Va konstigt det är att inte veta vad som ska hända.
Vad ska jag packa? Vart ska vi? När kommer vi hem? Ska vi åka bil? Buss? Luftballong…?

Å så säger han att jag kommer att ha träningsvärk när vi kommer hem och ska ha med mig gympadojjor…

Hmmm. Den som lever imorgon får se.

Jaha. Så konstigt det känns. Jag har bytt rum och våning på jobbet och det mesta är lite kaosartat. Man märker snabbt vilket vanedjur man faktiskt är. Plötsligt ligger inte den lappen på den platsen och den pärmen står inte där den brukar osv. Det blir jättekonstigt.
Men å andra sidan så brukar snabbt det nya blir till en annan vana. Så det kommer att lösa sig fint. Ge mig en dag eller två bara…

Nyss hemkommen från ännu en tjejmiddag med brajdsen. Jättegod mat. Igen. Färsk pasta med krämig kycklinggryta…mmm. Mätt är man som… tja i brist på vettiga liknelser får det bli ’som bara den’. Klämkäckt o fint.

Nåväl. Middan denna gång gick av stapeln i ett bostadsområde ute i Röbäck. I det området finns det inte så många gästparkeringar minsann. Och de som finns bevakas tydligen ihärdigt av den självutnämnda Gardinpolisen.

Det är en typ av människor som inte har så mycket roligare i sitt liv än att sitta och titta på när gästbilarna kommer till deras område och råkar ställa sig på ’fel’ sida av besöksplatserna! Ja för bevare oss väl! Vilken ofog!

När jag och barnen kom åkande så var naturligtvis gästplatserna på sidan där min vän bor, full. Alla två platser… (ja ok då det är kanske tre). Så efter att ha backat in i en smal jävla björk som nån idiot placerat precis bakom bilen… så ställde jag mig därmed på andra sidan. Varpå min väns sambo kommer småspringande och småleende varnar menande för att jag kan bli drabbad av Lapp-kriget om jag står kvar. Bara så att jag vet.

’Va’?!
’Ja arga lappen kan du få om du ställer dig där och blir sedd att gå in i ett hus med ’fel’ nummer’.

Jahapp. Och vem har koll på att just min bils resenärer inte går in på de ’rätta’ numren då? Just det. Gardinpolisen.

’Kan NI råka illa ut om jag står kvar’? undrade jag. Fick nej till svar så jag stod, på mitt allra trotsigaste vis, kvar.

Och där fick jag stå ifred.
Kanske, kanske därför att Gardinpolisen möjligen är av ett ganska ledset och ensamt folkslag som helt enkelt inte får så många besök på ’sin’ sida som de skulle vilja?
Och kanske, kanske är det inte så konstigt i så fall.

I morse var jag koncentrerad. Så där som bara jag kan vara…

Nä men faktiskt.
Eftersom nån vis människa påpekade att det nog är lite farligt att bara ratta omkring så där utan att vara riktigt med, så började jag helt seriöst och på fullaste allvar att memorera bit för bit av vägen jag körde. I mitt flaggskepp till bil. (Är man just så pass 1,63 i strumplästen så är en V70 väldigt stor och det känns som att det är den som kör runt med mig och inte tvärtom).

Och inte nog med att jag tänkte på var jag körde, jag noterade också hur andra körde. Mopedisten till exempel som nog låg i sjutti knyck… inte bra.

Jag såg också våren runt omkring mig. Herregud det har ju blivit grönt! När hände det?
Typ i natt kändes det som särskilt som den allergiska delen av familjen Lindberg nös ungefär arton gånger på raken när vi vaknade… På lunchen strosade jag en sväng på stan och upptäckte där att björkarna var så där ljusgröna och liksom skira. Alldeles underbart.

Tänkte på det igår morse och även i morse.

När jag stannade av bilen på jobbet så hade jag ingen aning om hur jag kört för att ta mig dit! Hipselivips så stod jag bara parkerad på plats! Eller ja, bilen då.
’Jahapp då var jag här igen’, liksom. Men hur gick det till?

