Får man vara glad?

Äntligen lyser solen in på min balkong. Har haft lite att göra i helgen, så jag hann inte med att uppleva detta i går, men i dag! I dag har jag njutit ute på balkongen, med täckbyxor på och en pläd över axlarna. Vindstilla, varmt och väldigt skönt. Äntligen! Jag har legat i startblocken länge nu. Väntat på att för första gången detta år få sitta ute med en kaffekopp och låta solens strålar möta min vinterbleka hud. Efter en timma hade ansiktet fått den där rödblossiga färgen jag trängtat efter att få se i spegeln. Våren är på väg.

Men har det inte varit ovanligt mycket mulet väder på sistone? Det är som om naturen själv velat dämpa ner oss, i dessa allvarstider. Aldrig hade man väl trott att kriget skulle komma en så nära. Rädslan som sprider sig i våra sinnen är ny och oväntad. Vi är ju vana vid att leva i fred och välstånd och åtminstone jag har aldrig tänkt tanken att Sverige skulle bli hotat.

(Fast jag minns faktiskt att Herman Lindkvist journalisten/författaren/historikern för inte så länge sedan sagt att det vore dåraktigt att tro att freden i Europa skulle vara beständig. Just då tänkte jag att han nog hade rätt, men sen glömde jag förstås alltihop.)

Nu vet jag bättre. Europa har drabbats av krigets fasor. En bit ifrån oss, visserligen, men ändå väldigt påtagligt och skrämmande. Ändå Europa. Svenskarna vill ansluta till Nato – i ren rädsla får man förmoda, för så låg det knappast till före den 24 februari. Kanske behöver vi tänka efter en eller ett par vändor till innan vi bestämmer oss för vad vi ska tycka. Det känns någonstans mer eller mindre oundvikligt, men jag personligen hoppas att vi slipper.

I dagarna har de första Ukrainaflyktingarna anlänt till stan. Förtvivlade och rädda förstås, men kanske också en aning lättade. Jag tror de kommer att få ett gott välkomnande och hoppas att de kan glädjas en smula över sin nya trygghet – men lite grann också över att solen skiner! Ljusglimtar är livsnödvändiga. De sveper knappast bort olyckan, men kan kanske ändå kan ge en stunds lindring. Är vad jag hoppas i alla fall.

För min egen del blev helgen väldigt avkopplande, men ändå produktiv, med en lagom blandning av livets goda. Att det varit ljust och fint ute har gjort mig gott. Jag har ingenting emot vare sig vinter eller gråväder, men eftersom jag har ett ständigt närvarande stråk av nedstämdhet blir jag ändå påverkad av grått – i långa loppet. Behöver ljus med jämna mellanrum för att få upp lite energi.

Och i det avseendet kan jag ju inte klaga i dag. Mitt i alltihop öser skurar av dåligt samvete över mig. Hur kan jag vara så glad, när folk och städer i Ukraina bombas sönder! Hur kan jag trivas och må medan denna galenskap fortsätter?

Men det är ok, tycker jag faktiskt. Skuggorna må falla över oss, men vi behöver desto mer låta glädjen få finnas. Tänker som så, att även innan kunde jag ju njuta av livet, trots all skit som hänt och händer i Syrien, till exempel. Krig och våld finns lite överallt och varstans. Vi har sett miljontals människor på flykt redan. Och ändå har livet hos oss fortsatt som vanligt. Att vi nu känner oss hotade är förstås helt rimligt. Inte många mil österut har vi ju den galne ryssen, som bullrar och larmar om ofärd.

Men man kan inte gå omkring och vara rädd varje stund i livet, hur hemskt och hotfullt det än är. Livet pågår och fortsätter och när det som inte får hända händer, ja då kommer det ändå på något sätt oväntat och plötsligt. Liksom skett med pandemierna kommer den här situationen att bli till något slags vardag – trots allt. Människan är en anpassningsbar art och livet måste levas också när allt ser mörkt ut.

Därför tänker jag att Putin minsann inte ska få ta min livsglädje. Nej i stället ska jag njuta av vackra dagar, hälsa flyktingar välkomna, avsky kriget, skicka pengar och be om fred.

Trots att jag är arg! Den som låter skjuta och bomba på gamla och nyfödda kommer jag aldrig att önska frid. Jag känner hat i mitt hjärta. Tystar sen tankarna, för jag vill inte hata. ”If you want change, be the change”, säger man ju. Det finns tillräckligt många hatare redan, så jag anstränger mig, tvingar bort hatet och väljer kärlekens väg. Lägger energi på att uppmärksamma de/sådant som gör gott.

Bifogar några trudelutter för uppmuntran. (Hoppas länkarna fungerar som de ska.)