Affärsklass

Har varit i Skellefteå idag och träffat en potentiell kund. Mycket trevlig förmiddag som ganska snabbt övergick i lunchtid och av olika anledningar blev det bråttom, bråttom hem till Umeå igen.

Så bråttom att jag och Annelie inte på några villkor hann med nån form av mat för bussen skulle precis gå. ’Visst serverar ni fika på bussen’! kastar vi ur oss mer som ett påstående än en fråga, innan vi kliver på. ’Jo då. En del’.

Så bra då, då kommer vi att överleva. Allihop.

För sanningen är den att vi inte kan vara utan mat särskilt länge nån av oss. utan förvandlas till ilskna bitches rätt snart utan näring. Det här lider jag verkligen av. Och jag skulle aldrig kunna ställa upp i Robinson heller. Fast det lider jag inte så värst av i och för sig. För att understryka så hamnade jag FAKTISKT i koma när jag var liten över det här. På fullaste allvar. Det är nåt med blodsockret.

Och DÅ är det inte roligt att sätta sig på en buss vid lunchtid, när man varit utan mat sen 8, bli informerad om att ’jaaa det serveras fika på den här bussen’ och sen inte kunna köpa det så kallade fikat för att de INTE TAR KORT.

’Men vi betalade ju biljetten med kort’?!
’Ja. Men det är olika kassor’.
’Jaha?’
’Jaaa och jag kan inte blanda ihop kontona’.
’Nähä’?

Ett tag förvandlades jag till en lagom trotsig treåring på grund av det här. Kände nästan tårarna komma till och med. För jag hade vid det här laget kunnat döda för en kexchoklad.

Jag vet. Oerhört överdrivet kanske du tycker men jaa. Så känns det och så är det med det.

Men min kära vän och ledare Annelie tog tag i saken och till slut satt vi i ’affärsklass’ och DELADE på EN macka EN kaffe och tre minimala chokladbitar.
Till den facila kostnaden av nittio riksdaler.

Egentligen skulle det ha kostat nitti spänn per person så vi kom undan billigt. Men så hade de ju bara en macka också. Kaffet vet jag inte riktigt, men det var antagligen ransonering där också…

Sköna fåtöljer var det i alla fall.