Go girls!

Tjejernas kväll var det igår. Först Wilma och hennes kompisar som med beundransvärd intensitet och förvånansvärt textkunnande skrålade till Värsta schlagern och Jag ljuger så bra. De käkade pizza och fnittrade som värsta tonårsbridsen i köket.
De är så stora nu!… (sade den gamla modern med ett uns av sorg i rösten)

Både jag och Matte upptäckte hur enkelt det plötsligt blivit med de här kalasen nu när föräldrarna inte behöver ordna fiskdamm och Sätt knorren på grisen. Nu var det mer fråga om försynta frågor som ’Är det nån som vill ha mer Cola’ och ’Har ni tid för lite mat’?
Frid.

Sen blev jag kär igår. Eller det har jag i o för sig varit under alla finalveckor med Idol. Men igår var det galet påtagligt. För jag har en ny idol i mitt hjärta.
Amanda Jensen. Hon är den häftigaste, coolaste, skönaste, absolut bästa tjej jag sett på länge.
Att dessutom göra en av mina favoritlåtar Suspicious Minds så bra att jag likt Kishti var tvungen fälla en tår igår är galet men sant.
Och det var skönt att hon kom tvåa. Powerballader är inget för henne. Det är det däremot för Picasso. Hon är ju som en svensk Celine Dion! Jädrar vad hon kan sjunga! Hennes lättrörda familj med pappan i spetsen gjorde att jag även där var tvungen att gråta en skvätt. De var ju så himla stolta!

Två blondiner i stora Globen…
Jag körar gärna med Kishti igen: Go girls!