Makt och pengar

Jag är väldigt förtjust i kunskapstävlingar på tv och deltar själv högljutt. Omgivningen kan bli lite störd, men jag själv blir jätteglad om jag lyckas någorlunda i jämförelse med dem som deltar på riktigt. Just nu följer jag Muren, SvT:s nya frågesportsatsning.

Det är kul att kunna saker – och att vara vetgirig

För den som inte brukar titta, kan jag berätta att de som tävlar ska besegra ”Muren”, som består av diverse experter i de olika tävlingsämnena. Staffan Heimerson, tex. kan allt om ämnet jorden runt; Ebba Witt Brattström kan allt om kultur (förstås), osv. Som expert på ämnet makt och pengar hittar vi Anna Kinberg Batra – ni vet, hon som var partiledare för moderaterna i c:a en kvart.

Under den tiden gjorde hon inget tydligt intryck på mig och visst hamnade hon lite i kläm vid övergången från de ”Nya Moderaterna” till de nya Nya moderaterna? Dörren till de tidigare vidöppna ny-liberala hjärtana smällde hårt och bestämt igen bakom henne, när hon gick. In kom .. nä, jag ska inte gå in på vad jag tänker om det idag.

I stället vill jag konstatera att AKB numera har en väldigt trevlig och rolig framtoning. Riktigt sympatisk (även om jag står långt långt från henne ideologiskt) och smart utav bara den. Fråga henne om vad som helst angående makt och pengar, från forntid till nutid, nog kan hon svaret!

Hennes ämne fick mig dock osökt att tänka på Donald Trump. Han har ju enormt mycket makt och pengar – åtminstone det ena. I dagarna rapporteras dock om ekonomiska problem. Från lite tveksamma media, ska medges.

Som rik och vit man sitter han inte bara på en enorm mängd av ekonomiskt kapital utan även ett stort socialt kapital. Det är nog lite svårt att ta in hur mycket det betyder. Inte minst svårt för alla oss som lever på en lite mer marknära nivå, utan särskilt mycket av vare sig makt eller pengar.

Nå. Hans ekonomiska och sociala kapital har tagit honom till den allra högsta makten i USA. Jag tycker inte han verkar vara riktigt klok. Det är både intressant och skrämmande hur mycket han kommer undan med. Hans ekonomiska tyngd må vara äkta eller falsk, hans sociala färdigheter bristfälliga och hans förmåga till empati svårt stympad: I och med att han är rik, vit (och skrytsam) får han alltså leda världens öden.

Detta är absurt. Att pengar ska utgöra så stor möjlighet att få makten i en demokrati, medan kandidater med mindre kapital tvingas avbryta. Måtte vi aldrig nå så långt i Sverige! (Men jag antar att det kan finnas grogrund för en liknande problematik här…)

Vad som är än mer absurt är den beundran en rik och mäktig människa kan få, oavsett hur den är som person och hur hen cashat in pengarna. Hen är alltid välkommen i elitens salonger. Eventuella missgrepp ignoreras och tystas ner. Nu pratar jag inte om Trump enbart, utan detta är förstås en världsvid företeelse.

Människor med makt och pengar blir inte bara socialt accepterade utan möts med respekt, beundran och om intet annat: rent r**slickeri. Detta oavsett vad man egentligen tycker om personen i fråga. Det är tvärtom många som vill vara med på ett hörn och få sin del av kakan, som man säger.

”Money talks”

Men om pengarna tar slut, eller skandalerna kommer fram i media, då brukar annat försvinna också. Jag skulle inte bli ledsen om det hände honom faktiskt. Risken känns dock försumbar. Det tycks som om allt halkar av just den herrn.

Han är förstås inte ensam, nog inte ens värst. Dessvärre tycks det så att man vänjer sig vid sina privilegier och har man makt, finns risk att man till slut tror sig vara undantagen vanliga regler/osårbar/vald av gud/värd mer än andra. I förlängningen blir hela system korrupta och gynnar bara dess ledare och hantlangare.

Längst ner på samhällsstegen står de stora förlorarna. I den änden har man som sagt varken makt eller pengar. Inte som det ser ut i dag. (Knappt ens i vårt eget land.)

Det finns ett gammalt talesätt: ”All makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.” Jag är övertygad om att det stämmer. Har inga slutsatser och inga idéer om hur det ska gå att ändra, men så länge vi lever i en demokrati finns väl ändå en teoretisk möjlighet.

Ett mer jämlikt samhälle skulle vara till godo för det stora flertalet. Hur mycket längre ska vi behöva vänta?

”Dom sitter högst uppe, dit vi aldrig ser.
Dom tittar ibland ganska roat hitner;
ser några som släpar i slammer och sot
för deras mervärdeskvot.
Dom räknar om människors möda och slit
i aktieutdelning och vinst och profit.
Dess makt vilar stadigt på mångas misär –
kan vi formulera så här?:

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge håller vårt humör?
Hur länge ska vi låta
herrar magnater ståta
med allt som vi har slitit för?”

Några rader ur Hur mycket längre ska vi vänta kamrater? Text och musik: Thorstein Bergman, 1968