En klassiker

Veckan som var har varit pure hell. Helt galet stressig och jobb in på nätterna. Som en följd av detta (egen teori) gjorde jag i fredags en klassiker.

Var nere på stan i jobbet för att lämna grejer på MVG. Denna fredag skulle liksom allt hända. Och jag var därför lite extra steppig på tårna. Dvs hade hemskt bråttom och föredrog att småspringa hela dagen. Vilket antagligen såg lite konstigt ut, men sparar ju tid.

När jag så är på väg ut från den eminenta gallerian har jag lite extra brått och tycker att den där rondell-dörren de har i entrén går fruktansvärt långsamt. Jag hoppar i princip på stället innan jag får trycka in mig i glaspartiet bland alla andra människor som precis då också ska ut.

Dörren snurrar lååångsamt. Plötsligt klickar det till i mitt överhettade huvud och jag får för mig att nu! Nu är vi framme och nu går jag ut här.
PANG! Rätt in i glasväggen.

Och det bliiir så konstigt. Jag ser att damen bredvid tittar på mig med ytterligt höjda ögonbryn så jag känner mig tvungen att dessutom säga något. Gärna något intelligent också så jag inte avslöjar hur förvirrad jag faktiskt är. Så det blir självklart:
’Ojsan! Det var ingen luft där inte’!

Detta med klämkäcka rösten och ett leende som jag förmodligen måste leva med resten av mitt liv eftersom det är precis intryckt i ansiktet på mig…

Damen tittar långt på mig och svarar syrligt och fullständigt allvarligt:
’Nä’.

Varpå dörren gått sitt varv och jag bokstavligen springer vidare. I luft.