Wilma har en fobi. Och den är så utpräglad att det nästan börjar bli humor. Det finns nämligen ett ord (!) hon inte klarar av och det är ordet kräk. Det är det värsta ord hon vet. Alla andra former av det som kräkas, kräks osv räknas också. Därför var det väldigt svårt för henne att läsa en av meningarna i läxboken idag som innehöll ordet ’kattkräk’.
’Jag vet vad det står’! sa hon bara. Och så fick det vara bra med det. Jag trodde henne, särskilt som hon höll för meningen med fingret sedan.

Mamma har också ett sånt där ord hon inte gillar. Det är ’loppis’. Får henne att tänka på löss tror jag, eler loppor som kliar kanske.

Själv har jag svårt för ’lårkaka’. Och ’Leverkusen’ eller hur de nu stavar. Men äckligt låter det i alla fall.

Deras reklambudget måste vara rätt obegränsad…
Reklamen för Råttatouille har malt sig in i hjärnan och nu gjort så att jag verkligen VILL se den här filmen. NU!Den gör mig så glad! Särskilt den på TV. Jag gillar tecknade filmer och jag fullkomligt älskar Pixars tecknade filmer.
Om den här filmen håller vad den lovar-roligast nånsin-så kommer den att vara fantastisk. Jag garvar varje gång trailern går på TV så jag hoppas att inte det är bara den scenen som är det roliga…

Det som är en aningens jobbigt med de fletsa av de här storfilmerna är ju att det blir ganska dyrt att se dem. Åtminstone med barnen-och dem måste man nästan ha med sig på bion när det är en film i den här kategorin. På gränsen till konstigt blir det annars. (Jag är för övrigt en person som sällan eller aldrig bryr mig om vad folk tycker)…

Jo men först och främst är det ju biljetterna till själva filmen som kostar, popcorn, dricka och så vidare. Sen kommer det alltid mera grejer. På temat liksom. Som man ’måste’ ha.
I alla fall om man är 4 år, alternativt förälder med dålig fantasi vid födelsedagar/jul… Kläder i alla varianter, leksaker osv. Det gulligaste jag såg efter Bilar-filmen var ett par Blixten-tofflor, som var för barn men så stora att vilken unge som helst hade snubblat ihjäl sig i dem. Men de var väldigt söta. Jag köpte dem inte.

Men det är klart man kan ju välja att bara se filmen också. Själv.

Mathias köpte en del nya kläder när vi var i Sundsvall. Det är väldigt orättvist för han tar det han gillar med sig in i provrummet, drar på sig det och så sitter det som en smäck. Han fick med sig jeans, skjorta, tröja. Jag köpte en sjal, jag. Det krävs inte så mycket passform för det nämligen.

Hur som helst så har just de där klädköpen i Sundsvall, i kombination med några andra ganska nyligen gjorda inköp, gjort att jag tycker att han nu har en perfekt garderob. Så där som jag skulle vilja ha det. Nämligen få, något dyrare men snygga och användbara plagg, som går att kombinera.
’Men jag handlar ju hellre billigt och mycket jag’, sa jag (För jag är en riktig HM fanatiker). ’Jag skulle hellre kunna handla dyrt och’…
…’fortfarande mycket’, fyllde Matte i.

Och det är precis det jag menar.

Emma heter hon.
Sjöberg hette hon men heter Wiklund eller så idag. Ah! så himla skönt att jag kom på det till slut. När jag stod o borstade tänderna igår kväll kom det över mig bara. Visst är det underligt hur hjärnan fungerar. Man tror att man slutat att tänka på det men det maler runt i minnesbankerna i alla fall utan att man vet om det.

Jag har ju nämnt en del handikapp som jag anser att jag har. Och mitt minne är det verkligen nåt fel på. Jag brukar göra små tester för mig själv och jag blir nästan rädd varje gång.
Jag säger som Zackrisson i söndags-’vart tar minnet vägen’!? En test som jag gjorde så sent som igår var att jag hade ett gem ’över’ som jag inte visste var jag skulle lägga just då. Jag stoppade det därför i fickan och tänkte att det lägger jag bland de andra gemen när jag kommer till mitt rum. vilket skulle bli om cirkus tre minuter. Detta var vid halv tre på eftermiddan. Gick på toa och tänkte mycket intensivt på det här minimala gemet som låg i fickan och som jag snart skulle plocka upp därifrån.

Halv tio igår kväll. Återigen på toa, denna gång hemma. Med en försynt ljudeffekt så rasslar gemeländet ur min ficka ner på golvet.

Och så här är det jämt! Med oftast små saker, men även större och då är det inte lika kul längre. Brorsan glömmer också en del, men han har den teorin att är det inte tillräckligt viktigt så är det inte värt att komma ihåg.

Nu är min energi slut.
Sitter därför och knaprar solroskärnor för att senare förmå mig att köra hem. Jag skulle hellre ta en chokladbit grande. Men har återigen bestämt mig. Precis som hon gjorde hon på åttiotalet…gud va heter hon nu igen den där superpigga äckelfräscha Lätta-reklam människan… hon som numera är Lindexmodell också… äh ja hon i alla fall. Namn är också ett av mina handikapp. Kommer inte ens ihåg vad suprekändisarna heter.

