Språkbruk

Ja himmel. Jag måste omgående börja se över mitt språkbruk. Omgående. Jag måste skärpa mig helt enkelt. Även om jag har anammat det skärpta läget länge så blir det liksom inget resultat.

Igår ringde en mamma till våra barns kompisar (hon är ju så mycket mer än bara det, våra familjer umgås endast ungefär 5-6 kvällar i veckan)… Det var nog därför jag kunde skratta åt eländet. Och hon med.

Teo var och lekte hos dem igår eftermiddag, (efter det att han till slut fram emot fyra tiden på eftermiddan kom på att han nog trots allt skulle ta på sig kläder och ringa en kompis). De var ute och sprang. (Va skönt, då fick han ju en aning frisk luft i alla fall, utan att jag behövde bli moraltant).
Det började regna och regna rätt rejält varpå min son springer in i deras hall och utbrister
’Det regnar som SATAN ute’!
Med eftertryck.

Och jag VET att det är mitt fel. Min dotters första mening har blivit en mycket känd historia bland både vänner och mindre bekanta när hon som ett å ett halvt åring sa att ’de ä ett jäla vädej ute’. Men jag trodde verkligen att jag hade bättrat mig sen dess.
Till mitt försvar så säger jag bara att jag FÖRSÖKER verkligen, det gör jag och jag tycker nog att jag har ett någorlunda ordförråd. Det är bara det att det är mer fullt i vissa delar än andra.