Mina bevingade ord

’Bättre att vara låtsassmart än dum på riktigt’.
Jag tycker det är ett så väldigt användbart uttryck. Som jag har kommit på alldeles själv.

(Säger detta inte helt utan viss stolthet)…

Min käre bror missförstod dock uttrycket lite grann och tyckte i sin enfald att ’ja men vaddå, är man låtsassmart är man ju också dum’?

Ja kanske det, men på ett bättre, mer socialt sätt och inte på RIKTIGT!

Att jag kom på det har att göra med ett telefonsamtal som min kollega A hade med en någorlunda uppsatt människa som faktiskt borde vetat bättre än att bara låta öhhhh, vaaaaa, nääää, vadddå, veeet änte och tyyyp i telefon.

För en sån gång, särskilt som denne person faktiskt borde vara rätt rädd om sitt rykte, kan jag då tycka att han åtminstone kunde LÅTSAS fatta vad hon menade genom att till exempel säga med vettig röst att ’det ska jag ta reda på åt dig, jag återkommer’.

För annars verkar man faktiskt dum på riktigt.

Solklart fall alltså.

Kom så att tänka på att jag och min vän praktiserade detta fenomen själva förra veckan då vi hade lite problem med min bil som inte ville starta, om du minns.

När vi inte visste bättre än att öppna huven och peka lite här och där, men åtminstone gjorde DET:
är inte det att vara låtsassmart?

Och i alla fall jag tycker att det är bättre än att vara dum på riktigt.