Vek

Jag är en svag, svag människa med en svag, svag kropp.

Igår kom så äntligen ved-mannen. Det lass ved som han hade så fint staplat på sin lille traktor såg så behändigt och lagom ut när det var staplat just på traktorn. Men när han sen vräkte ut två kubik träbitar på vår garageuppfart var berget plötsligt oändligt högt. Eller snarare brett. Karln säger så ’Jahapp, det tar ju säkert en timme att stapla det där, så ni har ju det ni gör’.

Antingen var han ironisk eller så har han urusel tidsuppfattning. Dryga TRE timmar senare var vi klara. Och med värkande axlar och rygg släpade jag mig inomhus.
(Ja du hör ju vilken dramatik).

Om vi säger så här, det är tur att jag inte är vedstaplare till yrket, det är antagligen på ackord vilket skulle innebära svältdöd för mig och kära familjen samt klippkort hos sjukgymnasten.

Men nu ska här eldas, eldas, eldas och mysas, mysas, mysas. Det är mer i min smak.