Jämlika barn

I lördags var jag och ett gäng arbetskamrater på en obligatorisk jämställdhetsutbildning via jobbet. Det var riktigt bra. Och jag tror att alla i vår grupp åtminstone fick upp ögonen lite för hur verkligheten faktiskt ser ut.

Och den ser väl ut ’sådär’ för att uttrycka det milt. Faktiskt. Jag blev riktigt upprörd och förvånad. Massor med saker som händer som man inte tänker på, men som är helt galna ur ett jämställdhetsperspektiv. Och det mesta handlar om hur vi i allmänhet undermedvetet tänker och psykologin bakom, sen typ hundratals år. Det är inte lätt att förändra något så inpräntat, men vi är i alla fall på rätt väg och det är tur.

Lite av det vi pratade om handlade om våra barn
Jag och förmodligen de flesta andra föräldrar tycker ju att vi uppfostrar våra barn lika. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Och för att nämna ETT exempel så har Teo tex haft samma docksäng som Wilma i sitt rum inklusive dockor som han haft möjlighet att leka med whenever. Och Wilma i sin tur har haft bilar att leka med om hon velat. (För att dra det hela till sin spets med vad som anses pojkigt och flickigt då).

När Wilma var liten var hon en riktig princess-tjej. Rosa, glitter och ’klackeskor’ var vad som gällde. Bilarna ratade hon mycket snabbt. Teo har lekt med dockorna kanske tre gånger totalt på fyra år. För honom har det bara varit bilar, traktorer och ’killsaker’ som gällt.

Varför blir det så då? Är det genetiskt? Föds man med intuitionen och intresset för det ena eller det andra? Vi tycker ju att de åtminstone haft möjligheten att välja, men de väljer själva och då precis enligt stereotypen…