Tidsoptimisterna

Det blev att ge sig ut och leta födelsedagspresent då i lördags.
Familjen Tidsoptimist hade meddelat att ’jaa då, vi kommer på kalaset vid tvåtiden på eftermiddan’.

Nu blev det inte riktigt så. Det berodde dels på att vi hade svårt att hitta nåt bra att ge bort och sen när vi hade hittat det hade vi inget att slå in det i. Och det kändes hemskt onödigt att åka hem igen för den sakens skull.

Därför: bilen till nästa affär för att köpa en rulle presentpapper. Hittade utan problem det, men se tejp hade de inte. Jag for runt som en hysterisk människa försenad till ett kalas och utbrast ’Men vad fn ÄR det här för affär’?! Inte till någon speciell alls utan bara i största allmänhet. Wilma sa bara ’Men mammaaaa’. Och himlade med ögonen. Och jag förstår henne. För det kom ut ganska högt, det jag trodde bara var tankar i mitt huvud. Ja men har man presentpapper (och i stort sett ALLA andra sorters skrivgrejor, lim, snören, och häftpistoler) så borde man ju rimligtvis ha tejp också! Tänkte jag, som vid det här laget var på gränsen till att behöva blodtrycksmedicin.

Därför: iväg till nästa ställe -i bil-där vi var tvugna att investera i en sax, (den andra den här veckan fast vi redan har ungefär sju hemma)… samt tejp. Snören och kort var i det här läget oerhörd överkurs.

Ilfärd till födelsedagsbarnet. Klockan: 15.13 pip.
På parkeringen står jag dubbelvikt in i baksätet och jonglerar sax och klistrig tejp för att slå in presenten…

Så här i efterhand är jag ganska säker på att vi hade tjänat in en del tid, stressrelaterade symtom på hjärna och hjärta, samt bensin på att helt sonika åka raka vägen hem och slå in paketet i alla fall… För att inte tala om pengarna för saxen o tejpen.

Sånna är vi i vår familj.