Ändra attityd

Alltså, jag har hatat måndagar i hela mitt liv och gör så än idag. Vet inte vad det beror på egentligen, men det är bara mörker. Jag vet, inte ska jag klaga, jag som är frisk (om än med en förkylning på gång), lyckligt gift, har två friska barn ett jobb att gå till och ett hus att bo i. Förhoppningsvis blir det dessutom nån form av mat på bordet i kväll också. Så. Nä visst. Jag har mycket av det man kan önska. Kanske allt.
Mamma tror att jag fått måndagsångesten av henne och det kan så vara. Och nu har jag överfört den till Teo också. I morse när han kröp ner hos mig så där vid kvart i sex eller nåt frågade han vilken dag det var. ’Ja det är måndag igen’, sa jag uppgivet.
’Åh NEJ’! skrek han rätt ut, ’säg inte så där, det vill jag INTE höra’! Stackarn har många långa år framför sig med den känslan om den redan nu finns och gror. Och vems fel är det?
Sätt upp ett stycke patetisk mor som svar på den frågan. Från och med nu ska jag älska alla dagar, in till tidens slut. Vad gör man inte för sina barn…