Terapi

Jag var ute och rensade rabatter igår. Det är för min del förenat med ett visst mått av terapi och kräver ganska lång förberedelsetid psykiskt. För i rabatter bor det spindlar.
Jag har fobi mot spindlar.

Men rabatterna måste rensas och de kullerstenar som ligger runt landen måste lyftas på en efter en. Det är storstövlarna på och väldigt långa byxor samt långärmad tröja och handskar som gäller. Det är min rustning.

Sen närmar jag mig landen lite nonshigt till en början. Det är en del av strategin för att klara av det överhuvud taget. Jag liksom bara står där och tittar lite förstrött åt jorden till, som att jag absolut inte alls har tänkt att rensa precis just nu. Jag tittar bara. Min klädsel till trots. Jag står så där och glor i jorden en stund för att försäkra mig om att det är lugnt innan jag attackerar. Och då gäller det att ha bestämt sig för att inte titta så mycket utan bara göra.

Det gick förvånansvärt bra. Jag hann nästan färdigt två rabatter innan jag såg den första. Den var svart. Inte så jättestor i verkligheten, men stor i min spindelvärld.

Då blir jag paralyserad. Allt stannar upp och tårna i jättestövlarna krullar ihop sig helt automatiskt. Men jag satt i alla fall kvar. Efter en halvminut av idogt stirrande vågade jag mig på att kasta lite jord på den också! Ha där fick den. Den försvann. Natuligtvis in i samma rabatt igen, men jag satt kvar!

Trotsigt rensade jag klart och la tillbaka stenarna fint i sin rundning och jag såg inte till spindeln nån mer gång. Jag är så stolt! Och jag lever dessutom.