A soccermum

Så konstigt. Idag har jag besökt en av stans frisörer. Det var sannerligen inte igår. Jag har ju alltid haft fördelen att gå till svärmor jag, för allt som har med hår att göra. Det har varit förnämligt billigt och väldigt bra.

Det var förvisso väldigt bra idag med. Alldeles ypperligt. Men jisses va dyrt!
Å andra sidan har jag inte betalt en frisör på säkert femton år. Så ok då.
Slår man ut det var det billigt.

Hon som tog hand om mig var nyss hemkommen New York.
Bara det. Uj, uj. Kändes trendigt liksom.
Jag var i extremt behov av renovering vilket hon direkt såg så klart och sa väldigt ödmjukt att hon definitvt skulle göra om mig från den ’soccermum’ jag nu såg ut som.

Tack.

Faktum är att hon sa det på ett sätt som fick det att låta nästan som en komplimang trots allt. Non offence taken.

Hon var som sagt duktig. När hon hade färgat mitt hår efter konstens alla regler och med teknik från NY`s spring collection (gulp)! så ropade hon till sig andra frisörer för att titta på resultatet.

’Visst blev det bra’?! sa vi med en mun, både hon och jag.
’Ja visst blev det skillnad’! sa min frisör till sin kollega.
’Ja gud ja, svarade hon, ’jag SÅG ju hur hon såg ut när hon kom in’!

Tack igen.

Jag förstår att hon menade att just skillnaden var tydlig-och att hon visste det eftersom hon sett mig både före och efter. Varken mer eller mindre.

Men det var ändå väldigt lätt att om man ville tyda det som att ’herreguuud hur har människan fått gå på stan med det labradorgula, alldeles för långa håret’?!

Jag och A (som lämpligt nog också klippte sig idag, på en stol nära mig) brast fullständigt.