En riktig mor

Igår var en flitens dag. Och en julens. Lite i alla fall. Efter jobbet åkte jag och handlade och när jag står där mitt i valet mellan röd eller vit (fast de är ju mer gula) julstjärna, så ringer Mathias och undrar om vi inte ska baka lussebullar samma kväll.

Alla som nån gång har bakat det vet att det tar sin tid och klockan är nu strax efter fem. Vi har inte ätit middag. Men jo då! Jag känner faktiskt en strimma inspiration inför detta och säger att jag ska handla vad man nu behöver till baket.

Resten av handlingen går jag därför och mantrar för mig själv ’saffransaffransaffran’, genom hela affären…

Halv sju sätter jag degen. Eller ja. Den högljudda assistenten från sjuttiotalet knådar degen och sen väntar vi. Särskilt Teo väntar. Han vill baka. Nu!

Och så bakar vi. Hela familjen som en enda stor Astridfilmsfamilj där alla barn är glada och mjöliga och föräldrarna skrattar och berömmer sina telningar för deras vackra bröd. Och alla bullar blir vackert jämna och guldbruna.

Eller?

Jo faktiskt. Det flyter på hur fint som helst och det är riktigt kul. Och jag känner knappt nån stress fast klockan hinner bli halvnio och Teo borde lägga sig.

Mathias frågar efter en stund ’Känner du dig som en riktig mamma nu’? (Fast han säger det på engelska. Vi har sånna konstigheter för oss i vår familj, pratar engelska helt utan anledning-fast oftast är det för att ungarna inte ska förstå)..
Och ja. Jag känner mig som en sån där bullmamma som man ibland önskar att man hann vara på riktigt.

Då är det mysigt.