En nioårings lycka

Wilma har tjatat sen hon var typ sex år.
Eller tjatat…hon gör det så fint och subtilt våran Wilma så det går knappast kalla det för tjat heller.
Det har låtit ungefär då här:

’Hur gammal måste jag vara för att få göra det då’?
Och ’Jaaaaa nu har ju hon o hon o hon i min klass gjort det också’…

Det handlar om hål i öronen.

Jag vet själv hur det var. Jag VILLE verkligen ha hål i öronen. Från det att jag var ungefär sex…
Och jag vill minnas att jag tjatade. På riktigt.
Men det hjälpte ju inte.
’Du är allergiker, du kommer BARA att få nickelallergi’. Sa kära mor. Och så sa både mor o far att ’Men vad ska FARMOR säga om du kommer med hål i öronen? DET tycker hon inte om’.
Hmmm… hot, mut, utpressning… ?

Nåja. Det blev inga hål vare sig då eller senare. För det gick ju över det där. Likväl som mina önskemål om att få en hamster…

I julklapp fick Wilma så lov att ta de omtalade hålen. Och i söndags blev det av. Farmor har salong och skulle få äran…

Efter stor vånda satt Wilma i mitt knä och nöp mig i armen, skakade och blundade hårt inför skottet. För det låter ju verkligen som ett skott. TJONG bara.
’Happ’ tänkte jag. ’Det blir ETT hål. Inte så snyggt…men visst. Det får gå, för mer klarar hon ju inte’…

Men nädå. Wilmas föreställning innan om att detta skulle innebära den största smärtan av alla hittills upplevda, gjorde så klart att det knappt kändes. Så efter totalt tio sekunder hade hon sina hål. Och jag har aldrig sett en nöjdare mer lättad unge. Så lycklig, stolt och STOR hon kände sig.

…Men nån hamster blir det inte. Än.