Det är synd om mig

Jag och A har just suttit och beklagat oss. Eller jag har nog klagat mest fast det faktiskt är mest synd om henne. Hon är så himla förkyld och går på sån där superstark hostmedicin med morfin i och är därför liksom luddig i huvet som hon själv säger. Det går så där trögt med tankarna och orden kommer inte ut riktigt rätt. Och jag kunde inte annat än att hålla med när hon plötsligt berättade att hon minsann skulle bli farfar! Hon menade förstås faster. Men det blev ju väldigt kul i alla fall.
Mig är det synd om för jag har så himla ont i huvet. Det är liksom tidsinställt. Varje eftermiddag vid tvåtiden så är det kört. Skulle vilja ha en egen Iprenman att plocka fram ur skrivbordslådan.
Undras vad det beror på? Har jag har nåt syre på mitt rum? I fjol så upptäcktes det nämligen att det var nåt fel på rören som forslar luft till o från just mitt rum och det visade sig att jag minsann inte fick nåt nytt syre! Det var på nåt sätt bara gammal använd luft som jag drog i mig. Ingen direkt cirkulation alltså. Skulle kunna bli en ganska bra thriller: Hur man långsamt kväver en anställd.
Nu har jag beklagat mig ytterligare så nu börjar det kännas lite bättre. Och imorgon är det fredag!