Oerhört besviken över debatten

Debatten i kommunfullmäktige i måndags om hedersvåld har väckt uppståndelse runt om i landet. Jag kan verkligen förstå detta.

Jag känner mig fruktansvärt besviken över hur debatten blev från höger till vänster inklusive mitt eget parti. Det blev en debatt där fokus hamnade mer på politisk debatt och positionering än vad vi gör åt sakfrågan. Det är helt oacceptabelt. Och tyvärr har detta politiska käbbel fortsatt de senaste dagarna.

För egen del tänker jag inte spä på detta käbbel genom att peka ut partier och ledamöter och vad jag tycker om detta. Vad den här debatten borde ha handlat om är uteslutande de utsatta barnen och deras berättelser.

För det är faktiskt så det är. Frågan om hedersvåld och förtryck handlar faktiskt om barns rättigheter. Det barnen berättar och deras rätt till skydd borde stå i centrum för varje politiskt parti oavsett när det gäller hedersrelaterat våld eller annat våld.

Jag försökte i den debatten hålla en saklig ton och beskriva vad vi gör. Förhoppningsvis uppfattades det så också. Tyvärr drunknade det i en debatt som var helt ovärdig Umeå kommun som alla i den här församlingen borde skämmas över. För mig som ordförande i socialnämnden är det naturligtvis oroväckande om Umeå kommuns högsta beslutande organ inte klarar av att diskutera frågorna utifrån lagstiftningens krav.

Den som tror att man kan luta sig tillbaka och säga att allt är bra även här i vår kommun har helt enkelt inte koll. Det finns mörkertal och vi vet att barn försvinner utomlands för barnäktenskap och uppfostringsresor. Barn förtrycks i sina hem just nu i Umeå.

Det är vårt ansvar som förtroendevalda att alltid ställa oss på barnens sida i frågor som rör våld inkluderat hedersvåld.

Igår under torsdagen hade för övrigt de nya ledamöterna i Individ- och familjenämnden lämpligt nog också en utbildning i hedersförtryck och våld. Inför föreläsningen frågade föredragshållarna, som är kommunens spetskompetens i dessa frågor, om vad de skulle köra för upplägg. Mitt besked var att inte ännu en gång tillåta att detta fastnar i politiskt käbbel utan ha fullt fokus på hur det ser ut.

Föreläsarna valde att följa det rådet. Och jag kan berätta att det blev ganska tyst bland ledamöterna när barnens berättelser så fick utrymme.

Det socialtjänstens personal beskriver är hårresande historier om barn och ungdomar som man möter som utsätts för knivskärningar, skållningar och våld. Det är barn som stöts ut och som aldrig får en chans att växa upp som andra. Begränsningarna är omfattande och får effekter på fler områden än man först tänker på. De familjer som socialtjänsten möter har olika religiösa bakgrund och ursprung men i fokus står oskuldsnormen och kontroll över vem du får gifta dig med.

Det är så här verkligheten ser ut. Och för det kan man inte väja. Jag hoppas innerligt att vi aldrig mer behöver uppleva det vi såg i kommunfullmäktige i måndags.

Andreas Lundgren(s)
Ordf Individ- och familjenämnden