Opackad

Vilken frihetskänsla det är ändå att lämna jobbet bakom sig för semester. Det är nåt speciellt när man dessutom kommer att befinna sig så långt därifrån att faktiskt ingen kan begära att man personligen ska komma och fixa, ordna eller lösa någonting alls.

Sen är det en något vemodig känsla att veta att man ska resa ifrån sin gosige man och sina plötsligt pyttesmå barn, som just kvällen innan avresa aldrig nånsin varit varmare, goare eller sötare förstås.

…Och här sitter jag och dravlar, min vana trogen när tiden kör ihop sig.
Ja, ja. Än är det ju tid kvar. Herregud jag blir ju inte upphämtad förrän tjugo över fem imorgon bitti.