Det onämnbara

Varför är det alltid nattetid det händer?
Alltid.
Och 02-snåret är ett relativt stadigt klockslag dessutom.

I natt var det dags.

Ungefär ett år sedan sist faktiskt så vi har varit förskonade, det får man ju säga.

Förskonade från… det onämnbara.
Det som innebär springande med hinkar och högvis med handdukar, torkande av madrasser och vädrande av gosedjur. Duschande av barn mitt i natten som darrar av frossa och har ont, ont i magen. Det som innebär att man faktiskt och utan knot verkligen städar badrummet mitt i natten. Och dessutom -trots att man känner sig som en zombie efter ett tag- fortfarande hör, i sömnen från rummet bredvid, när ens unge gnyr.

Vilket faktiskt är rätt genialt uträknat av vad det nu är, hormoner, instinkter, gener eller nåt.

Vi kallar det det onämnbara, för att pratar man om det, säger ordet högt så…ja. Man blir ju sjuk. Extremt smittsamt är det. Rent psykologiskt.

Det här onämnbara vill man bara inte ha i sitt hus. Det ÄR verkligen för vidrigt. Men som Matte sa i morse, ’man kanske skulle börja gå upp mitt i natten och städa badrummen. Då är det ju gjort sen’.