Nattskräck

Har varit gräsänka i natt vilket alltid är förknipat med visst mått av oro då jag är begåvad med jordens mörkerrädsla. Jag vet. Barnsligt o fånigt och allt möjligt, men ack så verkligt.
Det brukar innebära att jag redan vid femtiden på eftermiddagen låser alla dörrar, gör iordning i sovrummet-dvs drar för alla fönster och tänder ett antal lampor. Innan dess har jag övertalat barnen att sova i mammas säng. (De är inte svårövertalade, de tycker att det är ungefär som att vinna på lotto, men i alla fall). Ett annat knep som jag utvecklat under åren utan barn, är att läsa tills ögonen bokstavligen faller ihop, för då slipper man ligga sömnlös särskilt länge och lyssna efter en massa ljud och skaka upp sig i onödan. Tyckte att det gick riktigt bra igår. Sov djupt vid 23.30.

Kl 03.02 vaknar jag av ett mycket märkligt ljud. Becksvart i sovrummet så jag drar bara täcket över huvudet och försöker tänka bort det. Men det är ihärdigt. Som ett larm ungefär, nån sorts billarm eller nåt och det låter fruktansvärt högt. Ljud -oavsett decibel-har ju en förmåga att göra det mitt i natten.

Alla varianter far genom mitt huvud och jag är nu ganska vaken. Jag bestämmer mig för att det kommer utifrån, så det är inget för lilla mig -en värnlös, ensam kvinna med sovande barn- att göra något åt. Bygger i samma veva upp en irritation över att ingen karl i kvarteret hör det här oväsendet och gör nåt åt det! Som sagt. Natten kan få en att tänka många konstiga tankar.

Till slut inser jag att bra kvinna reder sig själv, jag har faktiskt ansvar över mina barn här och ingen karl kommer att studsa upp från andra sidan sängen den här gången och fixa eländet. Jag är t o m beredd på att faktiskt gå ut. Jag pressar ner min rädsla till ett minimum o stiger upp. Och med ens inser jag att det är i MITT hus som det lever om! Och egentligen låter det inte SÅ mycket heller. Det kanske inte är så kostigt ändå att ingen infanteristyrka har intagit vår gata ännu.

Jag smyger runt och hittar till slut källan till oron. Wilmas ena walkietalkie har satt igång på eget bevåg och ligger och piper efter uppmärksamhet på hennes skrivbord. Får av den och springer tillbaka till sängen, viker täcket runt fötterna och blundar. Hårt.
HUR har den där kommit igång?
VEM är det som intagit vårt hem här mitt i natten och skräms så där?
Och hur länge tar det innan den mörka vålnaden står vid min säng och kräver… inte vet jag, mitt liv kanske?

På morgonen är allt mycket ljusare och vänligare. Och mina tankar är en aning mer verkligehtsförankrade. Jag gillar mornar. särskilt de där solen lyser ordentligt, så man slipper tända lampor.