Man kan vägen så utan och innan att man inte ens tänker när man kör! Bilen går av sig själv.

Var är jag under tiden?

Idag är jag som ett barn. Jag ÄLSKAR verkligen att fylla år.
Vuxna människan…Det är ju helt sanslöst egentligen, men tyder kanske på att jag egentligen är mycket yngre än vad personnumret visar?…

I morse låg jag med ett leende och riktigt väntade på att familjen skulle komma in och sjunga. Det gjorde de också, vackert trestämmigt, med bricka, ljus och paket. Skulle verkligen kunna vänja mig vid den sortens uppvaknande på morgonen. Varje dag faktiskt. Men Teo hade vissa invändningar mot det. Han var trött.

I present fick jag bland annat ett väldigt spännande kuvert av min käre man… Instruktioner om att vara hemma en viss tid på fredag med packad väska! Sånt gillar jag! Och just nu känns det som en ren evighet till fredag!

Så. Då var vi hemma igen. Inte utan att man blir en aningens sne när man hör att folk här hemma gått omkring i shorts och bara överkroppar under tiden vi varit i fjällen… SÅ bra väder var det inte där uppe. Men vi hade å andra sidan säkert en trevligare Valborgsledighet än många andra. Så det jämnar väl ut sig. Och det lär väl vädret göra också.

Svängde förbi mor med sambo på hemvägen, de bor på ’vägen förbi’ så att säga, och där blev vi bjudna på middag. Väldans skönt att slippa laga käk när man kommer hem med en fullpackad bil som mest består av skitiga kläder och vinterskor. Tack mamsen!

Lyrisk är jag också just nu för jag har just skickat in deklarationen. Så jävulskt skönt det är varje år! Nu är den pinan gjord för den här gången och det är bara frid i mitt huvud. Och att kunna göra det på nätet är ju helt enkelt nästan för bra för att vara sant. Jag älskar e-leg.

Fast det var kanske lite mycket sagt det där med friden. Jag råkar fylla år i morgon, så där halvjämnt egentligen, så jag bör kanske ha lite fika att bjuda på om nån skulle råka kika förbi. Bullar har jag och mamma kommer med tårta… räcker det? Tja det kanske får göra det. Alternativet är att jag ställer mig vid bakbordet precis nu och…nja det finns ju Ballerina på affärn. Får bli nåt sånt istället tror jag. För nu väntar snart Parlamentet och uppladdning inför imorgon!

På väg upp till fjällen passade vi på att skaffa oss några poäng på Karma-stegen.

Nån mil från Stensele exploderar nämligen bilen framför oss.
I princip i alla fall. En smäll och därefter tjock fet rök som vällde ut.
Godhjärtade medmänniskor som vi är så stannade vi för att höra om de behövde nån form av hjälp. Det slutade med att vi bogserade dem till Storuman. Och alla vet vilken hastighetsbegränsning det är på att bogsera.

Och när man sitter i bilen lite halvstressad, för att de man ska umgås och bo med i fjällen redan var i Lycksele när man själv irrade omkring på Willys och handlade och inte ens hade startat färden, så känner man sig ganska snäll när man stannar så där. Liksom en känsla av ren godhet som sprider sig i kroppen. Och där och då så bara vet man ju att Nirvana kommer att bli belöningen.

Nu låter det som att det här verkligen hör till ovanligheterna-det att hjälpa en medmänniska. Naturligtvis är det inte så, det är ju självklart. Jag hade blivit vansinnig om ingen hade stannat för min skull i en liknande sits. Mest för att jag hade stått fullständigt handfallen och antagligen hade varit tvungen att gå de typ tre milen in till Storuman ifall det hade varit jag. Nä. Jag unnar mig att känna godheten sprida sig i kroppen.

Det är faktiskt inte varje dag man får möjligheten att hjälpa någon heller. Så det så.