I spök-pigans klor

Min hjärna är väldigt spretig och förvandlar ofta den mest vardagliga situation till fullständig galenskap.
Ibland undrar jag varför jag inte jobbar som figurant på Dramaten eller nåt annat fullkomligt galet. Fast jag gör mig inte särkilt bra i svarta trikåer heller…
Så det kanske är lika bra. För alla.

Min hjärna ja. Helt fullproppad med ’värdelöst vetande’. -Som ibland faktiskt kommer till sin fulla rätt.
I helgen spelade vi spelet Subarit. Vilken idiot döper ett sällskapsspel till Subarit?! Ett spel som handlar om mat, dryck och vett & etikett. vilket namn! Men se DÄR kom min hjärna till användning. I Subaritens värld. Ja men du hör ju!
Jag kunde till exempel svar som ’Rooibos’ och ’Tomationofestivalen’. Och bara där så räcker det ju. Min man satt med undrande blick och visste plötsligt inte vem han var gift med.

Men det må väl vara. För efter denna helkväll bland drinkar och spel så kom vi mycket sent om sider i säng. Jag vaknade vid halv åtta tiden efter tre timmars sömn och var fruktansvärt kissnödig. Släpade mig upp från madrassen på golvet i lilla pigkammaren som används som gästrum och knökade in mig i den minsta toalett som nånsin byggts. Vilket gjordes nån gång på artonhundratalet.

Där satt jag med näsan nästan rätt in i en mycket gammal dörr, med ett väldigt gammalt lås och massor med meter i takhöjd. (Dessutom är toastolen placerad på en ’tron’ så jag dinglar lite lätt med benen också).

Bäst jag sitter där med snurrig skalle, antgaligen mitt emellan dröm och verklighet, så börjar så hjärnan spela igen.

’Jaaa’, tänker jag, ’tänk om låset vrids om här, utan att jag gör nåt alls. Jag blir inlåst i den här skrubben där ingen kan höra mig skrika. En alien med enormt långa armar har landat på hustaket och sågar sig igenom ovanför mig och sliter in mig i sitt UFO som han har… Eller så är det den övervintrade spök-pigan som låser in mig utifrån och vägrar släppa ut mig förrän jag och Matte lämnar hennes kammare i fred… Det skulle vara rätt otäckt. Men då skulle jag ju sen kunna ringa Malin Berghagen och ge henne ett riktigt scoop till Det Okända’…

Jag vet. Jag borde antagligen ringa en psykolog istället.