemma. Jag grät varje gång hon lämnade mig efter besöken och vårdpersonalen tyckte att det kanske var lika bra att hon inte kom så ofta, med tanke på hur förtvivlad jag blev. I dag skulle man förstås aldrig ens tänkt den tanken. Jag vet inte hur det blev med det, men jag är övertygad om att de ständiga separationerna märkte mig för livet. Mamma också, för det måste ha känts fruktansvärt att över vi över huvud taget skulle hamna i en situation där hon blev tvungen att överge mig om och om igen. Till barnen ger man löftet att alltid finnas där för dem. Eller hur?

Ja, ett litet utvik där, men min tes gäller alla slags löften. Det ska mycket till innan man kan ursäkta löftesbrott. Ordet avtal låter märkvärdigt och för tankarna till löneavtal, köpeavtal och liknande, men faktum är att de flesta av oss ingår avtal varje dag, om stort och smått. Det kan vara att träffas för att äta lunch, att bestämma en veckomeny hemma och vem som ska laga denna mat. Det kan vara ett ”vänta på mej” följt av ett ”ja”. Enkla, vardagsnära saker som har ett gemensamt, att de uttrycker en avsikt eller ett löfte. Det här är viktiga saker, för hur mycket kan man lita på en som inte dyker upp på mötet (utan god anledning)? Hur trygg känner man sig när den man litar på sviker gång efter annan! Är en vän som bryter löften och avtal verkligen en vän?

Många avtal bryts ju. Ta en skilsmässa till exempel, där man lovat att ta hand om varandra och hålla ihop. Stor smärta oftast. Löftet till barnet att vi ska göra det där ”sen”. Barnet som väntar förgäves. Löftet till en vän att inte föra vidare ett förtroende. Sen har vi de ekonomiska avtalen. Någon lånar pengar och lovar betala tillbaka dem, arbetsgivaren lovar lön och goda arbetsvillkor. Regeringen lovar att göra landet bättre och ekonomin stabilare. Avtal alltihop, på ett eller annat sätt.
Ibland fallerar man, det får man förstås inse, men om man är att lita på 99 ggr av hundra, så blir skadan kanske inte så svår. Hoppas jag innerligt.