Jag är inte känd för att bära fjällrävenjacka och kunna tända trangiakök direkt. Mitt friluftiga liv är lika med noll så jag har verkligen inte så mycket utrustning för en sån här semester. Vi ska till fjällen! Men herregud hur gör man?! Jag äger ju inte ens vettiga kläder för att vara ute i en pulkabacke!

I handskväg till exempel, så äger jag ett par luddiga fingervantar som Teo refererar till som ’drakvantarna’. De duger icke! Så iväg på Intersport. Ut kom vi femtonhundra kronor fattigare. Det är dyrt med handskar, men jag behövde ju en mössa också. Och ett sånt där praktiskt superunderställ. Lite sockar… och jaa det drog iväg.

Dessutom kom vi på att vi nog behöver badkläder med också i det fall vi inte har tur med vädret. Så jag var tvungen att handla det med. Prova badgrejer är inte kul alls. Så nu är jag nedbruten över min lagårdsvägg till big ass.

Jag lämnade provhytten som vore det ett biktbås där jag lovat att bättra mig. Veckan efter kommande ska jag verkligen skärpa mig. Annars är det jag och Anna Skipper inom kort. Fy faan va fet jag håller på att va! .
Nä, fy. Vädret better be gooood…

Vår vana trogen har vi naturligtvis inte börjat packa ännu. Oh nej då. Men griljerat en påskskinka har jag och gjort en ugnspannkaka att ta med.
Det var väl bra?!

Kvart över sex igår kväll på väg hem från jobbet ringer mobilen. Och jag veeet vem det är. (Först bara genom det faktum att det ringer precis då och sen ser jag det ju också förstås)…

Det är brorsan.

’Jaaaa’, säger han, (med hemskt belåten röst) ’nu sitter jag hääär på Arlanda och äter en räklandgång och dricker ööööl’.
’Å här sitter jag på en snögloppig väg på väg att hämta pizza’, kontrar jag.

Trots det så blir han inte avundsjuk…

Men det är jag. Fasen va gött å vara på väg utomlands nu! Till Brasil dessutom.
Sen får jag M i luren, brorsans sambo

’Ska det bli härligt nu då’? Frågar jag, oerhört dumt.
’Jaaaa’. En eftertankes tystnad och så kommer det:
…’Alltså jaa, jag är faktiskt avundsjuk på mig själv’!

Jag hoppas det blir den drömresa de hoppas på och självklart är jag glad för deras skull. För sällan har M:s företag s slogan passat bättre på några människor: Because youre worth it.

Va roligt. Med fredag igen. Min allra bästaste dag på hela veckan. Man vaknar på morgonen och har hela helgen framför sig. Förhoppningsvis fylld med enbart roliga saker. Det är rätt enkelt att jobba också, det infinner sig nån slags fredagstämning även där.

Å så bakar de goa kakor i matsalen. Sånt är alltid trevligt.

Just idag har jag massor med jobb att fixa med innan jag ska vara ledig nästa vecka. Av nån anledning så blev jag medveten om den ledigheten på riktigt först igår eftermiddag. Som ett slags kallt awakening om allt jag inte hunnit med hittills som ska vara klart samma dag som jag är tillbaka.

Hur jag kunde missa det? Jo men det har ju bara varit planerat sen i december…

Det är ungefär lika konstigt som att jag-som är en av världens mest högerhänta personer-häromdagen högg mig med kniven i HÖGER pekfinger när jag skar tomater.

Mmm. Det är sånt som händer mig det, se.

Ibland vaknar jag med Di Levas låtbörjan på hjärnan ’Ännu en dag. Jag vaknar upp igen’… Så var det ungefär i morse. Så segt att ta sig ur sängen. En riktigt dålig hårdag på det och dessutom inga kläder att ha för de har minsann krympt i garderoben. Jättekonstigt.

Och sen hade jag en liten förhoppning om att bli uppmuntrad av en liten poliskontroll igen men fick bli besviken. Fast det var väl lika bra med tanke på håret kanske.

Ja,ja.

På lunchen ska jag och A gå iväg på ett marknadsseminarium. Det ska i alla fall bli intressant. Tror jag. Det är hur som helst alltid kul att höra hur andra tänker inom samma område. Ska bli trevligt att prova ett annat lunchställe än det man alltid äter på också.

För övrigt är jag skitavis på min bror som åker till Brasilien imorgon…

Samtal på jobbet:

Kollega:’Men heeej jag tänkte på dig i lördags’!
Jag: ’Jahaaa va trevligt! Hur kom det sig då’?
Kollega: ’Jo vi gjorde sånna där potatisbakelser’…

Hmmm…

Det är alltid roligt när folk tänker på en. Verkligen.

Självaste Messiah talar till mig på morgonen. Ja det är helt sant. Tänk att heta nästan som Jesus själv. Lite coolt faktiskt. Han rabblar upp nyheterna på radion i alla fall. Och när han är klar säger han alltid
’Det här ÄR Messiah Hallberg’… med sån där betoning på ÄR. Och det kanske behövs för det är ju ganska otroligt namn ändå.

