Syskonkärlek

Ibland känner man liksom en genuin lyckokänsla över sina underbara barn! Det gör man ju alltid så klart, det där såg konstigt ut. Men jag menar de tillfällen när det liksom slår en ordentligt hur fantastiska de faktiskt är! Nu är ett sånt tillfälle, när jag sitter i ett rum bredvid och lyssnar på mina ungars bestyr tillsammans.

Efter att först ha hjälpt honom med pyjamas och tandborstning så ligger nu min stora dotter och läser för sin lillebror. (Den asjobbiga boken om Lena, John och Mikael, Peters buddies ni vet, han med det korta och kärnfulla efternamnet Pan).

Hon är tålmodig och läser med full inlevelse, (mycket bättre än jag) tar t o m om stycken som han vill höra igen. Ingen stress. Och han njuter. Han stoppar henne mitt i och frågar ’hur lärde du dig läsa’?
Och så tar hon paus och berättar om att man måste lära sig bokstäver och träna på att skriva och försöka om o om igen. Han hmm:ar och så fortsätter de läsa.

Nu ligger de bredvid varann i sängen och småpratar, fnittrar och kramas. Jag känner bara kärlek!