Min bebis

För tio år sedan den här tiden låg jag på BB i Mölndal.
På våningen ovanför mig låg min pyttelilla, alldeles nya lilla unge med penicillin i en kanyl rakt in i huvet.
Själv var jag också ganska sjuk och visste egentligen inte så mycket mer än att jag plötsligt hade en dotter och att hon skulle heta Wilma.

Wilma Olivia.

Det var bestämt sedan månader tillbaka. (Så det var tur att jag inte fick den där pojken som jag var så övertygad om att jag hade fått. Så övertygad och säker att jag inte ens tittade efter vad det var för kön förrän nån undrade om jag inte var nyfiken)…

Tur för pojken alltså. Inte kul att heta Wilma och vara grabb. Kan jag tänka mig.

Jag minns att hon var liten som en docka och att jag inte ville vara den som bytte blöjor på henne.

Hon kunde ju gå sönder.

Och det var vinter och svart och regnvåta vägar. Västkustens vintrar är gärna sånna.

När hon låg i mitt knä kunde jag inte se mig mätt på henne.
Och jag vet att jag tänkte:
’Det här barnet kommer jag ALDRIG att bli arg på. Jag ska ALDRIG skrika åt henne och ALDRIG ska nåt ont hända henne. För då kommer jag att dö’.

Nu, tio år senare har jag varit arg många gånger. Jag har skrikit mer än en gång åt det här barnet. Men kramat henne tusentals gånger mer. Inget ont har hänt. Och får fortfarande inte hända. För då kommer jag lika fullt att dö. Eller döda om så krävs.

Och vi har kalas. Igen. För tionde gången. Och de som sitter runt köksbordet är sannerligen inga bebisar. De sitter där så beskedligt och fnittrigt som bara tioåriga tjejer kan och frågar snällt om de får ta en kaka till och undrar hur många knäckar det är tillåtet att äta. Och de är stora, världsvana och självständiga.

Och man undrar vart tiden tagit vägen.