Nåväl.

Drömmarna-jag-kommer-ihåg fortsätter. I natt drömde jag att jag reste till Afrika!

Rådgjorde min drömtydningsbok på ordet ’Resor’. Och det visar sig att en stor förändring i mitt liv är på gång. Ser man på, ser man på! Det börjar bli spännande det här!

Det blev mindre roligt när jag läste under ’Afrika’ för det betydde att läkarna skulle förbluffas av min sjukdom och jag skulle bli tvungen att sluta arbeta!

Hilfe! Det var värre. Men man tror ju på det man vill tro liksom. Jag väljer det första. Messiah alltså.

Poliser är i mina ögon ett mycket trevligt och rätt så respektingivande släkte. Bara människor, visst.
Men i uniform.

Min väg till jobbet är faktiskt relativt ofta bemannat med poliser som vill att man ska blåsa i små rör och visa sin nuna på körkortet och så. Så även denna morgon. Skillnaden idag var att det var kanske en av Sveriges tio snyggaste poliser som stod där och vinkade.

Vad jobbigt det blir då! Och varför blir det det? Jag fumlar med börsen, ler alldeles för brett och känner till min förskräckelse att jag blir varm om kinderna! Jag rodnar klockan åtta på morgonen! Det händer i princip aldrig-nån tid på dygnet. Så fånigt.

Hjärnan arbetar samtidigt på högtryck för att rannsaka gårdagen också-för jag drack väl inget vin igår? Tisdagkväll? Nån drink? En whiskey till kvällstet?
Ne.

På frågan om morgonen varit bra så säger jag så ’jaa då, hittills’. Vaddå ’hittills’?!?!? A men vad är DET för svar? Är jag helt dum i huvet? Kan ju sannerligen misstolkas. Det var ju inte så jag menade!

Ja herregud. Jag tycker att de ska se över sina trafikkontrollerande poliser. De kan kan nästan bli en trafikfara.

Jahapp. Då kände jag mig som en gammal tant igen då…
Pratade med vår supertrevliga praktikant Emma på lunchen. Jag vet att hon är lite yngre än jag, men det känns ändå som att vi har mycket gemensamt…

Samtalet kom in på livet före detta. Utbildningar, andra jobb, städer man bott i och folk man träffat. Visade sig bland annat att jag varit tillsammans med storebror till en av hennes kompisar? jaha se där. Världen är alltid så liten. Och så mycket man hunnit med egentligen under sitt inte så hemskt långa liv ändå…

Vi kom så in på när jag och Matte blev ett par så där på riktigt. Året var 1993.

"Åååå", sa Emma "1993… få se då gick jag i trean".

AAAARGHGH!

Drömmarna fortsätter. I morse när jag såg Mathias mundering för dagen-superunderställ och tjocksockar för en dag i slalombacken-kom jag ihåg en av nattens drömmar.

Jag vann minsann ett finfint presentkort på lektioner i en skidskola. Men inte vilken skidskola som helst utan en på Gammlia, i längdåkningsspåret.

Alltså inte den slalomskidskola jag så desperat behöver nu inför fjällensemestern nästa vecka…

Vill Ödet mig säga något?… Kommer jag att göra ny karriär som Kalla Den Äldre? Eller är det tvärtom en varning för att överhuvudtaget hyra någon slalomutrustning där uppe?

Det är klart att till och med Ödet är oroligt eftersom jag bara har cirkus fem tillfällen av erfarenhet i backar sen tidigare…

Kanske ska nöja mig med att gräva en grop åt mig själv och sola istället. För jag utgår ifrån att det här vädret inte kommer att störa oss nästa vecka. Jag kan vara den som kokar kaffe på spik och delar ut korvmackor åt alla istället.
Känns plötsligt väldigt säkert och tryggt.

’Välkomna! Här borta har vi en fördrink’.
Tjejernas fest i lördags för oss föräldrar började bra. Och enligt ’reglerna’.

På förrättsfaten låg sedan två bananbitar, äppelbitar och apelsin, gurka, vindruvor – och dip till det.
En kombination som faktiskt funkade helt ok.

Till varmrätt fick vi tacos och till efterrätt hade de bakat en kladdkaka, som de innan servering mönstrade med ett stort florsockerhjärta(!)

Välplanerade lekar, varav en utomhus, efter maten, vackert dukat bord och bra tajming på hela kvällen gjorde festen till riktigt beundrandsvärd. De är trots allt bara 9 och snart åtta år.

Nånstans har de snappat upp ’hur man gör’. Vi mammor vill gärna tro att vi har föregått med gott exempel här. så vi sträckte på oss hela kvällen.

De hade koll på placeringar kring bordet och koll på klockan för att hinna det de planerat. De var dessutom lite småstressade innan för att de skulle hinna med förberedelserna. Som sig bör liksom.

Bindefeldt har ett par efterträdare klara redan nu.