Element i sängen

Igår pratade jag med mamma. Hon hade träffat en massa folk som var så förkylda och själv hade hon nog en förkylning i ryggen dessutom. Vi har den teorin vi nämligen, att om man har ont nånstans så är det oftast ett virus som satt sig, typ en förkylning. Fast i ryggen, huvet, ögonen eller magen. Till exempel. Den teorin funkar väldigt bra på de flesta delar av kroppen, invärtes som utvärtes, och innebär att vi sparat in på ett relativt stort antal besök till vårdcentralen.
Själv är bäste doktor.

Hur som helst. Under samtalet sa jag att ’Jaa tänk och vi har verkligen inte varit förkylda på hur länge som helst’
Mamma: ’Men barnen då? Är de friska också’?
Jag: ’Ja herregud de är hur pigga som helst’.

Och mer behövs ju inte som bekant. Jag har fortfarande inte lärt mig att hålla käft.

För i morse vaknar jag av en hackhostning från Teos rum och kännare av sitt barn så bara vet jag. Han är sjuk.

Minsann. Han kommer tassande strax före sju, bärande på följeslagaren Nalle och ser så där ömklig ut som bara en liten unge kan göra. Han kryper upp i vår säng och jag nästan bränner mig. Het som ett element. Och visst. Han har 39,3 och ont i halsen.