Malin Lindbergs blogg: En fullkomlig tjejkväll

’Var är Måns, var är Måns’?
Ropen skalla på Nolia igår. Alla damer undrade vart Måns tagit vägen, kvällens bonuspaket. När han väl kom utdansande på scenen så skreks det högt och gällt av lycka. Han må vara hemskt ung, men han är vacker att se på och både sjunger och dansar bra. Han också.
Så här i efterhand kanske vi inte hade behövt skrika SÅ högt eller viftat med armarna SÅ mycket, men det som kan uppfattas som en aning patetiskt idag var faktiskt fullkomligt naturligt och ostoppbart igår. Och jag och J beslöt att så fort det nånsin är möjligt sätta våra söner i dansskola.

Vi kom också fram till att det blir en väldigt speciell stämning när det enbart är tjejer på plats. Undras om det beror på att man helt plötsligt inte har nån anledning att markera revir? Alla former av svartsjuka är plötsligt utbytta mot samförstånd och skratt. För de enda karlar på plats att eventuellt bråka om är ju ändå fullkomligt ouppnåeliga och upptagna i alla fall. Alla är enbart där för att ha skoj.

J blev så intresserad av detta fenomen att hon tog och intervjuade en av ordningsvakterna på stående fot: vad är skillnaden i deras arbete en sån här fullkomlig tjejkväll mot för en vanlig kväll på krogen?
Det visade sig att i vanliga fall är de mest rädda för att det ska bli slagsmål, men igår handlade det mest om att de var rädda för att scenen skulle stormas.
Jag kan förstå honom.

Jämoanmälningarna må dugga, men säga vad man vill- för ett evenemang är blott och enbart lyckat när man som publik går hem med känslan av att själv vara stjärna. Hyllningarna från scenen är som bomull.
Och det är vi faktiskt värda.