Så. Nu när min energi för den här dagen som sagt är slut och förmodligen inte återfås ens i en påse fågelfrön, så vill min dotter åka till Ersboda-bibblan ikväll och lyssna på en människa som berättar om hur man bygger rymdraketer… Jag vet inte men soffan kändes väldigt mycket mer tilltalande. Wilma är helt galen i rymden. De har pratat om den på skolan och hon är verkligen helfrälst. (Har lärt mig massor)!
Så självklart ska mamman ta sig i kragen och åka och titta på raketer.
Eller eventuellt övertala pappan…

Konstigt. Jag tror faktiskt inte att det hänt förr. Men jag tycker att helgen varit rätt så lång!
Mycket angenäm känsla.
Var snudd på utvilad i morse också och tog en tidig morgonprommis i mörkret. Jätteskönt.
Teo var inte sugen på dagis, men fick inget utbrott i alla fall så man får väl säga att det gick bra i alla fall.
Och vädret är fint. Och snart ska jag på massage.
Hmmm…ska det här bli en bra måndag?!?!?

Har precis kommit hem från Robertsfors. En vådlig färd genom dimma och mörker. Jag har verkligen ett uselt mörkerseende. Det är ett handikapp. Men det ska väl inte sägas högt. Vill ju inte oroa nån i onödan. Farbror polisen till exempel. Eller mamma…

Har varit och hämtat hem Teo som inte hade nån större lust att följa med. Han hade mycket hellre stannat kvar och lekt med Mattes gamla Star Wars-gubbar, Ninja Turtles och käkat pannkaka än behövt gå till dagis imorgon. Men, men vardagen är snart här igen. Vare sig man vill eller inte.

Käkade supergod thaimat hos pappa och glodde på Ernie Els som vankade runt på nån brittisk golfbana samtidigt som vi skrattade åt Göran Zackrisson. Han som kan häva ur sig de mest fantastiska kommentarer. Han borde egentligen få nåt slags pris för dem. Eller vad sägs om: ’Alltså. Minnet. Jag VET verkligen inte…men vart tar det vägen’?! Bara sådär. Bara för att. Helt utan anledning. Han är min idol.

Nä. Nu är det dags att ta itu med kvällen. Få barn i säng och slå sig ner framför Parlamentet. Och vänta på min man. Hoppas han hinner med planet hem…

Vi har fått tillbaka TV:n! Halleleluja.
Så nu är ordningen återställd och Wilma ligger och ser på barn-tv i soffan. Hon var helt preplex igår när det inte fanns nån morgon-tv att titta på. En lördagmorgon är sig inte lik utan det nämligen.
Jag förstår henne, vet ju själv hur jag reagerade i fredagskväll. Men jag blir ju samtidigt fundersam! Vi är alltså beroende av ett riktigt dött ting för att i princip kunna fungera normalt i vår familj.
När jag berättade för folk att vi inte haft nån TV på fredag så har alla verkligen beklagat också!
Kanske var lite nyttigt ändå. Fast vi hade TV igår kväll så tittade jag inte en sekund!
Jag och J spelade kort ístället.

Jag ringer J.

’Vad gör du’?
’ Klipper häcken! Phoo’! utropar hon andfått och understryker därmed att det är ett digert jobb som kräver sin kvinna.
’Va?! Det… var värst’!

(Fan va duktig hon är då. Tar sig för sånna svåra…liksom manliga saker. Själv har åstadkommit ett byte av påslakan, en maskin tvätt och dito disk, toaskrubb och lunchlagning idag. Minst lika duktigt, men ahhh så himla typiskt).

’Ja visst’! fortsätter hon, ’det här är fan det manligaste jag gjort nånsin – för det är med en så där maskin du vet, med el.’
’Åh hjälp! Du aktar väl fingrarna’? (typiskt).
Jag fortsätter:

’Jaha, du måste ju känna dig ganska manlig nu då’?
’Njaa’…säger hon fundersamt, ’snarare lesbisk på nå vis.’

Lördag. Tomt i huset och det börjar bli en aning trist faktiskt. Har plockat undan lite och förstrött flyttat runt en av sofforna i vardagsrummet. Det måste ändras lite därinne om vi ska få plats med kaminen som är inköpt men ännu inte monterad.

Garaget kan vi knappt gå in i längre. Ingången är precis full av x antal lådor av olika storlekar och tyngd. De ska alla sammanfalla till täljstenskamin så småningom.

Mathias har i bästa Timell-anda tänkt montera in den på egen hand, tillsammans med en kompis. Jag är inte orolig, inte alls. Det behöver jag inte vara men det känns som ett digert jobb för dem. Särskilt som vi inte har nån skorsten än heller.

Det har gått ganska långsamt som vanligt för oss. Vi visste tidigt att en kamin skulle vi ha. Det tog två år att bestämma vilken sort och sen ytterligare några månader att bestämma var den skulle stå i huset…

Ja herregud. Men just nu ligger en droppformad glasskiva på den med stor omsorg utvalda platsen på golvet i alla fall. En start så god som någon.