Jo då så att. Det gick bra hos dietisten.
Han får i sig det han ska och lite till så nåt fel på energiintaget var det då rakt inte. Så det så.

Möjligen var det nyttigare med mackor till mellis än muffins…
What´s new…

Så det var la käckt. När hon frågade oss om vi hade vägt honom precis så svarade Teo snabbt
’Jaaa och jag väger liiite bättre nu’!

Hmmm. ’Bättre’… Stackarn tror ju att det är nåt fel på honom! Hoppas att det här inte sätter några traumatiska spår i hans hjärna…

Nåja. Fredageftermiddag. Det är verkligen en fröjdens tid det. Ikväll blir det rödvin med tjejerna i kvarteret och imorgon har Wilma och hennes kompis bjudit familjerna på fest!

En liten duett med Martin Stenmarck är ju aldrig fel. Han sjöng för mig i bilen idag och då kunde jag ju inte låta bli att gasta med. Härlig morgon faktiskt. Särskilt när solen skiner och snön gnistrar och man bara har en vecka kvar till fjällen-semester. Fast jag håller på att bli förkyld. Är sådär mosig i hela kroppen och liksom luddig i huvet. Inget ovanligt alltså men det där riviga i halsen är inget jag brukar ha till vardags. Eller så har det att göra med överstämman i bilen… Ja, ja.

Drömde så konstigt i natt. Jag och blogg-Josefin var på danskurs. Amy Diamond var med också samt en av de säljare jag brukar köpa profilprodukter av. Han var för övrigt lärare.

Vi dansade en liten jive. Minsann. Och jag hoppade och skuttade som bara den, ja så pass att benen emellanåt var i luften båda två samtidigt. Och vi var sååå duktiga och fick fina applåder av de andra som var imponerade över hur bra vi var, sånna naturbegåvningar, eftersom det var första och enda gången vi var där -som ett slags gästspel, och de andra hade typ tränat hela livet.

Jag kommer i princip aldrig ihåg vad jag drömmer. Oftast är det bara ett enda svart hål i huvet när jag vaknar. Men eftersom jag för ovanlighetens skull kom ihåg imorse så var jag tvungen kolla i min drömtydningsbok sen. Och det betyder bra grejer att drömma om dans. I alla fall om man deltar själv och inte bara tittar på andra. Pengar ska flöda och man ska lyckas i affärer bland annat. Så det var ju intressant… Jag som HAR så mycket business för mig…

Jag borde börja cykla till jobbet. Jag har sagt det många gånger men det finns alltid nån mycket bättre anledning till att inte göra det. Så det blir ju aldrig av.

…Man kanske skulle orientera istället?
Det skulle ju vara ganska nytt och oprövat på nå vis.
’Hur tar du dig till jobbet’?
’Ja nä men du vet jag orienterar ju’.

Det skulle man kunna säga och vara rätt säker på att vara ensam om. Lite lagom unik så där. Kanske starta en ny folkrörelse…

Nä. De som känner mig vet att jag med en liten karta genom I20 skogen -eller vilken annan skog eller tätbebyggt område som helst-inte alls är någon lyckad kombination. I alla fall inte om jag vill behålla jobbet. För jag skulle förmodligen inte hitta hit alls.

Är det nåt jag avskyr så är det telefonförsäljare. Inte säljarna i sig naturligtvis, utan principen att man ringer mig i mitt hem-gärna i middagstid- och STÖR.

…Fast på frågan ’Har du tid några minuter?’ så svarar jag alltid ’Jaaa det går bra’.

Idiot är jag som borde skylla mig själv alltså. Men jag är ju av naturen så jävla snäll också.

De vill bara lura mig. Jag vet det. De har nog en bild av nån slags stjärna eller snarare en torsk bredvid just mitt nummer, för den köptorsk jag är. Det gör mig ännu mer irriterad. Och det är alltid MIG de ska prata med! Alltid. Ja, ja det kan ha att göra med att jag står på telefonnumret men ändå. Mathias är mycket bättre på att säga nej.

Så. Jag vill alltså inte ha nåt! Låt mig va! Ring inte mig! Och skulle jag komma på att jag kanske eventuellt behöver en försäkring till, tvåtusen kilo tvättmedel i en abnormt stor tunna som inte får plats nånstans, eller plötsligt inte kan leva utan tre nummer av Hus o Hem och ytterligare tre designade ljuslyktor-då hör jag av mig själv.

Tack.

Nu börjar jag tappa fokus. Jag har sett suddigt sen i morse och fingrarna har fortfarande inte riktigt släppt den där känslan av att vara uppsvällda och avdomnade. Ja det brukar kännas så innan jag riktigt har vaknat på morgonen.
För mig alltså. Jag säger inte att det är ett normaltillstånd. Även om jag hoppas på det… Du vet när det känns så där som att man ska tappa greppet hela tiden? Fingrarna måste liksom värmas upp… ?

