Barn

Det blev en docka till granntjejen. Eller snarare en dykarflicka i mycket rosa, samt en hårklämma. Orange med fina pärlor på. Och ett kort med en söt katt. Teo valde sen ett lila presentpapper framför det mer unisex-gula. Men så är det. Han känner sin kompis. Och det är vad hon gillar. Varför då köpa en traktor eller en fotboll bara för att hon är tjej. Eller?

Kalaset tyckte han var kul. Och festen vi alla var på igår kväll var också mycket trevlig. Vuxna och ganska många barn också i varierande åldrar.
Hans småkusiner var där också. Så i morse förklarade Teo att han när han kom hem skulle förvandlas till bebis. Vilket inte är något ovanligt utan snarare en förmåga han utvecklar varje gång efter att ha varit tillsammans med de små.
’Jahaaa, sa jag. Få se, tyckte du det var många småbarn på kalaset igår eller’?
’Jaaa. Men TILL SLUT så gick de i alla fall hem’.

Han tycker att de är lite jobbiga när de flyttar den välparkerade leksaksbilen, river legofarkosten eller flyttar de iordningställda verktygen. När vi ska till farmor o farfar frågar han diplomatiskt
’Är det några bebisar där’?
’Nej det tror jag inte’, säger jag då oftast. Varpå han utbrister: ’Skööönt’!

Det är tur att de gulliga kusinerna, som inget hellre vill än att leka med honom, vet om detta än…

Våra grannar har fått sin lilla bebis nu också. En liten, liten fantastisk tjej som är precis en vecka idag. Var och snusade på henne i eftermiddag. Och beundrade alla fina små egenheter hon har såsom storasysters näsa och mun, mammas haka och storebrors ögon. Och ahhhhh vad bebisar luktar gott!

Behöver jag säga att Teo inte följde med…