Vårkänslor

Äntligen vår. Som jag väntat på denna dag. Att få gå ut bararmad och känna värmen flöda mot huden. Att kunna vända mitt vinterbleka ansikte mot hoppet om en vacker vår och en lång och behaglig sommar. Än ligger alla möjligheter öppna för min längtan att bli verklighet.

Det är nog minst ett par-tre veckor sedan jag först övermannades av vårkänslor och varenda solig dag sedan dess har jag förhoppningsfullt gått ut på balkongen, bara för att raskt hoppa tillbaka in i värmen. Av någon anledning blåser det alltid nordliga isvindar där jag bor. Ja, jag bor ju ganska kustnära och med så pass mycket snö liggande som vi har i år är det kanske inte så konstigt ändå.

Bus stop

Inomhus står frösådderna i sin första späda grodd och ska alldeles snart omskolas till bättre jord. Sen kommer den otåliga väntan på att kunna hiva ut dem på balkongen för uthärdning. Fram till dess måste de sträcka sig alltmer långa, mot det fattiga fönsterljuset.
Vi det laget liknar de på intet sätt sina förebilder på fröpåsen. Väl utplanterade kan de i förstone ge ett klent intryck, men redan efter några veckor – om gud vill och vädret tillåter – brukar de kaxat till sig och spänna sina knoppar tills de brister ut i frodig blomning.

Ja, det är i alla fall vad jag och varje annan odlare ser för våra inre ögon varje säsong, när fröerna köps och sås. Verkligheten är inte alltid så nådig att drömmen slår in, men det blir trots det alltid något, om än sent, om än lite.

Det är ju ändå drömmen som får en att hålla på. Vad vore livet utan drömmar?

I den krassa verkligheten är det lätt att drömmarna dör bort. Jag hör till dem som verkligen tycker att man gör bäst i att gilla läget, men tänker mera i termer av acceptans. Att acceptera de hinder man har och det man inte kan förändra – eller det som kräver övermänskliga insatser.

Att inte slåss mot väderkvarnarna, utan snarare försöka komma på ett sätt att hitta vägar runt, över, förbi. Eller helt sonika en annan väg. Med kroniska sjukdomar i bagaget är det mycket som inte går att åtgärda. Men vågade jag drömma om det omöjliga? Om något alls? Vad skulle det tjäna till?

Mina arbetshinder har jag bearbetat så långt det gått. År läggs till år och jag börjar ana ålderdomen en bit bort. Jag kan inte förbättra min pension eller dagens ekonomi genom att jobba mer. En ensamstående arbetarekonomi är sällan lysande ens i vanliga fall.

Men nog om det. Några år efter att jag ställt undan lådan med hopp och drömmar insåg jag hur dumt det var. Så de åkte fram igen och det har jag förstås inte ångrat. Odlingen av sommarblommor och grönt som jag lagt ner, eftersom en lägenhet med liten balkong inte rymmer så mycket, togs upp igen och det är så roligt! Det finns knappt något mer hoppingivande i världen än att se en planta gro!

Ja det skulle vara våren då, förstås. Naturen vissnar ner och går i vila varje år. Blommorna dör och vattnet fryser till is. Släpper fram frost och kyla. Och så en dag börjar allt om på nytt.
Efter denna vinter har vi verkligen gjort oss förtjänta av ett lättare och lite mer obekymrat liv. Vaccinet i all ära. Men finns det något som smäller högre än när naturen vaknar till liv? Varje år!

Känner mig väldigt upplyft i dag. Jag tror, jag tror på sommaren. Och på små frön av hopp och drömmar.