Hur som helst. Det har gått ganska bra med vakenheten i alla fall. Fram till nu. Har motat i grind med kaffe -som idag faktiskt inte smakade enbart räv-så det var bra. Och tur.

Men nu går det snart inte längre. Moset i huvet håller på att ta över…

Är det solen eller möjligen sportlovet som gör att jag är så himla trött idag? Eller är det att A är sjuk vilket gör att min dag skimrar i grått trots solstrålarna…

Kanske unnar jag mig nån timmes sportlov jag också idag.

Kvart över elva känns det som om jag inte står ut en enda sekund till. Jag är alltid såå hungrig den tiden. Men bara på jobbet. Aldrig hemma. Det är konstigt.

Går på lunch nu.

Har ägnat kvällen åt att leta fetthalter. Har renskrivit allt det som Teo ätit sen i lördags och insåg att det inte räckte med det utan man var dessutom tvungen att ange märke och fetthalt också.

Guuud så besvääärligt! Hade mycket hellre sett mer än fem minuter av Design Simon o Tomas.

Har stått på huvet i kylen, frysen och skafferiet samt ringt svärmor och frågat vilken juice de använder samt vilken glassort de bjöd sonen på i helgen. Helt galet. Men det kommer säkert nåt bra ut av det. Eller så får vi skäll på fredag eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur man räknar ut fetthalten i våffelsmet, jättestora kanelbullar man köper i caféer, eller en näve smågodis. (…Ja näringshalten i det här ser ju riktigt lovande ut)!

Jag har i ärlighetens namn fifflat lite med tiderna också… För det ser ju för oansvarigt ut att skriva att femåringen fick frukost kl 10 ena dagen och 11 andra dagen… Men han sov ju!
…Fan det kanske också är onormalt?!

Han är helt fixerad vid vågen nu också. Hade knappt svalt sista smulan av kvällsmackan så sa han ’Så! Nu vill jag väga mig!’
Vi när ett offer!

På fredag har vi tid hos dietisten med Teo. Hans matvanor ska då börja ’utredas’. Fast det känns lite som att det är vi som föräldrar som står inför nån form av sågning…

I tre och en halv dag har vi i alla fall bokfört allt han äter. Eller. Ja det blev farmor som fick göra det mesta jobbet eftersom han ju var där i helgen.

Hur ska man då tänka? Ja naturligtvis ska man ju bara köra på som vanligt, äta och laga mat precis som man brukar. Med risk för att bli utbuad på fredag. Men det ligger ju rätt lämpligt till hands att skärpa till matvanorna lite extra när en människa ska rannsaka det sen…

’Jo det var pannkaka han åt ja, men vi gör ju smeten med fullkorn och graham vi. Och osötad sylt’.
Fast det är inte så trovärdigt förstås.

Egentligen tycker vi att det är helt galet att vi ska göra det här alls. Han är smal, visserligen, men man får kanske kika lite på påbråt också… Hans morfar vägde 18 kg i ettan… Och på Mattes sida är de ju inte direkt kända för övervikt heller.

Försvarstalsövningen har inletts…

På väg hem efter att ha hämtat Teo i Robertsfors.

’Varför är det parkeringsskyltar efter vägen’? undrar Teo.
’Jo men om man behöver stanna för att till exempel fixa med bilen, kissa eller sträcka på benen så är det bra, så man inte behöver stanna mitt på vägen’. Säger vi vuxna myndigt.
’Jaha… Eller om man kanske vill stanna och ha lite snöbollskrig till exempel’. Säger barnet som fortfarande har lite oförstört kreativt tänkande kvar…

’…Ja. Precis’.
Vi tittar på varann med höga ögonbryn.

Teo fortsätter:
’ Eller man kanske vill stanna bilen där och gå ut och titta på stjärnorna också’.

Han är poet också. Sonen.

Just ikväll var det knappast några stjärnor alls som lyste, så vi frågade Teo varför det var så.

’Ja du vet mamma att alla stjärnor finns där och lyser hela tiden. På dagen också. De är lika stora som solen men finns så långt borta att de inte syns lika mycket’.

Ett stycke förbryllad och mäkta imponerad mor satt vid det här laget gapande i passagerarsätet. Min son! Vad han kan! Pappa läraren hade inte kunnat säga det bättre själv.

’Ja men om stjärnorna lyser hela tiden’, sa Matte, ’varför ser vi dem inte nu då’?
’Tjaa’, funderade Teo, ’det kanske är strömavbrott just nu… Eller så kanske det är en kille som heter Lars som precis har släkt dom’.

En rolig fest:

1 Inbjudningskort med rocktema
2 Supergod mat, gärna italiensk buffé
3 Gött sällskap och trevliga nya bekantaskaper
4 Sånghäfte med låtar som The Boxer, The Letter och I still haven´t found what I´m looking for
5 Lajvband som öser
6 Bar
7 Skratta hela vägen hem
8 Ont i håret dagen efter

Jag checkar alla ovanstående punkter idag.