Mitt omval

Det var mig en kort helg, men så har jag haft lite grann att göra. I en dryg vecka har jag suttit med ett bokmanus i handen (inte mitt), lusläst, funderat, noterat. Lite av en utmaning för mig, att läsa sakta och noga, men jag var mycket angelägen om att göra ett bra jobb, för K:s skull och för berättelsen om henne, hon vars levnads öde svävar över varje boksida: Ester.

 I går em nådde jag slutet och var nu fri att ta upp min ordinarie vardag igen = Jobba, äta sova. Och heja på folk på Fejsbuck och skriva inlägg i olika öppna trådar på samma ställe. Det är inte utan att jag kan känna mig överambitiös ibland. Jag vill så gärna resonera och propagera för min åsikt, trots att jag är väl medveten om hur svårt det är att få någon att ändra uppfattning om den inte vill. Därför är det bortkastad energi, förstås. Motiverar mig själv genom att tänka att någon annan kanske läser och tycker det känns rätt.

Jag upphör dock aldrig att förvånas över hur en del tänker och uttrycker sig. De öser sin vredes skålar över olika saker, bryr sig inte alltid om ifall ämnet gäller en verklig företeelse eller ett påhitt från någons överhettade hjärna, eller från en trollfabrik i Ryssland. Källkritik: noll. Andra perspektiv: nope. Kunskaper om hur samhället fungerar och om lag och rätt: alltför sällan. Kunskap och fakta ringaktas.

Man bär stolt sin okunskap, likt en fjäder i hatten.

Självklart förstår jag att folk är arga, rädda och besvikna. Samhället har förändrats och blivit hårdare. Svaga grupper känner att samhället skiter i dem. Jag är också arg och orolig över utvecklingen.

Det som också förvånar mig är hur lågt det fria ordet och demokratin värderas. Av vanligt folk – inte bara Sverigedemokrater och liknande. SD anklagar ständigt journalister för lögnaktighet – och är det inte ironiskt att det förmodligen är samma journalister som skrivit om dem och gjort dem än mer framgångsrika! (Nu ska jag inte lägga hela skulden på media. Fröna till de sverigedemokratiska sipporna har länge legat under ytan och grott och när klimatet blev det rätta trängde de upp ur underjorden.)

Ja, det är oroliga tider. Rädsla och pessimism märks överallt. Vart ska vi vända oss för att kunna tro igen? Har politiken helt tappat folkets förtroende? Det tycks nästan så. Men är vi rädda för rätt saker eller fel? Är det kanske till och med dumt att vara rädd? Rädda människor bildar negativa orosvågor och förändrar inget till det bättre, eller hur? Självklart ska man ta människors oro på allvar, men vad vi behöver nu är hopp och framtidstro. Var ska vi få det ifrån?

För egen del gjorde jag ett omval. Under Persson-epoken hade jag lämnat S och bestämt mig för att därefter hålla mig obunden politiskt. Såå skönt det var! Har inte ångrat det en dag.

Men det var oerhört svårt att få upp rötterna ur min politiska grund. Längtan hem kom och gick. Jag såg ett S som kämpade tappert i motvind, men aldrig riktigt kunde motivera varför de gjort som de gjort och varför de ville det de ville. Deras allra svagaste punkt! Allt blev realpolitik och några visioner kunde i alla fall inte jag upptäcka. Bara vacklande grund och blindfönster.

Antar att många andra kände som jag, med tanke på förtroendefallet. Omsprungna av sina ärkefiender får de nu regera med bilan hängande över huvudet.

Mina förhoppningar var stora när Stefan tog över ordförandeskapet i mitt gamla parti. Tyvärr måste jag medge att jag inte alls blev nöjdare med S efter detta. Lika ideologiskt fattigt som tidigare, kändes det som, så jag fortsatte att speja vänsteröver.

Men så hörde jag talas om om Reformisterna, en S-förening som lyft upp de klassiska välfärdsfrågorna på bordet. Så nu har jag anslutit mig till sällskapet igen och det känns som det bästa jag kan göra för att hålla mitt eget hopp levande.

Andra å sin sida tycks fatta mod genom att backa upp ”Sverige-Modekraterna”. Får se om de blir lika glada den dagen ifall – gud förbjude – de reaktionära och demokratifientliga, de rasistiska och fascistiska krafterna tar över. Den dagen, då vi tvingas inse att vi älskade vår frihet och demokratin, men sålde bort dem av rent missnöje.