Hårdhudad mor?

Alla föräldrar som har barn på dagis tror jag har upplevt det. I alla fall nån gång. Det är inte roligt. Det är snarare väldigt jobbigt i mamma-hjärtat när ens son förtvivlat gråter när man lämnar honom på dagis. Vilket hände i morse.

Vid dessa tillfällen blir han dessutom så fruktansvärt stark och man känner verkligen att han tar i för allt vad han är värd för att försöka hålla en kvar. Med bara nävarna. Eftersom nu tårarna inte verkar bita på den utåt sett hårdhudade modern… :

’Det kommer ju att bli SÅ roligt idag!’ (men vad vet jag om det?) ’Pappa kommer och hämtar dig kring fyra’ (egentligen är det halv fem). ’Ju fortare jag kan åka på jobbet desto fortare ses vi hemma igen’. (Det är bara det att jag alltid är sen på morgonen så jag är aldrig hemma före fem, typ nånsin).

Det hjälper inte att kompisarna lyser upp när de ser honom och till och med säger att de har saknat honom. (Ganska storartat av en femåring att säga det till en kompis by the way). Nä han är tvärtemot. Och ska INTE vara där. Och INGENTING är roligt.

Han har antagligen varit ledig för länge. Han har varit på dagis en dag på fyra veckor nu och idag var det dags att dra igång vardagen igen. Jag har själv alltid stora problem första veckan efter en semester till exempel så jag kan tänka mig hur han känner sig. Men ändå. Det är inte kul. Och kan lägga sordin på den mest underbara måndag. Suck.