Panik

Det är verkligen pinsamt. Det har inte hänt sådär jättemånga gånger men när det väl gör det, så känns det som om alla människor runt omkring tycker att man borde anmäla sig till Lyxfällan.

Av nån anledning så är det alltid jättemycket folk runt en också. Så att man verkligen behöver rodna.

Och med ’man’ så menar jag natutligtvis ’jag’.

Var på en mack och köpte lunch innan jobbet idag. Det blev femtitre spänn. Jag drar mitt lilla kort, för jag är inte den som är den som har kontanter till vardags i lilla börsen. Och ja. Du förstår vad som händer.

’Medges ej’.

Vaddå ’medges ej’?

Jag vet att det enda det betyder är att jag inte har pengar på kortet. Det vill säga inte ens femtitre kronor. Och fast jag vet det, med säkerhet dessutom, eftersom jag jobbat som kassörska ett antal somrar, så gör jag per automatik det som alla ’mina’ kunder då också gjorde. Säger ’Nämensåkonstigt’ och drar samma tomma kort igen. Följt av obligatoriska ’Jag VET ju att jag har pengar på kortet’!

Varpå kassakillen vant och monotont upplyser ’Medges ej’. Igen.

Tack vare ett annat trevligt kort i börsen så klarade jag mig ur knipan. Men med blossande kinder och svettig rygg som följd. Vilket jag i pinsamheten dessutom tyckte var väsentlig information för killen i kassan och säger därför ’AH va jobbigt, jag blev helt svettig’!

Han gjorde som jag brukade göra. Log. Och tänkte i sitt stilla sinne ’herreguuud har människan ingen koll på sin ekonomi! Gå o handla utan pengar. Måste ha problem’…