Beroende

Har insett att jag skriver väldigt mycket om TV- program som jag inte tror mig kunna leva utan. Uppfattningen om mig torde vid det här laget vara att jag är totalt beroende av TV:n. Och ja. Det är förvisso sant. Till viss grad. Jag dör ju inte -tror jag- ifall jag skulle missa nåt av det heller.

Förutom Prison Break då, som är ett totalt måste. Oavsett. Och numera också Labyrint. Och Idol.

Det fanns en gång en annan serie som jag kunde gå genom eld för att inte missa. Och det var Melrose Place. Den som hängde med på den då det begav sig vet vad jag pratar om. Så fulländad, så spännande, så intrigfylld, så fantastiskt snygga avundsvärt rika människor det handlade om… Inte några jag kunde identifiera mig med och förmodligen ingen annan heller på Briljantgatan i Frölunda där jag bodde då… Men det spelade verkligen ingen roll.

Den var bra i alla fall. Så bra att jag en gång brast i gråt av pur ilska när Mathias sa att han glömt spela in ett avsnitt som jag visste att jag skulle missa…. Jag blev så himla arg och undrade hur i hela h-vete han kunde missa en så viktig sak! Det visade sig att han förstått det och bara hade ’skojat’, för att se min reaktion. Han skojar inte längre om sånt.

Och som sagt. Jag är inte speciellt beroende. Alls.