Vardagsspänning

Prova att hålla andan i en minut.

Det är jobbigt och kräver ansträngning. Prova att göra det samtidigt som du ska lösa ett problem. Då blir det ännu jobbigare och hjärnan börjar alldeles av sig själv att liksom bränna innanför pannbenet. Lägg sedan till att att du ska lösa det problem som osökt kommer att följa om du inte lyckas lösa det första, samtidigt som du bör be nån form av bön till nån form av högre makt.

Ovan har jag precis genomlidit.

Mathias ringde:
’Ja nu sitter jag här och kan knappt andas. Jag har inte ens ändan helt i sätet’.
’Va’?
’Ja jag är mitt på E4:an och bilen är utan bensin. Det är på noll. Det är inte ens noll det är ett STRECK!’
’Nä men va?’
’Ja det var ju nån som hade den här bilen sist’…
’Ja men när JAG hade bilen så fanns det ju bensin!’
’Hmmm typ igår. Lampan måste ha lyst då’.

(Lampan?! Vaddå lampa? när jag kör bil tittar jag på vägen)…

Ungefär här börjar jag hålla andan och samtidigt tänka på vad jag kan tänkas kunna göra för att lösa dilemmat ifall bilen huckrande stannar mitt i fredagstrafiken på just E 4:an. Jag har mycket i handväskan men inte bensin. Och ingen dunk heller.

Samtidigt som luften håller på att ta slut och hjärnan kokar funderar jag på steg två som kommer att följa ifall Matte nu inte tar sig fram till en mack innan bilen tvärdör och jag då måste rycka in på nåt sätt, för då sitter Wilma och hennes två kompisar på stan själva efter dansträningen och undrar vart deras hämtning tog vägen. Här kommer jag på mig själv med att dessutom rabbla ’käre gud låt det gå vägen’ inne i huvet.

Precis innan hjärtat slutar slå så hör jag hur bilen stannar.

’Vad händer’?!
’Nu har jag parkerat på macken’.

Spännande va?!