Att göra en mamma

Igår gjorde jag en ’mamma’.
Min kära mor är lite förvirrad emellanåt -liksom jag- och ibland är vi ofantligt lika.

Vi var på Barnens hus för att byta några födelsedagspresenter till Wilma igår kväll. Jag hade behövt mat i typ fyra timmar och gick sannerligen på sparlåga. Dessutom var det massor av folk, och mitt i detta inferno skulle jag ta beslut också.
(Jag behöver ett försvarstal).

Ja. Efter bytet bad jag Wilma gå ut till Matte som väntade utanför med Teo för jag skulle köpa en grej till henne från morfar också, som hon inte fick se.
’Var är pappa då’?
’Jo men han sitter i vår bil därute, det står ju XXXYYY på bilen vet du’?
’Ja. ok’.
Hon gick.

När jag är klar går jag också ut. Men ser ingen bil. Eller, jag ser ju massor av bilar men inte vår.
I en millisekund blir jag irriterad och tycker att ’det är väl höjden att börja cirkulera runt på parekringen NU när jag när som helst kan komma ut här, med en massa påsar’.

Men så tycker jag att det vore konstigt om de bytt parkeringsplats, eftersom vi fick en ruta nästan precis vid ingången. Men VAR ÄR DÅ BILEN?!?!?

Jag känner hur jag stirrar och vrider huvet åt alla håll. Men jag ser den verkligen inte. Börjar gå förstrött åt hållet där den borde vara, vänder igen, tillbaka.
Men nä. Ingen bil.

DÅ kommer jag på att vi för typ en timma sedan varit och lämnat in silvriga Tryggafamiljekombin på service och att den bil jag SKA leta efter absolut inte är den utan en blå skruttig 440…

Det var länge sen jag kände mig så urbota dum!
Och i bilen satt familjen och log milt. Allihop.
Mathias frågade försynt
’Är du släkt med din mamma eller’?