Viktiga vänner

Är du en flockmänniska? Hör du till dem som har ett rikt socialt liv, med många vänner och aktiviteter? Grattis. Jag avundas dig – och det tror jag många med mig gör.

Självkänslan är starkt kopplad till det sociala livet, där man känner sig omtyckt, sedd och hörd. Bekräftad och inte minst lyckad! Självklart kan man ha många människor omkring sig utan att få känna allt det där. Ensamhet är ju också existentiell till sin natur, så mitt i smeten kan man ändå känna sig utanför.

Sen har vi den påtagliga ensamheten, den som gör en isolerad och socialt otränad. Den som inte har någon att prata med om dagarna tappar både stimulans och förmågan att hänga med i sånt som är aktuellt för resten av befolkningen.

13 procent av svenska vuxna saknar en nära vän, konstaterar SCB i en undersökning. Nästan vart fjärde barn i årskurs tre till nio känner sig ensamma i skolan och dessa barn kan i högre grad vara utsatta för t.ex mobbing. Dystra siffror, Inte minst i vår tid, när det är så oerhört viktigt att vara socialt högpresterande.

Dessvärre har ensamma högre risk för depressioner och annan ohälsa. Man undrar ju hur det ska sluta när en del blir sjuka av ensamhet medan andra drabbas av utmattning för att de är högpresterande och lyckade. När är det lagom?

Jag själv har hyfsat många bekanta, men ett fåtal nära vänner och inte ens vi har så mycket kontakt alltid. Jag har nog alltid varit lite socialt velig. Har lätt att få kontakt och gillar att prata med folk, rent generellt. Men jag får som inte till det! Är visserligen enstörig till min läggning, men med stigande ålder likafullt mer sällskapssjuk. Känner mig ofta utanför. Orkar inte så mycket mer än arbeta, äta och sova. I ungdomen och senare, med barn i huset och som ensam mamma, hade man fullt upp, men när de flyttat fanns plötsligt oceaner av tid. Det var då jag märkte att jag sitter ensam hemma väldigt mycket.

Gör i alla fall ansatser då och då. Alla har dock sitt, och även de med avtagande ork, så det blir inte alltid lätt. Träffade min särbo och var inte ensamstående längre, men jag fattade i alla fall beslutet att bli mer social. Och varje gång jag träffar någon vän tänker jag att ”det här var ju jätteskoj! Det ska jag göra om snart”. Sedan går flera veckor gå utan att jag lyfter ett finger socialt.

Det gör i och för sig ingen annan heller, så det jämnar väl ut sig lite. Men det känns allt lite tråkigt att inse att jag har en naturlig fallenhet för att gå och såsa i tystnad och ensamhet.

Det är dock skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Egentligen skulle väl ingen behöva vara helt ensam i världen? Det måste väl finnas hur många möjliga kontakter som helst att få med andra, som också vill ha en vän eller två. Vad kan göras? Kan det vara så att mötesplatsen fattas?