En lördag

Mathias är i Norge på handbolls-EM.
Det är långsamt och jag känner mig så utelämnad av nån anledning. Det hörs väldigt många konstiga ljud i huset när han är borta också. Sånna som låter som att nån hasar omkring på vinden…

Jag har svårt för det där att vara ensammen… Särskilt kvällstid. Det gick bra igår dock. Kikade på pinsamma Uffe Larsson på dansgolvet och tackade högre makter för att han slipper förnedras mer i Sveriges största TV kanal. Stackars karl.

Dagen idag har varit ofantligt lugn. Jag fastnade framför ett dataspel som ungarna gillar och har nu spelat detta så jag har ont i ögonen. Man ska sälja hamburgare och korv med tillbehör så fort som möjligt och tjäna pengar för att gå vidare i karriären som korvgumma. Och det här fastnar jag i! I torsdags spelade jag bort två timmar på detta! Helt och hållet absolut oförsvarbart. Jag är alltså trettifyra år.

Jag och Teo har bakat en kaka, diskuterat Franska engelska landet och sitter nu och väntar på syster Wilma som är på kalas. Och apropå det så finns det verkligen räddare i nöden. Inte för att jag på något vis är i nöd egentligen, men det finns ju vissa saker jag helst undviker. Som att köra bil på snöiga, moddiga vägar i mörker.

Wilma är alltså och kalasar på Leos lekland och jag körde dit henne och kompisen tidigare idag. I detta fantastiska väder. Lilla gatan i Ersmark låg som vanligt inte på topp när det gäller var man ska skrapa/ploga vägen först en lördag som denna. Så det var riktigt trixigt att ta sig ut ur byn.

Väl framme i Brännland så träffar jag vår ena granne som erbjuder sig att ta hem tjejerna tillsammans med hans son som också var där. Vilket skulle betyda att jag SLIPPER göra resan igen! I mörker.

Det var nära på som att vinna ett mycket, mycket fint pris. Faktiskt. Asmycket värt för en sån som mig och jag är verkligen, verkligen tacksam! På riktigt.
(Så du vet Tomas)