Är allt åt h-vete?

Den senaste tiden har jag nästan blivit häpen över att allt och alla tycker det är rent sagt åt helvete med allt inom Björklöven. Är det verkligen så?

Denna krönika skrev jag till Totalt Umeå och den kom ut på julafton:

Ha is i magen

Björklöven klev inför denna säsong in som en av seriefavoriterna. Men med 20 matcher kvar att spela av serien är laget det tredje sämsta i serien, med 42 poäng inspelade och med en målskillnad på -7. Med tanke på förväntningarna Björklöven hade på sig inför denna säsong får detta resultat ses som ett fiasko och helt naturligt har röster börjat höjas om att tränare Tommy Jonsson måste sparkas.

Låt oss backa bandet exakt ett år tillbaka för att se hur det såg ut för succétränaren Mats Waltin. Efter 32 matcher hade laget även då 42 poäng men med en målskillnad på hela -21. Även då var tongångarna de samma som nu. Vi kunde bland annat läsa: ”Varje dag med dessa två tränare är förlorade dagar” och: ”Måla banderollerna – In med Lavve – ut med WW” och mycket mer på forum och i kommentarsfält på Lövenbloggen. Men något hände. Efter jul började laget vinna och när serien var färdigspelad fick Björklöven kvala till SHL och det var länge sedan en tränare var så hyllad som Mats Waltin var där och då. Trots detta gick samtliga ur tränartrion skilda vägar och inte heller sportchefen fick vara kvar, trots att stommen till laget redan var satt och invärvat. Så där stod Björklöven återigen utan sportchef och skulle byta tränare för tolfte gången sedan 2005.

Björklöven har verkligen underpresterat i inledning. Spelat rent uselt stundtals. Men i bland har de visat upp kvalité och formligen kört över motståndarna, om än det har varit långt mellan gångarna. Trots detta tror jag inte på att byta tränare är rätt melodi för stunden. Visst, det kan ge en kortsiktig effekt och om nöden kräver måste det till en förändring – dit har laget långt kvar, då de har endast sex poäng till kval till SHL.

Det jag tror Björklöven verkligen skulle behöva är en stark röd tråd genom hela föreningen och kontinuitet på ledarsidan. Vad för typ av hockey står Björklöven för? Under de senaste tio åren har nog ingen riktigt kunnat svara på den frågan.

Är tränare Tommy Jonsson rätt man att leda Björklövens a-lag och är sportchef Daniel Johansson rätt man att bygga upp en röd tråd genom föreningen, för att vända denna negativa sportsliga trend som genomsyrar hela föreningen enda ner till U16, denna säsong?

Innan vi ska kräva någons avgång så tycker jag att vi ska låta denna säsong tala först och låta ledarna jobba efter den modell de tror på. Så om inte svackan blir alltför lång eller djup – ha is i magen och låt sedan hela föreningen göra en kraftig utvärdering om varför det ständigt ska vara en hissnande berg och dalbana kring det sportsliga.

Björklöven, bevisa att ni inte bara vill – utan att ni även kan.

***

Så vad har hänt efter att denna krönika publicerats? Sex matcher är spelade och Björklöven har tagit elva poäng. En mer än de hade efter 39 matcher i fjol. Visst. Björklöven har verkligen underpresterat denna säsong. Än lever hoppet om en playoff-plats och de är bättre poängmässigt än i fjol. Så än är det långt ifrån åt helvete, men det hade kunnat varit bättre!

Inte heller hos laget som leder serien är det frid och fröjd hos. Just nu kämpar de med näbbar klor för att överleva. Ni kan se inslaget här. Jag vet inte om jag är dum, men jag tar hellre en eller två mellansäsonger sportsligt än att föreningen ska sätta deras överlevnad på prov. Sedan hade det inte skadat med att föreningen blir mycket bättre på att kommunicera med deras publik om vad de vill uppnå med sporten.